Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Flickan med Näckrosen. Ett Stilleben-stycke af Onkel Adam
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Flickan med Näckrosen.
Ett Stillebens-Stycke af Onkel Adam.
(Forts. fr. sid. 203.)
Flickan med näckrosen.
»Han vet väl» – började en afton lektorn plötsligen
att tala – »han vet väl, att jag är född bondson
från denna socken. Jag tog mig namn efter en alm,
som, mörk och reslig, stod nära min fars gård och
i hvars skugga jag i min barndom läste min katekes
och först vaknade ur min barndomsdvala. Jag bestämde
mig för att bli prest, och min mor, som förhörde mig
i katekesen, påstod, att jag, för mitt goda minnes
skull, borde bli ett ljus i kyrkans tjenst.
»Jag var stora pojken, innan min far beslutade sig
för, att hans Andreas skulle studera. Detta beslut
var att öppna dörren för en framtid af hård kamp,
försakelse och kanske faran af att misslyckas, i
stället att, om jag blef bonde, jag skulle ärfva hela
det åttondedels hemman, som mina föräldrar ägde. Det
var visst en liten torfva att växa fast vid; men var
väl lärdomen säkrare? Emedlertid var min mor ihärdig,
som qvinnan är så väl i godt som ondt, och segrade
öfver min fars betänkligheter, särdeles som hon på
sin sida fått komministern i församlingen, Genberg, på
hvilkens ord min far litade, då frågan angick lärdom;
ty pastor Genberg var en lärd man, det hade sjelfva
biskopen sagt vid en visitation i Appelkulla.
»Pastor Genberg åtog sig äfven att, till en början,
skaffa mig bokvett; men jag var mina sexton år,
innan detta begynte.
»Jag sprang hvarje dag hemifrån till komministergården
för att läsa. – Jag sprang verkligen, och derför
brukar jag ännu säga, att jag ’springer’ öfver ängen,
fastän detta verbum icke mera passar hvarken för
min ålder eller mina ben.
»Pastor Genberg var gift och hade barn, bland hvilka
en liten rödrosig flickunge synnerligen roade mig att
leka med. Hon var fyra år gammal och glad som en liten
fjäril och vacker som en liten kyrkengel; hennes namn
var Anna. Under lofstunderna lekte jag mest med henne
och undervisade henne om hvad jag visste om allt,
hvarom hon frågade, hvilket var temmeligen mycket. Jag
glömmer aldrig dessa djupblå – klara, förtroendefulla ögon,
med hvilka barnet betraktade mig, liksom för att utforska,
om mina läppar talade sanning eller om min blick var fullt
trovärdig. Jag kan aldrig tänka tillbaka till den
tiden, utan att känna mig liksom ung på nytt.
»Från pastor Genbergs lärdom kom jag in i konrektors
klass i trivialskolan och nitton år gammal till
akademien.
»Nu kom min svåraste tid; ty mina föräldrar kunde
icke hjelpa mig, utan jag måste konditionera mig
fram. Det gick – oaktadt mina verkligen stora
språkkunskaper ganska långsamt. Under min bortovaro
på aflägsna konditioner afled först pastor Genberg
och samma år min far. Jag hade ej tillfälle eller
råd att resa hem. Slutligen blef jag magister med
hedersrum och kallades till docent i grekiska litteraturen.
»Jag var då 28 år gammal och skyndade, medan
lagerkransen var frisk och grön, att helsa på hemma
hos min mor och hos pastorskan Genberg, som bodde
på en liten gård, som pastorn köpt till enkesäte
och kallat Auroredal, efter sin hustrus förnamn. Han
känner väl till det lilla huset, som inom en nu mera
förfallen trädgård ligger vester om kyrkan och bebos
af en skräddare? Det är Auroredal, som af allmogen,
alltid fallen för tillvridna namn och förkortningar,
nu kallas »Agerora» – en benämning, som en gång
möjligen en namnuttydare ljusligen finner böra
härledas från »Ager» och »Ora» – så kalladt af någon
from man, som under bön odlade sin åker.
