Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - En spinnrock och ett namn. Sann händelse tecknad af Onkel Adam
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
hon är ej mera så nyfiken som då – hon vet
för väl, att intet nytt sker under solen.
Hon har hört braket af krossade troner, som fallit
i spillror, liksom bullret af dessa massor, som
åter byggde upp dem. Hon har sett otro och tvifvel
smyga fram genom folken och åter, då pendeln gått
tillbaka, falla öfver till tillgjord fromhet eller
en art afgudadyrkan, ty så måste pendeln svänga, om
ej hela verket skall stanna, från öfverdrift till
öfverdrift, för att hålla det sannas förbisedda
steghjul i jemn gång. Hon hvarken fruktar eller
hoppas något af ögonblicket, men litar ändå på,
att huru det än går, så skrider visaren på tidsuret
framåt likformigt, minut efter minut, menniskolifstid
efter menniskolifstid. Hon bryr sig ej om pendeln,
hon, ty hon vet, att han ensamt drages af tyngden
och skulle stanna, om han ej i vissa perioder fick
en stöt ofvanifrån, som tvingar honom att fortfara.
Sådan är mormor – en alldeles präktig mormor, som helt
lugnt betraktar, huru den ena galenskapen kompenserar
en annan. Mormor betraktar denna verlden som ett ur,
och den bilden är gammal; men orsaken, hvarför hon
mer än andra gör det, ligger deri, att hennes far
var urmakare och således hade hela fönstret fullt
med pickande silfver-»rofvor», och att hon med en
sådan säkerhet vet, att allt ändå, huru olika alla gå,
styres af Gud, ligger deri, att hennes far äfvenledes
var trädgårdsmästare på Steglinge. När Gud hvarje vår
låter blommorna knoppas å nyo och hvarje höst knyta
nya frukter, så låter han icke sin skapelses krona,
menniskan, lefva utan både knoppning och frukt.
Aldrig – så började gumman en afton en berättelse,
som här återgifves – aldrig hade det varit ett sådant
bråkande på Steglinge som på hösten – låt si! – jo,
1804. Jag var då stora flickslängan, jag minns det
allt, som om det varit i går, då ni, barn, firade
min födelsedag. Alla fönster stodo öppna, utom i det
ena hörntornet, ty der bodde en främmande herre,
som icke tålde drag – en liten spenslig och blek
herre, med glasögon på näsan och klädd i citrongul
’kittaj’, så att han såg ut som en kanariefågel. Det
var en fransk ’hertig’, kantänka, och salig grefven,
så styf han eljest var, bemötte honom med den mest
utsökta artighet. Gamla grefvens hvitpudrade tupé
böjde sig ödmjukt inför den lille fransmannens
likaledes hvitpudrade peruk. Denne pratade franska,
så att det förslog, men att han sade tusen artigheter,
sågs på smilet kring munnen och rynkorna på den tunna,
krokiga näsan.
Oväsendet på Steglinge fortfor en hel vecka, men
slutligen voro de gamla, gula sidengardinerna i stora
galleriet utbytta med purpurröda och de gamla golfven
ombonade, så att de glänste som glasskifvor, möblerna
omklädda och allt i ordning.
Min far hade fått befallning, att hålla blommor i
beredskap, och gick der och putsade, så att hela
ur-sällskapet i fönstret stannade i brist på tillsyn.
Vi voro fasligt nyfikna, ty så mycket visste vi, att
»hans majestät konungen af Frankrike och Navarra»
(grefvens hofmästare, gamla Sandtstedt, yttrade
sig så) i anseende till en gemen karl, som hette
»Bonaparten» (allt Sandstedt) icke vågade vistas i
»sitt konungarike Frankrike».
Slutligen kom den stora dagen. En »enspännare»
med trekantig hatt, öfverklädd med vaxduk, kom
med ett bref till gamla grefven, och som en löpeld
spriddes underrättelsen, att hans majestät Ludvig
den adertonde af Frankrike och Navarra oförtöfvadt
skulle komma. Vi barn förseddes med blommor,
som skulle strös för kungen; de små nickorna voro
uppförda på Steglingboberget, och snickaren Rundqvist
hade åtagit sig saluterandet, som skulle börja då
hofmästaren Sandstedt från vestra tornet hviftade med
en servet. Sedan uppkörseln blifvit blomsterströdd,
ställdes vi barn i två rader med blomstergirlaner
mellan oss, och bakom denna både nätta och vackra
lefvande häck stod allt gårdsfolket och grannarne
högtidsklädda. Nu hviftade Rundqvist, som stod högst
och sålunda hade en öfverblick, att kungen var i
annalkande – genast derpå hörde vi huru tunga vagnar
rullade öfver bron nedom stallarne, och inom några
minuter kom en kunglig hofvagn, förspänd med
sex hästar, i stark fart in på gården och stannade,
med ett ryck af lifkusken, midt för trappan. Det var
karl att köra, en riktig lifkusk!
