Full resolution (TIFF)
- On this page / på denna sida
- Ett nattstycke. (Ram kring fyra taflor.) Prisnovell af Sylvia. II. Minny.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
jag med hennes föregående lif att göra?"
Och han följde
Julius, som satte sig vid ett litet fristående
bord, fullt med
böcker, vinkande lilla Clara Forsner till
sig, för att visa henne gravyrer.
*
4.
Adam hade rest och Julius tillträdt sin nya plats. Den
eviga likheten mellan dagar och timmar midt under
affärshvimlet tröttade väl Julius i början; men han
var från barndomen vand vid ordning och punktlighet,
och han hade med den ifver, som låg i hans natur,
omfattat den bana, han valt. Det började ligga för
honom ett visst behag uti, att vandra omkring i
dessa halfskumma magasiner. Nästan alla jordens
länder, alla menniskoslägtets raser hade arbetat,
för att fylla dessa balar, tunnor och kistor, som
här i massor stodo hopade på hvarandra och mellan
hvilka slingrade sig hemlighetsfulla gångar. Och der
Julius så vandrade, tyckte han sig än se en indiansk
kanot styra öfver någon strid ström, eller brokiga
kinesiska dschonker eller lätta malajiska båtar med
ett bamburör till mast lyfta sina vingar och kämpa
mot storm och vågor, för att samla sina skatter här
i denna mörka vrå.
Ju mera hemmastadd han blef bland alla dessa
dolda herrligheter, ju mera älskade han sitt
lefnadsyrke. Med ungdomens entusiasm hade han varit
färdig att betrakta sin principal som idealet af en
köpman. Mannens klokhet, säkerhet, energiska korthet
och stolta redlighet inspirerade honom, och han hade
gerna med svärmisk innerlighet fästat sig vid honom;
men han såg honom aldrig, utom affärstimmarne,
och under dessa höll herr Dunkert sig på så stort
afstånd från honom, som om han icke fanns till; ja,
om icke lönen hade blifvit punktligt utbetalt, skulle
han nästan varit frestad att tro, det herr Dunkert
helt och hållet ignorerade hans närvaro på kontoret.
Lifvet uppe i herr Dunkerts hus var för Julius
en myster; ty ehuru fru Forsner och hans syster,
Minny, voro bjudna på de festligheter, enklingen
fortfarande ansåg sig böra göra, så voro Julius eller
hans kamrater aldrig inviterade.
Då ekipager stannade utanför huset och galonerade
betjenter flögo upp- och nedför trapporna och brokiga
skuggor sväfvade förbi de upplysta fönstren, satt
Julius på kontoret, eller gjorde han måhända ett slag
utanför på gatan, der han kanske icke utan längtan
– han var blott tjugo år – såg upp mot ljuslågorna
i kronorna.
Det var just en sådan qväll. Leende gäster mötte
hvarandra i den rikt smyckade och upplysta våningen
och tusen muntra infall flögo kring den artige värden,
som ibland svarade med en förströdd min, medan
hans syster, fru Kalm, på det förbindligaste gjorde
"les honneurs" och med sina leenden sökte ersätta sin
brors allvar, under det mamsell Brus åtagit sig att
öfvervaka barnkammaren, der hon för tillfället satt
och berättade en saga för Lexis med ett älskvärdt
försök att se moderlig ut.
Herr Dunkert, som några ögonblick stått lyssnande i
barnkammardörren, hade försvunnit, för att inom få
ögonblick åter stå der.
"Det är bra vänligt, mamsell Brus, att inte i qväll glömma
barnen – se der, lille Lexis, gif
tant Dorothea det här armbandet."
"Min Gud!" sade mamsell Brus och tryckte handen mot
venstra sidan, likasom hon der känt ett häftigt styng.
"Mamsell Brus har så länge visat sig deltagande för
mina små, och jag har länge tänkt ... jag hoppas,
mamsell Brus vill bära den lilla gåfvan?"
"O, till min död!" och mamsell Brus såg ut att känna
ännu ett styng.
Och hon tog ett smakfullt armband i guld, perlor och
rubiner och knäppte det, efter ett litet famlande och
med en half blick på herr Dunckert, öfver handleden.
Hennes hjerta slog härunder lika dåraktigt i galopp,
som då hon, i en förgången tid, hängt ett visst
minnesrikt glashjerta om sin hals, och hon sjönk ned
på stolen i stort bryderi, beredd att höra, hvad än
herr Dunkert skulle kunna hafva att säga henne.
