Svenska Familj-Journalen / Band VII, årgång 1868 / 308 (1869-1885) Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
	Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Mäster Olofs Bröllop. Romantiserad Berättelse från Gustaf I:s första regeringsår, af C. Georg Starbäck. (Forts. från sid. 287.) - Några ord om Jemtland.

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>

Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

han älskar friden. Den allsmäktige Guden delar
sina håfvor olika, men det ordet skall han hafva
hjertelig tack för, det är ett ord alldeles efter
mitt sinne. Och j skolen icke ängslas, moder», tillade
han och fattade den gamlas hand, »hvad än må ske, så
läggen det på hjertat, att vi stå under Guds hand, och
om jag ock faller, innan verket blifvit fullbordadt,
så är det ock Guds vilja, och han väljer då ett
bättre redskap, än hvad jag kunnat vara. Det verk,
som jag påbegynt, skall dock icke falla, hvad jag så
lefver eller dör.»

»Gud välsigne eder båda!» sade modren och drog en
lätt suck. »Men kan det så icke hända, Olof, att det
verk, för hvilket du vill offra dig hel och hållen,
kommer i strid med din kärlek? Kan det icke hända,
att ditt mod stjäles undan dig och din kraft slappas,
just när modet och kraften som bäst behöfvas?»

»Så kan jag icke tänka mig saken, och underligt
skulle

då förhållandena ställa sig, men det vet jag, att
skulle det vara Herrans vilja, att jag så skulle
pröfvas, så vill jag vara färdig att som Abraham för
Herrans skull offra det käraste, jag äger på jorden.»

Så gick qvällen, och moder och son skildes. Men båda
lågo försänkta i brinnande bön, när natten sänkte sig
öfver dem. De sista orden hade anslagit en sträng,
som icke upphörde att tona i deras hjertan. Modren
kände sin son för väl, för att veta, det han skulle
gå sin väg fram och slå sitt slag, om ock hjertat
skulle brista dervid, och hon bad en moders varmaste
bön för sin son.

Sonen bad om nåd och kraft, att tömma den kalk,
som Herren ville räcka honom.

Den följande dagen var ej 2 timmar gammal, så satt
Olof i sin släde och lemnade Stockholm.

(Forts. å sid. 313.)
-

Några ord om Jemtland.

Tännsjön.

gifves i sjelfva Sverige menniskor i tusental, som
tänka sig denna »vrå af landet» som ett »uttima Thule»
och för hvilka Jemtland icke är annat än en öken med
skog och fjäll, granne till Kölen, snart sagdt till
nordpolen, visserligen en provins med en landshöfding,
som bor i en af trä byggd stad, men det oaktadt
nästan ett Sibirien, lika ointressant, som ofruktbart,
näppeligen riktigt europei-seradt, knappt ännu riktigt
fritt från Asadyrkan. Om vintern ser man i Stockholm
en och annan gång en skara Jemtlands-bönder, högväxta,
kraftigt byggda, bredskuldriga, svarthåriga män med
deras slädar, dragna af eldiga, stora, svarta hästar
och belastade med hvarjehanda slags vildt, makalösa
hjerpar, orrar och tjädrar. Man betraktar dem der
med en viss förvåning - som ättlingar af den stolte
Arnliot Gellina, hvilka kanske ännu den dag, i dag
är, äro hemliga anhängare af den förfärlige Thor -
som ett ganska egendomligt folkslag, hvilket nästan
kunde låta visa sig för penningar. Från mellersta
Sverige och de sydligare delarne af landet är det
blott mycket sällsynt, att en resande begifver sig
långt upp i denna aflägsna Vestern, och då det någon
enskilt gång inträffar, att

t. ex. en ung qvinna strax efter sitt bröllop flyttar
dit med sin äkta man, - man är der läkare, man är
landtmätare, man är landtdomare - ack! då går en djup
suck genom hela raden af tanter och kusiner. »Det
stackars barnet, hon begifver sig till Jemtland!»
Det är likbetydande med, att hon går förlorad för
menskligheten; hellre måtte hon hafva begifvit sig
till Melbourne eller till Californien.

Och dock är Jemtland icke allenast en i många
hänseenden rikt begåfvad landsträcka, utan äfven
en i flera hänseenden mycket framskriden provins,
framför allt en provins med framtid. Oaktadt den
ligger temmeligen långt norrut, - dock uppriktigt
sagdt, ett godt stycke söder om Lappmarken och
nordpolen - är dess klimat långt mildare, än onda
tungor hafva utspridt; äplet mognar der i vissa
trakter, åtminstone under gynnsamma år, och det
betraktas såsom ett naturhistoriskt faktum, att en
ros icke är omöjlig derstädes, om den också hörer
till de stora sällsyntheterna; provinsen är rik på
vidsträckta herrliga, naturliga ängar och lämpar sig
fördenskull företrädesvis för boskapsskötsel i stor
skala, men der finnas hela stora sträckor hvarest
jorden är ganska utmärkt och hvarest ett

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>