Full resolution (TIFF)
- On this page / på denna sida
- Ett nattstycke. (Ram kring fyra taflor.) Prisnovell af Sylvia. III. En ung fru.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Ett nattstycke.
(Ram kring fyra taflor.)
Prisnovell af Sylvia.
III.
En ung fru.
1.
Minny Gunstorp satt i sitt lilla förmak, med
handarbetet i knäet, och väntade på sin man. Hon
hade från ung flicka blifvit ung fru och iklädt sig
äktenskapspligterna med nästan lika sorglösa känslor,
som man byter om en klädning; och om hon fann den nya
klädningen något trång och åtsittande, så tröstade hon
sig dermed, att den icke kunde vara annorlunda och
att äktenskapsroben alltid skars efter samma snitt.
Fru Forsner, hennes äldre väninna, med minst ett
tiotal år större erfarenhet, och som genomgått ett
giftermåls alla nyanser, ifrån att följa sin man
från brudpallen och till likbåren – huru skrattade
hon icke åt sina flickdrömmar? – Det var blott i
romanerna, påstod hon, som man kände sig gränslöst
lycklig eller gränslöst olycklig, att man på sin höjd
i ett äktenskap kunde tacka Gud, om den starkare
hälften icke var någon tyrann; att männen voro så
trånghufvade, att de aldrig kunde fatta en qvinnas
ömtåliga känslor, derpå kunde hon framdraga mer än ett
bevis, om hon ville; och att hon för sin del trodde,
att den allvetande bestämt qvinnan att likt ett moln
sväfva fram öfver jorden, och att dess uppgift var
att viljelöst antaga än den ena, än den andra formen,
allt efter som vinden blåste, eller den starkare
hälften så befallde.
Minny hörde leende på henne; i ett fall gaf hon henne
åtminstone rätt: "det var blott i romanerna, som man
kände sig gränslöst lycklig eller gränslöst olycklig".
Sjelf var hon hvarken det ena eller det andra, och
ändå var hennes man mera en engel än en tyrann,
det erkände hon i sitt hjerta och högt och med
strålande ögon inför sin väninna. Det fanns hos henne
en öfvervägande känsla af belåtenhet med det lif,
hon nu förde. Den enformighet och dåsighet, som låg
utbredd öfver hvardagsverlden, gaf henne god tid att
tänka, och verkligheten var blott som en ram kring
skimrande och vexlande fantasibilder. Hon var belåten
med detta enahanda, som ostördt lät henne fortsätta
sina flickdrömmar, i hvilka vi måste erkänna, att
hennes man, häradshöfding Gunstorp, icke utgjorde
någon af hufvudfigurerna. Icke som om hon derföre
på något sätt försummade sin man, tvertom sökte
hon att visa honom all den tillgifvenhet, hon var
mäktig. När han kom, log hon och gick honom till
mötes, när han gick, följde hon honom utom dörren,
ja, ända ned till förstugutrappan ibland, och bad
honom snart komma tillbaka; hon borstade hans hatt
och höll med de små rosenfärgade fingerspetsarne i
kragen på hans öfverrock, då han skulle draga den
på; hon vek tillsammans hans halsdukar, hon ersatte
felande knappar i hans linne, hon sydde timvis på ett
halffärdigt broderi till en portfölj åt honom och satt
så trött vid sitt arbete, som om hon dermed skulle
förtjenat sitt bröd. Och när han, efter en lång dags
mödor, tänkande och gräfningar bland gamla urkunder
och bläddrande bland lagparagrafer, kom hem och de
sutto tillsammans i qvällstunden och han förtrodde
henne sina betänkligheter om den eller den processens
utgång, så afbröt hon honom icke, utan satt tyst
och tyckte, att den gamla ofullkomliga lagboken väl
långsamt skulle låta honom förtvina. Han talade, utan
att hon stort mera lyssnade derpå, än en halfsofvande
på vinden, den der på sin höjd vet, att det är storm
utanför, der den gerna må vara, medan han känner en
outredd belåtenhet med att den icke stiger in öfver
hans egen tröskel och sopar bort hans egen ro. – Ja,
hvad intresserade sig Minny nu mera för lagen?