Men herr Dunkert tycktes icke vidare vara hågad för
något tal, ty han gick tyst ur rummet. "Rom byggdes
inte på en dag", tänkte mamsell Brus med en suck
och fortsatte att berätta sin saga, vid hvilken den
lille gossen somnade, och hon gick ut i salongen,
för att visa fru Forsner sin gåfva.
"Jag undrar inte på den", sade den intagande enkan
med ett af sina vackraste leenden. "Herr Dunkert
skulle väl på något sätt vara erkänsam mot en person,
som visat ett så outtröttligt nit i hans barnkammare?"
"Så afundsjuk hon är!" tänkte mamsell Brus och lät
rubinerna gnistra, och huru likgiltig herr Dunkert än
gick förbi henne, tyckte hon, att det ändock fanns ett
hemligt förstånd dem emellan, och hon tömde ett glas
champagne och seltersvatten, under det hon vinkade
mot honom med handen och såg sig om efter någon,
som kunde vara sällskapligare, än fru Forsner. Hennes
blickar träffade på Minny, som satt vid ett fönster
och samtalade med en medelålders man.
"Nej, se häradshöfding Gunstorp", sade mamsell Brus
och närmade sig de båda samtalande. "Det är några
år, sedan vi träffade hvarandra, så jag var strax
inte viss på, om jag såg rätt. Jag hoppas, jag är
igenkänd?"
"Hvem kan glömma en Aspasia?" Och han sköt fram en
stol för henne.
"Alltid lika artig!" Och hon slog honom skalkaktigt
med sin näsduk öfver armen. "Nå, mamsell Simers,
här är ingen dans i qväll; för en så ung dam måtte
detta vara en riktig försakelse?"
"Jag har intet nöje af dans."
"Ack", sade mamsell Brus, "jag vet intet roligare!"
"Den här unga damen är inte lik er andra", inföll
herr Gunstorp.
"Nå, mamsell Simers, hvad är nöje då?"
"En god bok, som jag kan få läsa från perm till perm
utan det ringaste afbrott.
"Hvad underförstås med en god bok?" fortfor mamsell
Brus att fråga.
"En roman, naturligtvis!"
"Jag läser också gerna", sade mamsell Brus och
såg halft medömksam ned på den unga flickan, men
endast vetenskapliga eller nyttiga saker, och skall
det någon gång vara lättare lektyr, så läser jag
endast romaner på originalspråket; likväl föredrar
jag skalderna. Ack, denne Shakespeare! Läs honom
på engelska."
"Det kan jag inte."
"Inte?" Mamsell Brus såg med stora ögon på en ung dam,
hvars uppfostran blifvit så försummad.
"Men Göthe åtminstone då på ..."
"Jag kan hvarken tyska eller fransyska", inföll Minny,
för att kanske på en gång befria sig från en examen.
Herr Gunstorp skrattade.
"Ursäkta, jag kommer strax tillbaka." Och mamsell
Brus fann icke längre nöje i att tala med en tvär,
obildad flicka och en lärd jurist med en evig dragning
öfver munnen, utan begaf sig vidare på ströftåg efter
en sympatiserande själ och träffade på fru Kalm.
"Jag hoppas, man inte för mycket skall sakna fru i
huset här", sade hon.
"Du är oöfverträfflig, Bertha!"
"Kom och se på min à la daube!"
"Man skulle förr kunna anse den för en praktfull
jätteblomma, än en hummer-anrättning!"
"Svin, söta Dorothea! Ja, nog kan man se om huset och
hafva ordning omkring sig, fast man har kalaser, men
så får man också hafva ögonen öppna och inte sofva mer
än med ett i sender och aldrig släppa nyckelknippan
ur sin hand!"
Mamsell Brus nickade erkännande med hufvudet,
drog fram med spartanerna och höll till godo med
en pastej, under det hon under kyssar och bryderi
omtalade armbandspresenten.
Fru Kalm sade, att hon gladde sig ofantligt, men såg
mörk ut och klagade öfver hufvudvärk. "Ja ja, få se,
hur här blir nästa vinter, då Ferdinand väl kommer
hem!" tillade hon.
"Ferdinand, söta du?"
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Project Runeberg, Sun Dec 10 00:26:48 2023
(aronsson)
(diff)
(history)
(download)
<< Previous
Next >>
https://runeberg.org/famijour/1870/0067.html
