Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Mäster Olofs Bröllop. Romantiserad berättelse från Gustaf I:s första regeringsår, af C. Georg Starbäck. (Forts. från sid. 150.)
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
- 191 –
omkring lupo väggfasta bänkar och midt på golfvet
stod ett stort ekbord.
De tre personerna sutto vid ett af fönstren, der
de tjocka murarne liksom bildade ett litet rum
för sig. De voro slottsherren på Stegeborg, grefve
Johan af Hoya och Brockenhusen, hans trolofvade,
fru Margareta Wasa, enka efter Joachim Brahe, och
fru Christina Gyllenstjerna, enka efter Sveriges
siste riksföreståndare, herr Sten Svantesson
Sture. Grefve Johan var en man i sina bästa år,
af ett ståtligt utseende och med en mjukhet och
ett behag i alla sina rörelser, som gjorde honom
i hög grad älskvärd. Måhända skulle man dock velat
hafva litet mera fasthet i hans blick och litet mera
karlavulenhet i allmänhet i hans väsende.
Der han nu satt med fru Margaretas hand i sin och
med blicken granskande en dyrbar ring, som Margareta
bar på sitt finger, utgjorde han för betraktaren
en älsklig bild af en be-lefvad riddersman. Skämtet
lekte på hans läpp, medan en mild låga brann i hans
mörka öga. Äfven Margareta log, i det hon på skämt
slog grefven på handen med sin handske. Fru Christina
satt med hufvudet lutadt mot handen och lekte med
ett af de tre gyllene snören, hvarpå en liten väska,
såsom bruket var på den tiden, hängde ned från venstra
sidan af lifgördeln.
Båda dessa qvinnor voro sköna. Fru Margaretas ansigte
var mera långlagdt och hennes hår var ljusare än fru
Christinas, men anletsdragen hos båda voro fina och
ädla. Margareta var ännu helt ung, och den glädtighet,
som i detta ögonblick var rådande hos henne, klädde
henne förträffligt. Fru Christina var äldre, dock
bibehöll hon ännu hela sin ungdomliga fägring. Hon
var född 1494 och således nu tretio år gammal. Kraft
och snille framblickade ur hennes stora mörkblåa Öga,
men hennes kind var blek, och ett drag af djupt vemod
hade utpräglat sig omkring hennes läppar.
Knappast hörde hon de trolofvades skämtetal vid sin
sida. Hennes öga fastade sig litet emellan vid ett
bref, som stack fram ur den lilla med guld och perlor
broderade väskan, och en knappast märkbar suck smög
sig öfver hennes läppar. Plötsligt for hon upp och en
flyktig rodnad spred sig öfver hennes kind. Ett ord
nämdes af Margareta, som med ens förflyttade henne
ur det närvarande eller ur framtiden, om det var der
hennes tankar dvaldes, till de tider, som icke mera
voro.
Margareta hade omtalat sin och sin broders barndom,
huru han lekte konung i stora matsalen på Stockholms
slott, då konung Hans var der på besök hos herr
Sten, och derefter hade hon talat om de tider,
som derefter följde, och de strider, som derefter
stredos af unge herr Sten och af hennes broder vid
dennes sida vid Wädla och vid Bränkyrka. Det var
dessa minnen, som för ett snabbt flyende ögonblick
färgade Christinas kind i purpur och kom hennes öga
att stråla af samma eld, som en gång ingjutit mod
och förtröstan i Stockholms borgares hjertan, då
redan utom henne och fru Anna Thuresdotter (Bjelke)
på Kalmar slott hvarje man tvekade om möjligheten att
kunna upprätthålla Sveriges rike. Men branden i öga
och på kind lade sig blixtsnabbt, och vemodet log
med en djupare färgton kring hennes mun, medan en
solstråle bröt sig i hennes ögas fuktiga glans och
föll på en af ringarne å hennes hand. Det var hennes
aflidne herres, herr Stens, vigselring.
Deri plötsliga rörelsen hade dock icke undgått
hvarken j grefve Johan eller Margareta, och den
sistnämda fattade med j mild, nästan vördnadsfall
vänlighet Christinas hand. Några j Ögonblick förflöto
under tystnad. Men denna afbröts af en ! trumpetstöt
från slottstornet, och en kort stund derefter in- j
trädde en sven och anmälte junker Moritz af Oldenburg,
som Önskade tala vid grefve Johan.
Denne vinkade bifall med handen, och svennen
försvann.
