Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Ett fosterländskt Bildergalleri. XI. Thomas Thorild. (En bit svensk litteraturhistoria.) (Forts. från föreg. häfte, sid. 74.) Axel Krook.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
utan må hela verlden njuta sitt lif! Dock –
sanningen är alltings värde. Ingen är något, utan
genom sanningen, af hvad han är. I naturen framträder
denna sanning, ty naturen är Guds kraft, som lefver
i allt. Verlden är Guds första
uppenbarelse. Från Gud
kommer allt lif. Men just derför kommer från naturen
all känsla, all skönhet. Naturen lefver af tvenne
principer: kraft och harmoni. Kraften är varelsernas
eller tingens lif; harmonien är deras samlif. De båda
principernas eviga enhet är det godas, det sannas,
det skönas urvarelse: Gud, under det menniskan –
i sitt rätta skick – är naturens högsta sammandrag,
af bild, helgedom, tempel. Det gudomliga förståndet
sammanhåller det hela, men hos den skapade varelsen
kan än kraft yttra sig utan harmoni och än harmoni
utan kraft. Kraftens brist på harmoni är råhet,
strid, vedervärdighet; harmoniens brist på kraft
är svaghet. Dessa båda riktningar verka det onda,
det fula. Gudaliknande är deremot den riktning,
hvari kraften och harmonien bevara syftemålet af
sin ursprungliga förening. Möjligheten för dessa
riktningar har menniskan i känslan, hvars högsta
uttryck äro: ett skapande; ett skapadt; ett
ordnande; ett handlande. Det första kalla vi snille;
det andra skönhet; det tredje vishet; det fjerde
dygd – af hvilka dygden sträfvar att i millioners
väl lefva den Eviges sällhet.
Allt lif är en åtrå till sällhet, hvilken endast såsom
Guds lif finner sin fulla tillfredsställelse och här
endast kan anses bestå i njutandet af skönhet, hvars
grund är harmonien, under det skönheten är nöjets,
sedt i dess högre betydelse såsom en droppe af Guds
sötma, hvilken såsom en himmelsk källa utgjuter
sig öfver samtliga verldsstoften. Men man kan i sin
känsla ej erfara något skönt föremål, så framt man
icke älskar det; ty man känner blott så långt, som man
älskar. Grunden dertill är, att allt lif lefver blott
så långt, som det älskar. Derför är, såsom Swedenborg
sade, lif kärlek. Detta lifvets behof af kärlek
förer könen tillsammans, men skapar äfven längtan
efter odödliga skönheter, hvilken uppenbarar sig hos
konstnären, skalden, ja, hvarje vitterhetsidkare, då
han vill som Pygmalion binda himmelens eld vid massan.
För öfrigt är odödlig skönhet i allt af naturen,
emedan allt i naturen betecknar såsom ett yttre ett
inre, såsom verkan af orsak.
Denna signatura rerum (tingens beteckning) är grunden
till all verklig fysiognomik och bildningslära,
hvilken äfven kan utvecklas till en vetenskap, om vi
riktigt förstå de af naturen oss gifna ledningar. De
allmännaste lagarne härför inses, då vi, under något
föremåls betraktande, fästa vår uppmärksamhet vid
dess figur, dess färg, dess fasthet, – särskilt,
och slutligen tillsammantagna. Alla tre gemensamt
utgöra föremålets grad af fullkomlig daning (dess
andel i det helas form). Men fullkomlig varelse,
uttryckt i fullkomlig daning, är styrka, skönhet.
Rätt har derför Ehrensvärd, som sätter skönheten i –
"det fullkomliga"; ty skönt är detta, så snart det
skådas i den egenskap, der det yttrar sig i skenet
af sig sjelft, eller såsom det rena skenet af en
ren varelse, då i det samma är jemt upp lika mycken
harmoni som kraft. Detta är det sköna rent af. En
rubbning häri, men ej större, att icke det rena skenet
af fullkomlig varelse upphäfves, gör det sublima,
maktens vördnadsbjudande, ofta förfärande skönhet,
eller det väna, behagets skönhet, hvilken senare
omfattar det vackra, hvaraf vi ha en lägre grad i det
täcka, Ehrensvärds "vackra oreda". Nedom denna kommer
fulheten, så styggheten, djefleriet. Och likväl
är i denna tid af härmning, af flärd och grimacer
denna stygghet nästan allmän. Man liksom skyr för
sin egen varelses naturliga sanning och skönhet; man
icke ens misstänker, att det stygga intet annat är,
än det onaturliga.
(På hvilken tid hafva dessa satser kunnat med mera
sanning tillämpas, än just i chignon’ens, sminkets,
krinolinens etc. dagar?)
