Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Svarta Jane. Ett äfventyr från Gustaf III:s finska krig af Axel S-g (Forts.)
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
59
»Hvem d-n är det, som understår sig att offensera
mig!» utropade Gösta Sparrhjelm och for upp, i det han
slog knyt-näfven i bordet, så att glasen hoppade. Säg
om det der, och jag skall parole d’honneur klyfva
belackarens skalle.»
»Se så, calmera dig, mön frére», bad den förste
talaren lugnt. »Jag ville blott ...»
»Jaså, det var Ståle», återtog Sparrhjelm och intog
sin förra, beqväma ställning. »Hade det varit någon
annan, skulle jag pretenderat satisfaction. Men af
ett sådant der dygdemönsters reprimander kan man
aldrig känna sig sårad.»
»Högst flatterad af complimenten», inföll Ståle. »Min
dessein var likväl blott att bedja dig deklamera det
der charmanta stycket, som du föredrog för mig i går.»
»Hjertans gerna, bror», svarade Sparrhjelm,
hvarefter han uppstod, tömde ett glas punsch
och började med kraftig och välljudande stämma
föredraga följande, inom hären vid j krigets
början i handskrift cirkulerande, frihetssång:
j
»Röst frän arméen.
Jag svärdet fått, att frihet hägna,
Kan mista det, men ej som slaf; Ty mod ger hopp,
och det kan fägna
Som fri fa läggas i sin graf. En slaf, o Gud! hur
kan den vara
En men’ska, född att lefva fri? , Hur skall en gång
hans straff få svara
Mot brottet: nöjd i slafVeri.
Jag svärdet fått att kronan stöda,
Som på monarkens hufvud är; Men, att med lagbrott
frihet döda
Förgäfves man min arm begär. Ja, lag och ed ä’
alltför dyra,
Att skifta liksom varmt och kallt, Fast oförståndet
i sin yra
Vill göra luftsken utaf allt.
Jag sväiuet lätt att tappert strida
För Dygd, för Kung, för Fosterland; Men ej att
träldomsfj ättrar smida
Omkring min landsmans fria hand. Jag lyda lärt,
men fria hjeltar
Vill jag för svenska hären se, Da skola fästningar
och Bältar
Förgäfves motstånd åt oss ge.
Jag svärdet fått, men radens alla,
Som söken kränka landsmäns rätt, Och frukta Du,
som vill befalla
Enväldigt öfver tänkesätt. Ej kunna svenska axlar
draga
Ett ok, som de afskuddat sig. Regent! sök än en
gång behaga
Det folk, som förr har dyrkat dig."
En enhällig applåd belönade deklamatören för hans
verkligen utmärkta föredrag, efter hvars slut fänrik
Ståle reste sig och höll följande tal:
»Ädle oeh frihetsälskande Valhallabröder!*) I kraft af
den vallfaudersmakt, med hvilken vår ordens styrande
och befallande drott behagat bekläda mig, förklarar
jag vår sammankomst öppnad och utbeder mig för en
stund eder uppmärksamhet.
»Den förste medborgaren bland ett fritt folk, se der
det löfte, som vår krönte revolutionshjelte en gång
högtidligen af-gaf, då han, med fraserna om ’folkets
bästa och upprätthållandet af den sanna friheten på
läpparne’, ryckte till sig det välde, som, uppnådt,
satte honom i tillfälle att bestå friheten en ståtlig
begrafning och på furstars vanliga sätt glömma likaväl
folkens rättigheter, som de skyldigheter, kungar
hafva mot sitt folk, rättigheter och skyldigheter,
hvilka monarkerna endast våga kränka och underlåta
i skydd nf den farliga fördom, som i enfaldigt folks
ögon ger kungar rätt att regera, huru de be-
haga, utan att tro sig behöfva göra redo för någon
annan än - Gud.
»Se vi oss nu omkring-hurudan finna vi då ställningen
i vårt land? Jo, å ena sidan en monark, intagen
af en oriktig inbillning om sin rätt att befalla
och undersåter skyldighet att lyda, å den andra
grundlagar kränkta, eder brutna, friheten j ordad och
på dess graf envåldsmaktens prunkande mau-solé; ett
orättmätigt krig, utan ständernas hörande påtvunget en
granne, som ej önskade något högre än att lefva i fred
med oss. Och huru har man sörjt för de landets söner,
man skickar ut mot vår östra grannes öfvermakt ? Jo,
hos en armé utan kläder, utan föda, ja, snart sagdt,
utan vapen väntar man sig krigarens tapperhet, parad
med slafvens lydnad.