Den lilla kanariefågeln – fursten (duc de Brienne),
som bodde i tornet och var så rädd för drag, stod
nu i en guldsmidd, något urblekt, men styf uniform,
barhufvad på trappan bredvid gamla grefven, som
var iklädd Gustaf III:s hofdrägt, i rödt och svart,
och silkesstrumpor och skor med stora bandrosor,
emedan han varit hofmarskalk i »salig kungens» hof.
Jag såg ej sjelfva mottagningen, ty alla hviftade
med hattarne, så att den, som var liten, icke fick
se något, förrän det höga herrskapet kommit uppföre
trappan, men då försvunno alla i huset, under det
att snickaren Rundqvist hedrade sig med skott,
som smällde liksom duktiga pisksmällar, hvilket
mycket oroade bondhästarne, som dragit det franska
majestätet. På qvällen var hela parken illuminerad
med kulörta lampor, regementsmusiken blåste en hymn
om Ludvig den Helige, och majestätet promenerade
med grefven, för att betrakta all denna herrlighet –
öfverallt tätt i spåret följd af den lilla
guldgalonerade hertigen, som bar hatten i hand och ej
syntes frukta draget af den fuktiga aftonluften,
ty han solade sig i nådens solsken.
Nära fjorton dagar gästade konungen af Frankrike
och Navarra det gamla Steglinge och utnämde,
som det sades, gamla grefven till kommendör af
Helge-Ands-orden, fastän denne endast dessa fjorton
dagar bar dekorationen.
Sedan for kungen åter och med honom den lille
hertigen. Min far fick, med andra, lof att bese
anordningarne inom slottet, och han medtog mig. Ni
må tro, att jag hade ögonen med mig. Det, som mest
fästade min uppmärksamhet, var en i stora galleriet
ställd stol, öfver hvilken en blå himmel, beströdd med
gyllene liljor, var hängd. Öfverst stod: »Mont joye
S:t Denis», som jag ej förstod, men som var franska
kungens valspråk. Der hade kungen sutit, då han,
omgifven af sitt lilla hof, inom hvilket hertigen –
kanariefågeln – var den förnämste, och gaf audiens
åt grannarne – prosten, gamle kapten på Staga och
assessorn på Mörbo och många andra – dervid gamle
grefven var tolk, men gamle hofmästaren, Sandstedt,
som varit med grefven i Frankrike, förstod hvart ord,
som talades och smålog, der han stod vid dörren,
uppsträckt i det ljusblåa livréet, styf och stel som
en Stake.
Sandstedt var en riktig herretjenare af gamla
sorten. Liksom den legitime konungen var allt
för gamla grefven, så var nådig grefven allt för
Sandstedt. Han hvarken såg, hörde, luktade, smakade,
kände eller tänkte annat, än nådig grefven. Han
tänkte ej på annat än honom, på grefvens frackar,
ridstöflar och ordenstjernor, och talade ej om
något, som ej började med: »När nådig grefven och
jag». Dylika tillgifna tjenare blifva allt mera rara.
Han hade, fastän Sandstedt icke tydde på gamla anor,
antagit grefvens nedlåtande sätt att vara, och
lekte ej kamrat ens med min far, utan belönade hans
vänlighet med ett småleende ooh någon liten artighet,
utan att efterskänka ett fjun af den värdighet,
hvilken han, som nådig grefvens hofmästare och
allt i allom, alltid iakttog. Det var af honom
min far fick veta, »att hans majestät konungen af
Frankrike och Navarra benådat nådig grefven med sin
höga Helge Andsordens kommendörsstjerna», hvilket var
en så rörande scen, att tårarne kommo den hederlige
Sandstedt i ögonen, när han omtalade det. Min far
hvarken skrattade eller harmades åt Sandstedts
stolthet, men han var en god och klok gubbe, som
vanligen slog spiken på hufvudet, och det gjorde,
att han sade: ’Herre Gud! hvad Sandstedt är lycklig,
som får borsta hela rocken åt sin Gud, under det jag i
hela naturen blott ser klädfållen, som min Gud kastat
öfver verlden.
J tron mig icke, men min far var ej en vanlig
urmakare. Jag vet ej, huru det hängde ihop, men han
hade fordom varit något annat. Skäl, som jag aldrig
fick veta, men som troligen gamle grefven kände,
hade gjort, att han ombytt bana och lefde och dog
som trädgårdsmästare på Steglinge och urmakare åt
hela häradet. Gamla grefven var mot honom
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
