Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Ett namn och en firma. Skiss af Onkel Adam - Schack-gåta - Charader
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
hofkansleren, skalden Olof von Dahlin. »Det var han»,
sade Leman, »som föregick salig kungens tidehvarf.»
Allt längre vi språkade, desto mera pratsam och
öppenhjertig blef gubben Leman.
»Jag har följt min baron i alla öden. Då han var
gosse på Yxkullsnäs, så var jag trädgårdspojke der –
och unge baronen var en sådan vän af blommor. Derför
ser ni ännu i dag hans fönster fulla med blommor och
rariteter af alla slag, dem jag vårdar.
»Sedan så blef han stora ynglingen, och gick in
vid drottningens lifregemente till häst och blef
hofjunkare hos salig kungen.
»När kungen sköts, så stod baron Alexander von
Yxkull på ärans trappa; men sedan ändrades allt;
och sedan han gifte sig med den vackra fröken
Ulla Gyllenhorn, var hans yttre lycka förbi, ty de
nye allrådande hade förlorat processen mot
Gyllenhornska slägten, under det att
denna gick under genom andra olyckor. Baronens inre
lycka blomstrade upp, just då kampen för dagligt
bröd blef allt mera tryckande; då hittade jag på att
arrendera en trädgård, som jag skötte. Baronen blef
huttlad i tjenst en och tog afsked; men så höll han
sig ej för god att arbeta med öfversättningar under
vintern och i trädgården om sommarn, och så togo vi
oss fram temmeligen bra.
»Och så fick han en son. Ack! hvad hans ögon lyste.
»Yxkullska ätten kommer ej ännu’, sade han, ’på en
generation att dö ut.’
»Och det der begriper jag. Det är ett träd, en gammal
slägt, som kan blomstra i sina yttersta qvistar, sedan
stammen länge sedan börjat multna i kärnan. Baronen
säger ofta: Det är med ett namn, som med ett
träd. Till en början näres det från några rötter,
som slagit sig djupt ner i minnets okända djup; men
småningom utdör kärnan, och slutligen är det blott
barken – ytan, det toma namnet – som lefver. Det
är dock från detta, de yttersta qvistarne få sin
grönska; men hvaraf lefver den? Jo, af bara luft,
blott och bart af en opinion, en tillvand vördnad
för ett gammalt namn. Då är det snart slut; men ändå,
käre Leman, säger baronen, gläder det nu dig, liksom
mig, då det gamla trädet skjuter nya skott. Och så
lekte han och jollrade med sin gosse.
»Nåh. nåh! den fröjden tog snart slut. Friherrinnan
dog, och ett år efter henne unge baronen, fyra
år gammal.
»Det är deras graf, baronen besöker; det är den, han
putsar om, liksom de döde skulle se hans blommor och
hans kärlek. Jag tror, att de se den; jag tror, att de
blicka mot oss ur blommornas ögon, att de följa hvarje
känsla, hvarje tanke och finna sig lyckliga i samma
mån deras qvarvarande kära minnas dem med kärlek.
»Nu är trädgården borta.
»Baronen har en liten pension, det är allt; och hvad
har han nu att vänta? jo, slutet och äran af att vara
den siste af namnet.»
»Den siste af namnet?» upprepade jag. »Det måtte
kännas underligt, att vara den siste af ett fordom
stort namn.»
»Ja, säg det», sade gubben Leman och fattade sin
hatt. »Kom ihåg ringen!» var det sista, han yttrade,
då han långsamt och försigtigt gick utför den smala
trappan, som ledde från mitt dufslag i qvarteret
Bergsklippan större på Kungsholmen.
-
Blott några år derefter såg jag bland dödsannonserna
namnet Alexander von Yxkull – »den ende qvarlefvande
af Gustaf III:s hofjunkare» – »den siste af namnet».
Om menniskovärdet ligger deri, att man här i denna
verlden avancerat från grad till grad, uträttat det
eller detta – utmärkt sig genom tapperhet, lärdom,
rikedom eller snille – så ägde den gamle hofjunkaren
föga värde; och derför glömdes han af alla, utom
en och annan, som plötsligen saknade de vackra
pelargonierna i fönstren och således fästade sig vid,
att den, som vårdat dem – den gamle hofjunkaren –,
var borta.
Dock: det finnes der, fjerran och nära på en gång,
en annan registratur, der hvarje ren tanke, hvarje
varm känsla, hvarje ärlig vilja och handling med
daguerreotypisk noggranhet, ögonblick efter ögonblick,
upptecknas. Finge man läsa den taflan, så skulle
den gamle hofjunkaren vara en rik man, en stor man,
höjd öfver brist och olycka, ödmjuk i sinnet, aldrig
klagande, aldrig knotande, tålmodig, tacksam och med
en kärlek, som omslöt det försvunna och det kommande.
Det är sällan någon, som så burit den sista bördan
af ett stort, men sedan fördunkladt namn, och som
så fridfullt som den, på hvars stoft gubben Leman,
på egen bekostnad, satte en sten med den enkla
påskriften: »Här hvilar friherre Alexander von Yxkull
– den siste af namnet.» (Forts.)
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
