Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Johan Ludvig Runeberg
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
––- 263
hos honom vaknade. Det skulle dock räcka
flere år, förrän han lyckades gifva sin tanke en
fullt tillfredsställande form.
Samma år Runeberg promoverades till magister
(1827), förstördes Åbo af eld, och den unge
magistern öfverflyttade nu jemte universitetet till
Helsingfors. Det var här hans författarebana på
fullt allvar började, i det han 1830 här utgaf sin
första diktsamling.
Liksom de flesta skalder har Runeberg börjat
sin poetiska verksamhet som lyriker, men
redan hans tidigaste sånger in- j nehålla så
många episka beståndsdelar, att det är
svårt att ! skarpt afskilja dessa begge elementar.
Hans äldsta lyrik grun- ! dar sig i känslan för
vår naturs egendomlighet och i sympa- > tier för
de oreflekterade dragen i nationens karakterer,
och j hans episka dikter äro endast en
följdriktig utveckling af j samma lifsuppfattning.
Runeberg var till sitt lynne allt för j realistisk,
han älskade allt för högt naturens omedelbara lif,
i för att upplösa det i reflexionens eller aningens
halfskymning. | Hans kärlek, man kunde säga hans
respekt, för allt varande, | för den minsta
företeelse, som lefde och hade rätt att lefva,
j bjöd honom, som en helig pligt, att icke
göra våld på dess egendomlighet. Hans lyriska
känsla tager sällan så öfverhand, att den grumlade
hans blick för det säregna i den naturscen, hvarur
den uppvuxit. Naturen är med icke blott för att
gifva i bilden och belysa stämningen, den är med,
emedan den utgör grunden till sjelfva stämningen.
Hans naturuppfattning är icke sentimental, naturens
eviga frid användes ej som en förebråelse emot
hjertats oroliga villor, han sjelf och de
gestalter, han målar, hafva ej lösryckt
sig från den natur, som omgifver dem.
;
I sin högsta glans framträder Runebergs förmåga
att teckna naturen, då staffaget är taget ur vårt
egendomliga folklif. Naturens fägring framstår
dubbelt skön, återspeglad i ett hjerta, som icke
blott i den vuxit upp, utan äfven med den vuxit fast,
och, lösryckt derifrån, på samma gång skiljes från
sin nöd- j vändiga lefnadsluft och verld. När den
uthungrade bondgossen kastar en frågande blick mot
staden och tänker:
I fall min tjenst jag bytte om
!
Och bättre för mig såg,
i
Jag kanske till en herre kom,
j
Som hade bröd af råg;
\
så vaknar i och med det samma den frågan:
Står fjället der med löfprydd topp Och ser i sjön
sin bild, Går solen der så herrlig opp Och går den
ned så mild?
Finns der en dal, som blomdoft strör, En mö, som
tallar bär? Och hon, hvars vallhorn nu jag hör,
Skall hon väl finnas der?
Och såsom denne bondgosse äro de flesta af
Runebergs folk-karakterer, de äro alla i den mening
naturbarn, att man måste se dem i deras fosterbygd,
för att rätt förstå dem. De hafva så sammanvuxit
med den jord, framför hvilken de röra sig, att de,
lösryckta derifrån, hafva förlorat sitt egentligaste
lifsvilkor. Detta karakterens sammanväxande med
naturen, hvarigenom den sednare rätt framstår i
hela dess sanning, är en af de många paralleler,
som kunna uppdragas emellan Runeberg och den finska
folkvisan. Naturen och lifvet äro icke tvenne skilda,
vare sig fiendtliga eller vänskapliga makter, de
äro ett i karakterens medvetande, ty denna har icke
särskilt sig som ett isoleradt jag från de omgifvande
företeelserna. Dessa blifva på sätt och vis lefvande
väsenden, och de älskas ej af dem, som röra sig
deribland, såsom främlingar för deras skönhets skull,
de älskas alldeles oreflekteradt såsom bröder och
systrar. Vågen vid stranden och furan på mön höra
lika väl till familjen, som sparfven på gården och
talltrasten i skogen.