»Jag kom hem till min mor – icke som prest, hvilket
jag hade svårt att nöjaktigt förklara; men fastän
hon drogen liten suck, var hon tills vidare nöjd med,
att jag var magister och fått hedersrum och hade ett
diplom, tryckt på siden, hvarpå hon öfverst fick läsa:
"Ductu et Auspicio
Dei Optimi Maximi" – – –
och dermed var hon – »så der temmeligen» – nöjd.
»Jag ville genast besöka fru Genberg; men gumman
upplyste mig om, att Anna bereddes till sin första
nattvardsgång och icke fick störas. Jag var dock bra
nyfiken att få se min lilla leksyster, som var sju år,
när jag sist såg henne, men nu var en sextonårig mö –
’vacker som en dag’, sade min mor. En sommarafton
gick jag upp till kyrkan, der jag sjelf första gången
gått till herrans bord. Jag hörde, att der funnos
menniskor derinne, och flere gossar och flickor buro
korgar med blad och blommor.
»Det var klart, att ungdomen klädde helgedomen till
den stora dagen. Jag hade sjelf varit med om en
dylik kyrkans brudklädsel och gick in och stadnade
under orgelverket.
»Der borta i ett hörn tronade då en gammal Mariabild
under sin tronhimmel, bärande Jesusbarnet i sitt
sköte. På ett bord stod en flicka, hvars gullgula,
ringlande lockar svallade kring halsen. Hon sträckte
upp händerna, för att nå kristusbilden. Det lyckades,
hon satte en hvit näckros i gudabarnets hand, vände
sig om och sade till de öfrige: ’Se Kristus håller
nu fridens lilja i sin hand.’
»Jag har aldrig förr och aldrig senare sett en
skönare, mildare och mera strålande blick, än den,
då hon sade: ’Kristus håller nu fridens lilja i
sin hand.’
»Jag frågade ingen – jag behöfde det icke – det var
Anna Genberg; ty så skulle den snälla flickan växa
upp till en from mö.
»Jag smög mig ur kyrkan. Jag ville ej störa de fromma
barnens oskyldiga fröjd öfver att kläda sin kyrka
med blommor.
»Kanske jag också var något förlägen, hvad jag
skulle säga till Anna Genberg, som vuxit och
blifvit stor. Det är ej så godt heller – skall han
veta – att ur böckernas sällskap störta sig in i
menniskornas. Böckerna hafva icke några strålande
ögon, inga alabasterhvita händer och inga gyllene
lockar, som kunna förvirra ett stackars menniskobarn.
»Jag var under den högtidliga akten närvarande
i kyrkan och såg den fromma flickan knäböja vid
altarringen och Jesusbarnet, som i sin hand höll
den snöhvita vattenliljan, liksom det velat säga:
’Var trofast intill ändan, så vill jag gifva dig
lifsens krona.’»
Den gamle tystnade och såg liksom drömmande framför
sig. Det var säkert, att han i detta ögonblick såg
hela denna sköna tafla, som outplånligt fästat sig
i hans hjerta, och i sin ande hörde församlingen
uppstämma:
Låt ingen flärd utur mitt hjerta rycka
Den oskuldsfrid, som gjort min barndoms lycka,
Den tro, som jag i menlöshet bekänt,
Den sälla tron på Dig och den, Du sändt.
Den gode gubben märkte dock snart sin sinnesfrånvaro,
smålog mildt och sade: »Nu vet ’han’ väl, hvarföre
jag tyckte om näckrosor och den gamla Mariabilden
med barnet.
»Senare helsade jag på; men var nästan mera tafatt,
än Anna Genberg var blyg. Det hjelpte oss föga,
att vi mindes, att hon var fyra och jag sexton år,
då vi först råkade hvarandra. Tiden hade skoningslös
gått – hon var nu sexton och jag tjugoåtta år, och jag
fann ingen kraft ens deri, att jag haft hedersrum vid
promotionen och var docent i grekiska litteraturen –
ett professorsämne, om det ville väl gå och om jag
länge fick lefva på jorden. Och jag, som ändå varit på
en hel mängd konditioner och umgåtts med förnämt folk
och inom de mest olika samhällsklasser och varit,
äfven vid akademien, välkommen hvar som helst och
således icke saknade ett visst sjelfförtroende, som är
nödigt, om man vill passa i sällskapslifvet, hvartill
dock icke fordras detta ofelbara sjelfförtroende,
som fordras, då man slår sig på att uppträda som
talare och
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