Vid all skönhetsdaning bör man undvika flärd och äga
naivetet. Flärd är brist på sanning; det naiva är den
sanna känslan af hvad man gör – det är naturens friska
grace, det äkta, rena och lefvande behag, som ingen
konst kan härma: djeflarne kunna vara tillgjorda,
men blott englarne naiva. Den rätta naiveteten är
alltid förenad med den rätta smaken. Begge i sin
förening gifva rätt stil. Den sanna stilen äger all
sanningens frihet. I vitterheten är stil det samma
som skrifsätt. Dess första lag är att verkligen
uttrycka någonting, som man verkligen känt och tänkt.
Dessa äro de allmänna grundbegreppen, men det gifves
äfven ett annat slags skönhet: det så kallade komiska,
eller det slags skönhet, som uppkommer genom en sann
uppfattning och framställning af det löjliga. Endast
det naiva löjliga, naturens, är såsom sannt till för
poesien, under det att den falska konstens löjliga
göres af lögn och känner ingen gräns, då deremot för
all sann komik gränsen är gifven i och med sjelfva
sanningen och skönheten. Detta oäkta löjliga vill
först allting förfula, för att sedan allting
begrina. Det är härigenom, som parodien uppkommit.
I alla sina yttringssätt är skönheten till
för oss genom lifligheten af vårt inre sinne,
hvari hela den lefvande verlden aftrycker sig
och ligger aftryckt. Men der det sköna
icke företer sig såsom ett af naturen gifvet,
framkommer det utur människosinnet sjelft, i
det nämda liflighet frigör sig till en förmåga att
återbilda de aftryckta bilderna i andra ordningar,
än naturtillståndets. Denna bildningsförmåga heter
inbildning.
Skald är den, som upplifvas af den
starkaste gudomsstrimman; hvars bilder lifligast
tändas och förhöjas. Skaldekonstens egenhet är
att gifva oss det sköna i daningar, som förena
höjden af känsla och fullglansen af bild med
styrkan af språkets musik. Den höga smaken
bör framför allt erkännas, och lättheten är
ingen hög smak. Det högsta af skaldkonst är
en rätt lefvande framställning af naturens och
själens under. Dessa äro väsendet af en
lärosång: den ädlaste och högsta uppgift för snillet,
sedan hjelte-äfventyrens och sagornas tid upphört.
Närmast tänka vi oss visserligen lärosången såsom
oden eller dityramben. Men den kan äfven ha
formen af en kritik på hela det menskliga lifvet –
en sådan kritik är teaterns poesi.
Af allt detta framgår Thorilds åsigt om imitation,
hvaraf han antog två arter: en sann, bestående i en
fri och värdig efterföljd; en falsk, bestående i en
trälaktig och vanhedrande efterhärmning. Denna
sednare ansåg han på sin tid gällande hos oss genom
smaken för gallicismer. "Dylika imitatorer kunna
frappera, kunna förtjusa hopen; men icke annorlunda,
än såsom den förtjusas af flygelmän och kortknektar
... Men insåge man en gång, huru styggt det är att
grina sig till behag, då skulle man väl ändock studsa
och besinna sig. Det är äflandet af en markatta,
som vill likna englarne, eller af satan, som vill
göra sig vacker. I all härmning är en liten söt mine
af denna äkta fulhet, ett litet tjusande tycke af
en sådan markatta eller satan."
Detta om Thorilds rent estetiska åskådning,
framstäld i de första häftena af hans "Kritik öfver
Kritiker". Kellgren anmälde det första häftet i
allmänhet med beröm och försonlighet. Den sjuklige
skalden ville hafva frid och slut på fejden; men
Thorild tog ej emot den framsträckta handen, utan
blef i andra häftet ännu häftigare och i det tredje
aldra värst. Det är ock i detta, som han säger:
"Voltaire är alla grinares furste: han var så stor
grinare, att han grinade Gud sjelf i synen. Derför
är ock det enda, som hos en grinare är rätt, hans
passion för parodier och farcer; ty hans egen själ
ar ej annat, än en lefvande parodi på all mensklig
skönhet och all naturens sanning. ’Fånarne’ deremot
äro det enfaldigaste, men i utsträckning, eller
på bredd, mest tongifvande slägtet af smädare. De
kunna beskrifvas endast genom denna identiska sats:
fånar äro fånar. Det kan synas förunderligt, att fånar
kunnat komma till ton och tongifning; men sådant har
skett derigenom, att förnäma fånars omdömen blifvit
upprepade af alla de mindre förnäma, ända ned till
den minsta. Någon gång skrifva sig fånarne, liksom
klokt folk: pro Sensu
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
