Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Mäster Olofs Bröllop. Romantiserad berättelse från Gustaf I:s första regeringsår, af C. Georg Starbäck. (Fortsättning.) - Allmännyttigt. - Rättelse. I Rebus, sid. 288 - Rebus - Uttydning och upplösning
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
höfves hos jungfrun, som jag lemnat i hennes vård,
och för det andra, emedan ...»
»Emedan . . .? sägen ut!»
»Emedan jag har något att bedja eder om.»
»Allt, hvad som står i min makt att gifva, skolen j
få.»
»J lofven det så frimodigt ut, mäster Olof . . . jag
beder dock om något både lätt och svårt. Sägen för
ingen, hvad jag sagt eder denna qväll, för ingen,
hören j det ... för eder egen skull beder jag eder
derom, lika mycket som för Christinas.»
»Hvem ären j då, gubbe . . . Christina, blomman,
som var och är eder så kär ... I hvad förhållande
stan j till henne? Dock, jag förstår ... så är det,
det kan ej vara annorlunda. J ären ...»
Gubben såg orolig, nästan skygg på Olof.
»J ären min Christinas fader!»
r
»Tyst, tyst, unge man!» utbrast gubben och sträckte
handen mot Olofs mun, »tyst för Guds skull, sägen
aldrig det ordet mera, så att något menskligt öra
hör eder . . .»
»Men hvarför, käre . . . hvarför höljen j eder i denna
hemlighetsfullhet. Låder något brott vid edert namn?»
»Brott? sägen j ... brott? Nej, mäster Olof .. . nog
har jag varit och är en fattig, syndig menniska, men
något brott, hvarför menniskor kunna döma mig, nej.»
»Besynnerlige man ... och likväl? ...»
»Likväl masten j lofva mig, att för ingen, hören j,
ingen yppa, hvad jag nu för eder uppenbarat. J kunnen,
utan att behöfva sänka eder blick för menniskor, föra
Christina Peders-dotter i brudstol, och j kunnen tro,
att min bön skall stiga lika varm till Herran för
edert väl, fast jag aldrig får höra henne nämna mig
fader.»
»Och icke heller hon, eder dotter, får ...»
»Spörj mig icke, spörj mig icke, jag har fört ett
syndigt lefverne, drinkare och drafvelsmän hafva
varit mitt dagliga sällskap. Fast intet brott låder
vid mitt namn, så är jag dock för oren att träda
öfver min dotters tröskel ... nej, nej . . . jag
måste på afstånd glädja mig åt eder lycka, liksom
menniskan i jordens natt i det omätliga fjerran ser
ljusen tändas hos allas vår fader i himlen. Och sedan
kan björken ruttna i dyn, der han står vid stranden,
sedan må stormen vräka till jorden den gamla furan
. . . min blomma behöfver ej mera något skydd af mig,
arme man. Och nu säger jag eder farväl.»
Gubben satte rockärmen mot ögonen, och förblef så
stående en stund. Det lät, som om han snyftat. Olof
visste knappt, hvad han skulle tänka eller säga. Men
mannens handling innebar dock en uppoffring, en
kärlek, så hög och ädel, att den helt visst inför den
högste domaren borttog allt, som han sjelf kallade
smuts och synd. En sådan handling kräfde beundran
och vördnad, hvad det så än var, som förmådde honom
att i detta afseende iakttaga tystnad.
»Hafver jag edert löfte?» sporde mannen ännu en
gång.
»Ja!» svarade Olof, »men, käre gubbe, hos mig och
hos Christina skolen j dock hafva ett hem.»
»Nej, säger jag»-, afbröt gubben med styrka, under det
hela hans kropp skälfde, »nej .... och nu farväl!»
»Farväl», upprepade Olof, »skola vi då ej återse
hvarandra?»
»Jag kan eder intet svara . . . Ett kan inträffa! ...»
»Och det skulle vara?»
»Att jag behöfde tala, för att rädda min dotter ...»
»Och då?»
»Då skall jag tala.»
Dermed stoppade gubben sin fiol i fodralet, tog upp
sin nötta mössa, och med sitt barnaleende och sin slöa
blick lemnade han rummet, och mäster Olof befann sig
åter ensam.
(Slutet följer.)
-
Allmännyttigt.
Att förläna gipsfigurer marmorglans. Ett enkelt och
billigt sätt att göra gipsfigurer glänsande, det vill
säga, att förvandla deras mjöliga, matta yta till
en alabasterlik, består i användande af petroleum i
förening med stearin. Man förfar dervid på följande
sätt:
I ett passande kärl uppvärmas tio delar petroleum
- dock icke öfver fri eld, utan genom insättning i
kokande vatten - hvarefter eri eller två delar skafven
stearinsyra så småningom tillsättes. Stearinen
upplöser sig snart i petroleum till ett klart
fluidum. Med den ljumma upplösningen öfverdrager
man två till tre gånger de likaledes något uppvärmda
gipsfigurerna. Efter torkningen, som äger rum
inom kort, är vanlig polering eller glättning
af de öfverdragna föremålen tillräcklig för att
gifva dem en skön glans och detta genomskinliga
utseende, som så angenämt smeker ögat. Den i handeln
förekommande petroleum-spriten (petroleum-ethern)
är särdeles lämplig för denna procedur genom sin
större flyktighet, hvilken medgifver en hastigare
torkning. Det förstås af sig sjelft, att hvarje
ljuslåga och fri eld vid dessa operationer måste
undvikas, i synnerhet vid begagnandet af den så lätt
antändliga petroleum-spriten.
-
Rättelse. I Rebus, sid. 288, fattas i första raden
efter tredje figuren ett r, och framför första figuren
å andra raden fattas en af xylografen uteglömd figur
motsvarande stafvelsen ref.
-
Rebus.
 |
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
