- Project Runeberg -  Svenska Familj-Journalen / Band IX, årgång 1870 /
33

(1869-1885)
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Like | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Historiska Bilder. LXI. Trenne kungliga örfilar. St.

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

Historiska Bilder.



LXI.

Trenne kungliga örfilar.

Det var ett tidskifte i Sveriges historia, då
konungarne betraktade landet såsom sin egendom, så
att skatterna ansågos vara liksom arrendeafgifter
af deras jord. Denna grundsats gjorde sig gällande
med Gustaf Wasa, och så väl han som hans söner voro
genomträngda af den samma. Men just derför, att de
betraktade Sverige såsom sitt Sverige, offrade de
sig också derför, hvar och en efter sitt lynne,
och hade ingenting af sitt eget ospardt till det
allmännas nytta. När man genomläser Gustaf Wasas bref
till olika landsändar, glömmer man stundom bort,
att det är konungen, som talar, utan tänker sig
en nära anförvandt, en fader, som gifver råd och
förmaningar till sina söner. Det råder en märklig
skilnad mellan denna konungamakt och senare tiders,
så till vida, som Wasakonungen var den, hvilken tog,
så att säga, initiativerna i sin tids utveckling,
och folket följde honom. Man kan i många fall säga,
att förhållandet nu är omvändt. Men det är lätt
att finna, det konungens ställning måste vara och
blifva en väsendtligen annan, när han sjelf är den,
som för sitt folk framåt, än när han blott genom
eftergifter – måhända ofta med ett prelatensiskt
understucket: "detta är jag nödd och tvungen till" –
följer efter ett framåtskridande, som han icke kan
hindra. Det må vara på kanonernas slagfält, eller
på de fredliga idrotternas, men främst i spetsen,
– der är konungens plats. Der stodo Wasakonungarne,
och folket följde dem, – följde dem ännu, när de i
blind yra sudlade sina händer i Sveriges ädlaste blod.

Det är ett par drag ur Carl IX:s och Gustaf II Adolfs
lif, som vi här hafva tagit oss före att nedskrifva
och som ledt oss till ofvan anförda tankar. Vi torde
ännu tydligare åskådliggöra en bild af denna tid,
om vi närmare taga den förre af dessa konungar i
betraktande, – honom, som med obeveklig hårdhet for
fram emot Sveriges högste män, sina egna fränder, och
tecknade i blod sin väg, medan han, å en annan sida,
deltog i det egentliga folkets fröjder och sorger,
sorn om han varit en man ur dess krets. Det var
icke ovanligt, att se honom deltaga i borgrarnes
slägthögtider och på det mest glada och otvungna
sätt samtala och skämta med dem. Så slog han sig
ock lös, när han, under sina resor, var tillsammans
med bönderna, och otaliga små berättelser om hans
vistande hos dem, synnerligast bland bergsmännen,
skulle kunna anföras.

Genom detta omedelbara umgänge med folket, lärde han
redan från yngre åren i botten känna sitt land och
sitt folk,
och hans förträffliga minne gjorde det äfven omöjligt,
att i ringaste mån föra honom bakom ljuset. Det
fingo hans embetsmän erfara, synnerligast hans
fogdar, hvilka han höll så fullkomligt lika med
kronotjufvar, att han plägade yttra, när någon begärde
en ledig fogdesyssla: "Alltså vill också du blifva en
kronotjuf?" – samt påstod, "att de, som varit fogdar
i sex år, kunde utan dom och ransakning hängas." –
"Derest j icke skaffen denna fattiga prestenka rätt,
så varer betänkte derpå, att min käpp skall dansa
polska på eders rygg", skref han en gång till sina
kammarråd. Man ser öfverallt den stränge, ja hårde
husbonden, hvars granskande öga och straffande hand
är med från det största till det minsta. Hudvudsaken
var, att det hela gick framåt, sedan fick det vara,
som det kunde, med medlen.

Sådan var han ock i förhållande till sina
krigare. Till och med hans egen son, Carl Carlsson
Gyllenhjelm, fick efter det tappra försvaret af
Wolmar – ett försvar, som väckte fiendens beundran
– uppbära hårda ord af honom. En framstående man i
kriget mot Polen var Krister Some, och han åtnjöt i
hög grad den stränge konung Carls ynnest. Han fick,
för visad tapperhet, Skokloster i förläning, och
konungen gjorde sjelf hans bröllop. Men icke förthy
skall konungen en gång i hettan hafva gifvit herr
Krister en örfil, och denna brände så i hans sinne,
att han glömde ära och redlighet blott för nöjet
att få hämnas. Detta fick han tillfälle till, då
konung Carl, under kriget mot Danmark, satte honom
till befälhafvare på Kalmar slott. Man har om det
förräderi, som Krister Some här gjorde sig skyldig
till, en berättelse af en tygmästare på Kalmar slott,
som bör vara tillförlitlig, och hvarur vi vilja
anföra sjelfva hufvudhändelsen, eftersom den allmänt
bekanta berättelsen (efter Werwing) innehåller vissa
felaktigheter.

Slottet var väl försedt med lifsförnödenheter –
icke mindre än 3000 tunnor spanmål lågo i dess
förrådshus –, men Some skref till konungen och begärde
undsättning af proviant och krut. Hvad det sednare
beträffar, har man inga bestämda uppgifter; men utan
tvifvel är Somes eget påstående, att det blott fanns
halfannan tunna qvar, mindre tillförlitligt. Konung
Carl lofvade emellertid att inom tre dagar undsätta
slottet både med det ena och det andra. Faran var
stor, det erkändes af konungen sjelf, men undsättning
var dock möjlig, och en svensk kapten åtog sig att
från Öland på båtar öfverföra krut till slottet. Men
samma dag, som konungen utfärdade befallningar härom –
det var den 2 Augusti –

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sun Jul 3 20:09:46 2016 (aronsson) (diff) (history) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/famijour/1870/0037.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free