Full resolution (TIFF)
- On this page / på denna sida
- Cactusformen.
- Kronolotsens berättelser, upptecknade af Aldebaran. VII. Den gamle lotsens ungdomsdröm. (Forts. fr. sid. 179.)
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Stapelia bufonia. Euphorbia officinarum.
(Representanter af cactusformen. Se texten, sid. 180.)
Kronolotsens berättelser,
upptecknade af Aldebaran.
VII.
Den gamle lotsens ungdomsdröm.
(Forts. fr. sid. 179).
Jag lemnar helt och hållet beskrifningen öfver min resa
och fortsätter min berättelse vid min återkomst till
Cherbourg, något öfver sex veckor efter min afresa.
Det var sent om aftonen, då jag på min löddriga
häst afsteg vid porten och skyndade mig upp till
m:r de Pontchateau, hvilken jag träffade i samma
rum, der jag tagit afsked af honom. Jag helsade och
framlemnade ett bref, som innehöll svar å de afsända
depescherna. Aldrig skall jag glömma den allvarliga
och medömkande blick, hvarmed markisen betraktade mig
en lång stund, hvarefter han vände mig ryggen med de
orden: "Det är bra, min herre. Ni stannar i edert rum
i natt; i morgon vill jag tala vid eder"; hvarefter
han medelst en åtbörd med handen afskedade mig.
Då jag, högst förvånad, gick till mitt rum, mötte
jag m:r Vefour, markisens sekreterare och min bäste
vän. Med brådskande steg skyndade jag emot honom –
han undvek mig – och innan jag hunnit fram, hade
han redan skyndat in i sitt rum och tillreglat
dörren. Förgäfves klappade jag på den samma; han
öppnade ej. Detta var för mycket, och jag skyndade
mig upp i min kammare, ett rof för de obehagligaste
känslor. Tusende tankar genomkorsade mitt hufvud,
den ena besynnerligare, än den andra. Hvad hade jag
gjort, för att så mista mina närmaste vänners aktning?
På hvad sätt hade jag förbrutit mig? Var icke mitt
uppdrag till Italien på det bästa sätt utfördt? Hvad
hade händt? – – Jag ransakade
mig på det nogaste, och slutligen – – – somnade
jag, med
tankarne fästade på henne, som jag så högt älskade. Om
hon blott älskade mig innerligt och trofast, då, ja
då skulle jag äga lugn och mod att trotsa och lida
alla oförrätter, hvarmed verlden kunde hota mig.
Uttröttad som jag var efter resan och i följd af den
oroliga natten, somnade jag först framemot morgonen
och vaknade i följd deraf sent. Det första föremål,
som mötte mina blickar, då jag öppnade ögonen, var
min husbondes gestalt. Markisen satt vid sidan af
min säng; hans bleka och manligt sköna anlete var
allvarligt, och, med blicken riktad mot den genom
fönstret inträngande dagern, syntes han försänkt i
djupa tankar. Jag sprang genast upp ur min säng,
ty jag hade lagt mig i kläderna och af trötthet
insomnat. Då markisen besvarat min helsning, sade han:
"Det är tvenne personer, som vilja tala vid er, och
jag skulle önska att vara närvarande; jag hoppas,
ni ej har någonting deremot?"
"Visst inte, nådig herre! men för Guds skull säg mig,
hvarför ni är missnöjd med mig? Jag observerade
det genast i går. Ni kan ej tro, hvad det har smärtat mig."
Utan att svara, öppnade markis de Pontchateau
dörren till mitt rum; tvenne män inträdde.
Och Jean Rémole den ene var,
Den andre var hans son,
Och deras anlet’ sorgen bar.
Hvar kommo de ifrån?
Den äldre dystert på mig såg,
Den unges blick var eld;
I bådas ögon kufvad var
En sorg, så hemsk och vild.
Jag kände mig så underlig,
När Jean Rémole steg fram
Och sade: "Usling! här för dig
Jag blotta vill din skam."
På det högsta förvånad öfver detta uppträde, hade jag
knappt hunnit sansa mina sinnen, men då jag hörde ordet
"usling" uttalas af en bland de män, jag mest vördade, min Maries
fader, och det i närvaro af m:r de Pontchateau, som jag älskade
såsom en far – då kunde jag icke återhålla mig.
"Hvad i Herrans namn är meningen med denna
förolämpning?" utbrast jag; "någonting måste hafva
händt under min frånvaro. Något ondt måtte väl ej
träffat Marie? Säg, svara mig, hör ni, jag måste
veta det!"
Med feberaktig oro sprang jag fram till Jean; han
stötte mig med förakt tillbaka, utropande:
"Hycklare! känner du dessa bref, som gjort mitt barn
vansinnigt och störtat en ärlig familj i förtviflan?"
Härmed lade han en bunt bref på mitt bord.
Jag kastade mig som en ursinnig öfver dessa bref. De
voro af tvenne olika stilar, fyra af dem voro
skrifna med en väl gjord efterapning af min stil och
undertecknade med mitt namn. De trenne öfriga voro
med dålig fruntimmersstil adresserade till mig. Uti
tvenne af de fyra första, med utanskrift till Marie,
förklarade jag henne, att jag lekt med hennes hjerta,
att jag älskade en annan. De voro skrifna med så
mycken skicklighet, att jag fasade deröfver. Tvenne
af de fyra, som voro undertecknade med mitt namn,
hade till utanskrift "M:lle Louise Cappel"; de voro
fyllda med passionerade kärleksförklaringar, deri jag
omtalade min förbindelse med Marie såsom ett gyckel,
gjorde narr af hennes far och bror samt förklarade,
att jag endast älskade Louise. De trenne sista brefven
voro från ett fruntimmer med detta namn och svar å
mina bref.
Inom några minuter hade jag genomläst dessa bref och
förstod genast, att här spelats en mörk
intrig, hvars slöja jag måste
sönderrycka. Jag reste mig upp, kastade de
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Project Runeberg, Sun Dec 10 00:26:48 2023
(aronsson)
(diff)
(history)
(download)
<< Previous
Next >>
https://runeberg.org/famijour/1870/0185.html