Gifver man särskilt akt på arten af den stämning,
som hvilar öfver de naturbilder eller figurer,
skalden målat, skall
man finna, att den ofta är ett uttryck för den
känsla af förbidande resignation, hvilken utvuxit
som en orgahisk produkt ur armodet i vårt lif. Ja,
man kan säga, att denna känsla utgör den hufvudåder,
hvarur skalden hemtat sina skönaste motiver. Beviset
på sanningen häraf finner en hvar, som i sitt minne
samlar de lyriska dikter af Runeberg, som vunnit
mesta genklang i vårt land. Slutar ej »bondgossen»
sin sång med denna strof:
Kanske att Gud hör folkets röst Och lindrar landets
nöd; Kanske en bättre skörd i höst Oss ger ett
bättre bröd.
Och framskymtar ej i denna förhoppning medvetandet
af dess osäkerhet, men tillika vissheten om, att
tålamodet kunde räcka till för många nödår ännu
? Finnes ej den samma stämning af resignation i
sången om Saarijärvis Poavo, som ständigt ägde mod
att plöja och så på nytt, ehuru år efter år gick utan
gröda förbi?
Af ännu större betydelse än Runebergs lyriska dikter
äro hans episka poemer för den finska bildningen,
och bland dessa intaga Elgskyttarne utan jemförelse
det främsta rummet. Att våra dagar förmått åstadkomma
ett sådant arbete, är ett resultat af många lyckliga
omständigheter. Vi ägde då ännu ett verkligt
folklif, som segt bibehållit sina traditioner,
och förhållandet emellan godsherrarne och deras
underhafvande hade då ännu den patriarkaliska
karakter, som sammansmälte bådas intressen till
ett. Med lycklig ingifvelse har Runeberg utvalt det
moment af det fosterländska lifvet, der brustenheten
ännu icke uppstått, der naturlifvets harmoni ännu
icke blifvit upphäfd af civilisationen, och der
fosterlandskärleken ännu icke blifvit en medveten
tanke, utan är en känsla, ständigt närvarande,
men ständigt omedveten. Elgskyttarne af-spegla
vårt folks bottencivilisation, och den del af dess
bildning, som i karaktererna vunnit kött och blod
och kristalliserat sig i den nationella andan. Ledd
af sin säkra poetiska känsla, har skalden inom sin
tafla inrymt jemt så mycket, som be-höfdes för att
karakterisera det väsendtliga af vårt folklif, utan
att vilja göra detta intressantare, än det är. Han
har aktat sig för alla spännande situationer, hvilka
väl kunnat uppväcka ett ögonblicks intresse, men på
samma gång afvändt uppmärksamheten från karaktererna,
och har han tillika vid sin karaktersteckning ständigt
bibehållit enheten emellan typ och person, som gjort
hans gestalter till eviga figurer.
Elgskyttarne äro en rent episk dikt. Dess situationer
äro ej af den vådliga art, att de tvingade karakteren
att utgå ur sin natursida, att genomgå någon
inre strid, hvars resultat blefve en handling,
afgörande för hela dess vara. De förhållanden,
hvari personerna lefva, äro i fullkomlig harmoni
med deras uppfattning. De söka ej något, som de ej
finna, de känna intet behof af att frångå den ärfda
fäderneseden, och deras oreflekterande lycka är bunden
vid de företeelser, som danat deras egendomlighet.
Filosofien, om jag så får uttrycka mig, är klart
uttalad i dessa ord af Ontrus:
Lycklige, trefaldt lycklige du, som sitter i vänners
Krets, värderad och känd, och trampar ej främmande
traktor. Lugn betraktar du här en trogen maka och
skådar Väluppfostrade barn, som blomstrande plantor
vid bäcken, Medan en annan, från fädernebygd och
bekanta och fränder Skild, kringtågar försmådd,
som den o upplösliga gåtan.
Fädernebygd, slägt och vänner äro för Elgskyttames
figurer de magiska ord, som innehålla hela lifvets
rikedom. Den ärfda fäderneseden är ej för dem blott
ett yttre band, som sammansluter slägte vid slägte,
den är en älskad och förstådd nödvändig lag, i hvars
trogna bevarande do lärt sig finna lifvets summa. Och
äfven hos dem finna vi den känsla af resignation,
som utgör den finska karakterens ädlaste drag, men
adlad till en religiös kraft. Den aktade tiggaren
Aaron, som, spelande sin giga, drager bettlande från
gård till gård, är en sorgens påminnelse i de andras
glada lif, men icke ens hans fröjd är död, så länge
han med undergifvenhet bär sitt öde. Och de andre
veta för väl, att hans sorg en dag kan blifva
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