»Tiden är inne att sätta yxan till roten af royauténs
stolta träd, och det tillhör oss att, om fega
veklingar tveka, fatta i dess skaft. Bröder! viljen
j väl längre med blödande hjertan se ett älskadt
fosterland sucka under slafveriets nesliga ok? Yare
vårt motto:
’Vi den till evig nesa dömma. Som, född i Sverge,
vågar glömma Sig vara född att lefva fri!’
och vår lösen: ’Lefve friheten!’ - ’lefve
republiken!’»
Sedan talaren med lidelsefull glöd, som eldade hela
sällskapet, utropat de sista orden, hvari alla de
närvarande instämde, dracks med entusiasm frihetens
skål.
»Hörde ni inte något buller, kamrater?» utropade här
Gösta Sparrhjelm, med blicken riktad mot taket. »Ma
foi tyckte jag inte, att jag hörde någon röra sig
der uppe. Skulle man lyssna på oss?»
»Åh! du drömde, Gösta», utbrast sällskapet
skrattande.
Men vår dragon hade den gången hört rätt.
Paul, som, alltjemt qvarblifven i sin obeqväma
ställning, varit en uppmärksam åhörare, hade redan
flera gånger tyckt sig höra ett sakta prasslande
ute på vinden, utan att likväl dervid fästa någon
uppmärksamhet; men då ha-n nu tydligare förnam lätta
steg tätt utanför dörren, reste han sig sakta, för
att efterse, hvem den smygande nattvandraren var och
fann då dörren stängd. I första ögonblicket intogs han
af den tanken, att man möjligen upptäckt hans närvaro
och att han nu var de sammansvurnas fånge, men någon
eftertanke öfvertygade honom om att Jane begagnat
detta försigtighetsmått just för att förekomma hans
upptäckande.
Då han derefter återtog sin ställning, råkade han att
snafva och stöta omkull en stol, och det var detta
buller Gösta Sparrhjelm hört, utan att lyckas fästa
sina kamraters uppmärksamhet derpå.
»Och hvad är då nu att göra?» frågade en officer i
arméens flottas uniform.
»Kungen måste afsättas och Finland förklaras
sjelfständigt. Sprengtporten har assurerat oss, att
ryska kejsarinnan är planen bevågen och lofvat oss
sin secours och protection. Då republiken blifvit
proklamerad ...»
»Hör på, mön cher», inföll här Gösta med misstrogen
uppsyn. »En republik under rysk protektion! Det
der förefaller mig ungefär som råttan under kattens
beskydd.»
»Då republiken blifvit proklamerad», fortfor den
något excentriske Ståle, utan att låtsa om det
förargliga inkastet, »så väljer man en regent, nej
en president. Presidentskapet kunna vi erbjuda hertig
Fredrik Adolf, som redan lofvat oss sitt bistånd.»
»Och du sjelf blir naturligtvis vice president»,
interfolierade åter den förarglige Sparrhjelm.
»Han skulle då regera jemte ett råd af finska
adeln. Borgare och prester skulle vi frikalla från
regeringsbesväret, och bönderna borde försättas i
parallel med deras under ryska
*) "Yalhalla", som under maskon af en sällskaps-
och roli^hetsorden dolde hemliga afsigter af
mera politisk syftning, stiftades af Johan Anders
Jägerhorn eller Johan Magnus Sprengtporten, hvilka
der samlade omkring sig alla unga män med hufvud
och förmåga, i afsigt att med den samma förbereda
sinnena för den republikanska styrelseform, dessa
det s. k. sjelfständighctspartiets hufvudman önskade
gifva Finland. Orden hade sitt hufvudsäte på Sveaborg,
men en stor del af dess medlemmar voro spridda kring
landet. Hela Finland var indeladt i vissa distrikter
eller kommanderier under hvar sin s. k. vallfauder,
som skulle till ordens styresman inberätta, hvad
som kunde förefalla, såsom den i provinsen rådande
sinnesstämning, de der cirkulerande rykten o. d.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