»Junker Moritz», sade dervid grefven liksom för sig
sjelf, »jag tänkte knappt, att herr Severin vid denna
tid skulle hafva något att säga mig.»
»Herr Sewerin?» sporde Margareta. »Tagen eder i akt,
grefve Johan; jag menar, att den mannen är farlig
att handskas med!»
»Frukta icke, min vän», blef grefvens svar, »jag tror
mig känna min man.»
I det samma öppnades dörren, och junker Moritz
inträdde. Det var en helt ung man, men så väl hans
drägt som hans väderbitna ansigte och de fria,
kraftfulla rörelserna utvisade en krigare, som
redan pröfvat mången dust på lif och död. Hans
blick öfverför forskande både grefven och de båda
fruntimren, och den stannade på fru Christina.
»Vid mitt ärliga skägg, fru Christina», sade han,
utan att vårda sig om grefven, hvilken väntade på,
att han skulle framföra sitt ärende, »vid mitt skägg,
j hafven märkeligt förändrat eder, sedan vi sist sågo
hvarandra!»
Christina såg upp och tycktes leta i sitt minne
efter det ansigte, som hon såg framför sig. Men
junker Moritz lät henne icke komma till tals, utan
fortsatte:
»Det der kännen j icke till, ädla fru! Det var i
början på året, då jag händelsevis var i Köpenhamn
och såg eder jemte de andra svenska fruntimren, som
min herre konung Christian .... aj, vid mitt svärd,
hans namn borde jag här icke nämna, men det gör det
samma, - då såg jag eder, och det var icke mera om,
än att jag varit färdig draga blankt för eder skull
mot min egen herre.»
»Edert ärende junker Moritz», inföll grefven, tydligen
för att befria fru Christina från att behöfva svara i
ett ämne, som han visste skulle smärta henne, »edert
ärende torde icke vara af art att skyndsamt behöfva
afgöras.»
»Mitt ärende», svarade junkern »det är snart
uträttadt! Se här», han upptog tvenne bref, som han
lemnade grefven, »se här ett bref från herr Severin
Norby och här ett från herr Bernt von Melen! Jag har
dessutom åtskilligt att tala med eder, men allt har
sin tid. Dock menar jag, att jag snart skall få vända
ryggen åt land igen. Står denna vinden, vill jag vara
en padda, om jag ej snart skall vara hos herr Severin
åter på Wisborg!»
»Wisborg?» sporde grefve Johan med en viss
förvåning.
»Ja, Wisborg», eftersade junkern, »jag menar, att
det är tydligt nog!»
»Men Wisborg borde ...»
»Borde ja, det är så med den saken, sen j min grefve,
att Wisborg väl vid det här laget borde vara i konung
Gustafs händer, men allt är icke, som det borde vara
här i verlden.»
»Och det sägen j med sådan visshet, junker Moritz!»
återtog grefven. »De sista underrättelserna lofvade
dock godt för konungens min herres folk!»
»Brefven, brefven, herr grefve ... läs dem och spörj
mig sedan. Yid mitt goda svärd, de landmenniskorna
veta då icke, hvad tid vill säga!»
Grefve Johan bröt och läste de mottagna brefven. Under
tiden aflägsnade sig fru Margareta, men junker Moritz
framtog ytterligare ett bref, med hvilket han närmade
sig fru Christina.
»Det är från min herre, herr Severin Norby, till
eder fru Christina!» sade han, i det han öfverlemnade
brefvet.
Christina mottog brefvet med en synbar motvilja och
hon lade det vid sidan, utan att öppna det. Junker
Moritz märkte det icke, ty hans uppmärksamhet var helt
och hållet fästad på grefven, och hans lifliga men
skarpa öga följde med noggrannhet hvarje skiftning
i grefvens ansigte, under det denne genomläste
brefven. Dessas innehåll måste också hafva varit
ganska märkeligt, ty grefven bleknade och hans hand
darrade.
Med en sjelf belåten min strök sig junkern dervid
öfver sitt skägg och vände sig om mot Christina.
»Hvad, fru Christina», utropade han vid åsynen af det
obrutna brefvet och det stolta nästan missbilligande
uttrycket i hennes ansigte, »hvad fru Christina,
j lemnen min herres bref obrutet? Är det den trogna
kärlekens lön?»
»Sägen mig, junker Moritz», sporde Christina med
en ton af djupt allvar, »är eder herre Sveriges vän
eller fiende?»
»Vän eller fiende», svarade junkern med ett bredt
leende, »jag menade, det kunde komma på ett ut. Likväl
tror jag
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