Det fanns en tid, då hon funderat på, att dess
rättvisa skulle kunna belysa och gifva klarhet åt
ett förgånget, hvarmed förknippade sig ett brott,
som Minny icke ville erkänna för ett
brott, utan påstod, att något mystiskt och outgrundadt
låg derunder, hvars utredande skulle rättfärdigat en
orättvist anklagad, rättfärdigat en förtviflad man,
som gått ur verlden, utan att lifvets herre kallat
honom, under sinnesförvirring och utan att med ett
ord tänka på att rättfärdiga sig sjelf.
Minny hade talat om allt detta med sin man, och
sedan han förgäfves sökt efter ett enda ledande
spår, som kunde föra till ett rättfärdigande, hade
han så skonsamt som möjligt sagt henne, att denne
förtviflade man, som hon kallade för "far" och som
han för hennes skull så gerna ville urskulda, säkert
haft någon tidig, tryckande skuld, som han betäckt med
de honom anförtrodda medlen, i hopp att kunna ersätta
dem, men att detta hopp möjligtvis besvikits och att
förtviflan och död blifvit en följd deraf. Från den
stunden intresserade sig Minny icke mera för lagen,
som blef henne en död bokstaf; men äfven hennes man,
lagens tolkare, fick en viss dödsfärg, och när han
nu ville släppa sitt älsklingstema processerna och,
kanske för att intressera Minny, började tala om
sin skoltid, barndomslekar och strider, om sin
ynglingaålder, sina försakelser och det trälaktiga
lifvet vid domarebordet, som väl slutligen skulle
krönas med den utgång, att deras ålderdom skulle
betryggas, så afbröt hon honom icke heller här,
men lutade sig framåt, medan hennes tankar irrade
trötta och sväfvande omkring utan någon fast punkt,
under det hon på sin höjd undrade, huru han kunde
vara så glad öfver framtiden, en framtid, som kunde
utfalla lika obestämd, som den falnande askan i elden
framför henne.
När han sedan strök hennes kind och hon smög sig
intill honom, så kände hon en svag reflex af hans
lycka uppstiga i sin egen själ. Och hon gick till
sängs efter en sådan dag och sof lugnt i medvetandet
att vara en god hustru, som till det yttersta
fullgjorde sina pligter. Ja, Minny var, som sagdt,
rätt nöjd med sitt närvarande lif: hon slapp att
vara sällskaplig, när hon icke hade lust dertill;
man begärde icke, att hon skulle springa i bodarne
och pruta på några alnar siden eller silkesblonder;
hon slapp att blifva väckt om nätterna, för att
yrvaken rusa upp och räkna trettio hjertstyrkande
droppar åt någon, som ville hafva bot för en åkomma,
som kanske icke fanns; hon slapp att blifva behandlad
som ett litet barn utan eftertanke och förstånd; – utan
hon fick sköta sig sjelf; fick läsa långa romaner,
utan att någon tyckte, att hon läste för mycket;
blef beundrad för den minsta småsak hon företog sig;
fick sina önskningar uppfyllda, så vida de icke
öfverstego det möjligas gräns, det vill säga herr
Gunstorps kanske icke alltid så väl späckade börs. Hon
hade redan som gift försakat fantasien om en turkisk
förmaksmatta och gula ylledamastgardiner med spetsar
inunder i ett kabinett; hon nöjde sig med fyra rum
i ett smalt hus vid en trång, afsides belägen gata,
i stället för flickdrömmen, som varierade mellan ett
dystert slott och åtta glada rum i svit vid Carl den
XIII:s torg och Fredsgatan, der hon i något dimhöljdt
tillkommande med en Jane Eyres Rochester vid sin
sida skulle vandrat omkring som ett högre väsende
med släpande klädning och ett blått band på håret,
och der hennes minsta ord skulle varit en lag, icke
allenast för hennes Rochester, men för minst tre
jungfrur och en betjent.
Mellan dessa gamla tankar och det närvarande låg en
tidrymd af två år, då hon en viss vinterqväll för
alltid trott sig säga farväl åt dem, då hon räckte sin
hand åt den hederlige, långt ifrån bildsköne eller
hjeltelike Anton Gunstorp, hvilken mottagit hennes
lilla hand som en nåderik gåfva af försynen. Hon
hade tryggat sig till denne man och erkänt,
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Project Runeberg, Sun Dec 10 00:26:48 2023
(aronsson)
(diff)
(history)
(download)
<< Previous
Next >>
https://runeberg.org/famijour/1870/0127.html
