Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Den objudne gästen. Skiss af Marie Sophie Schwartz
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
festkomitéens vägnar emottaga och till en frukost på
Phoenix inbjuda den från Upsala anländande
sångarskaran. Glädje och lif strålade ur hans
ögon, då han såg sig omgifven af denna ungdom,
som med entusiasm älskade kämpen för frihetens och
framåtskridandets idéer. August Blanche höll också
vid detta tillfälle ett af sina mest glödande
och hänförande tal. Hvarje hjerta svällde vid
åhörandet af hans ord, och om den unga skaran följt
ingifvelsens röst, hade den burit honom i triumf ned
till festplatsen.
Ibland dem, som med större hänförelse än de andra
åhörde honom, var en ung man, som stod talaren helt
nära och blickade på honom med ett uttryck i sin
blick, som tolkade mer än beundran: det talade om
den innerligaste tillgifvenhet.
Talet var slutadt, och bort till festplatsen skulle
August Blancbe, för att bevittna aftäckandet af
stoden, till hvars förmån han hade talat, då Oscar
första gången lyssnade till hans ord.
Innan han lemnade den glada skaran, tryckte han den
ifrågavarande unge mannens hand, sägande:
»Du äter väl middag hos mig i morgon, min kära Oscar,
så får jag dricka din skål såsom doktor Stenbergs –
något, som skall göra mig stort nöje. Välkommen!»
I morgon – hvem kan väl räkna på morgondagen ?
Sångarne begåfvo sig ned till Kungsträdgården, för
att der intaga sin plats.
Friherre Sprengtporten hade hållit sitt tal; konungen
hade, sedan han förklarat, »att hjeltens bild stod
lika klar i häfderna, som i svenska hjertan»,
gifvit tecken till bildens aftäckande, då någon i
Oscar Stenbergs närhet yttrade:
»Man påstår, att Blanche är död.»
Han, som tvenne timmar förut talat så varmt till
Oscar och hans kamrater – omöjligt!
Oscar antog ej, att det kunde vara sant; det måste
vara någon annan med det namnet, hvarom man talade.
Skeppsholmens kanoner dånade; fanfarer ljödo, och
sångarne uppstämde den för tillfället författade
sången på melodien: »Hjeltar, som bedjen!»
Oscar sjöng äfven; men hans ögon flögo oroliga
från ansigte till ansigte, för att ibland denna
massa menniskor upptäcka sin välgörare, men han
fanns der icke, och orden: »Blanche är död»,
återljödo oupphörligt för hans öron.
Ändtligen var det slut på festen. Några kamrater
yttrade till Oscar:
»Ryktet påstår, att August Blanche aflidit på vägen
från Phoenix och hit; det kan väl icke vara möjligt?»
Oscar hörde icke mera. Han rusade bort från den plats,
der Carl den tolftes minnesstod var upprest och der
nu en orolig menniskomassa böljade, kastade sig i en
droska och for bort till den välkända Malmgården,
och der – der fick han bekräftelse på, att August
Blanche icke mera var bland de lefvandes antal. Döden
hade kommit, en objuden gäst, för att på Carl den
tolftes dödsdag sända folkvännen till det land, dit
den store konungen, ett och ett halft sekel förut,
gått att finna frid.
Oscar Stenberg for till sitt hem, förkrossad af det
slag, som träffat honom; ty mera än far och mor hade
han älskat den hädangångne, hvars plötsliga bortgång
försatte hela hufvudstaden i bestörtning.
Han hade så oförväntadt blifvit tagen bort från
lifvet, att de, som om morgonen hört honom tala,
hade svårt att fatta möjligheten af en så plötslig
död, och svårast af alla var det för Oscar, som ännu
tyckte sig höra hans sista ord återljuda: »Du äter
middag hos mig i morgon.»
Oscars studier voro afslutade. Han hade tagit sin
sista examen; men hvad innebar det nu för glädje att
vara medicine doktor, då den, som hjelpt honom att
kunna ernå denna grad, icke med sin välljudande och
glada stämma skulle lyckönska honom?
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
