- Project Runeberg -  Svenska Familj-Journalen / Band IX, årgång 1870 /
310

(1869-1885)
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Like | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Carl den Tolfte-stoden i Stockholm. H. - En bild ur verkligheten. Upptecknad af Richard Gustafsson. (Forts. fr. sid. 303.) 2. En fin uppfostran.

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

styrka utaf, – en stod af den man, om hvilken skalden med
rätta utropar:

"Han kunde icke vika,
Blott falla kunde han!" – –

Tecknaren har gifvit tidskriftens läsare en framtidsbild,
då han framställt Molins Carl den Tolfte, och det är icke
slump blott, att han så gjort! Han ville, att de högresta
popplarne skulle skilja hjelten från bilden af en annan Carl,
som, om han också icke förtjenat allt det klander, han i rikt
mått undfägnats med, dock aldrig förtjenade att blifva svenska
folkets hjelte, trots Hogland och Svensksund, hvilka visa, att
äfven han, den mycket förkättrade, hade hjerta i bröstet.
Han hade också ett grymt öde, den stackars Carl den Trettonde!
Han afslutade hjeltetidens parodi, han, – och derför får han
också lida mera oskyldigt kanske, än skyldigt!

Men, det var ju om Carl den Tolfte vi skulle tala.
Popplarne hafva således vuxit upp, och de utgöra en grönskande
skiljemur mellan den Tolfte och den Trettonde. Emellan dem
båda reser sig ytterligare den Molinska fontänen, liksom ville
den med sin rena vattenstråle tvätta bort fläckarne både från
den ene och den andre. Kungsträdgården blir åter, hvad den
var ämnad att vara: rensande lungor för den tätbyggda stadsdel,
som omgifver den, och minnets panteon tillika!

Skola vi söka bedöma statyn ur konstnärlig synpunkt?
Nej, vi nöja oss med att beundra, vi afstå ifrån att kritisera.
Må gerna detaljernas män fästa sig vid pelsen, som de tycka
vittna om vekhet, vid de stora stöflarne, som de anse klumpiga,
och vid den utsträckta armen, som tröttar dem; vi se framför
oss tolfte Carl just sådan, som vi tänkt oss honom: sträng,
enkel, krigare till hvarje tum, och med ett hufvud af evig
ungdom; – svenskhetens ideal, kanske icke så fullt plastisk,
om man vill; men så mycket mera kärnfull i stället.

Piedestalen och postamentet, af svensk granit, äro värdiga
stoden, som omgifves af fyra mörsare. Artisten har gifvit
oss en detaljerad teckning af en utaf dem. De äro gjutna af
Andreas Hérold i Dresden 1678 – i parentes sagdt,
stamfadren till den Hérold från Nürnberg som 1868 på våren
fullbordade gjutningen af Carl den Tolftes staty på gården till
Kongl. Myntet i Stockholm.

De äro ståtliga pjeser, dessa fyra mörsare, tagne från
den trolöse konung August, kallad den starke. På hvar och
en af dem finnes en basrelief, föreställande Proserpinas
bortröfvande af Pluto, och nedanför, nära fotställningen, följande
inskription:

»Med Guds hielp
af
Konung Karl XII tagit
medh
festningen Neumund,
d. 11 December 1701.»

Något så kalladt qvickhufvud lärer en gång hafva yttrat
sitt missnöje med, att dessa emblemer omgifva hjeltekonungens
bild, och lärer dervid hafva yttrat, att på det öfra torget såg
man en kruka, omgifven af fyra lejon, och på det nedra ett
lejon, omgifvet af fyra krukor; men vi kunna icke dela den
åsigten. För det första äro mörsarne inga krukor, – och
för det andra var Carl den Trettonde ingen kruka – hvad
han än måtte hafva varit. Och för det tredje och sista tro vi,
att inga lejon i verlden skulle varit så lämpliga till prydnad
på fotställningen kring Carl den Tolftes bild, som just dessa
troféer, tagna från hans trolösaste fiende.

H.


En bild ur verkligheten.



Upptecknad af Richard Gustafsson.

(Forts. fr. sid. 303.)

2.

En fin uppfostran.

Den tiden kom, då verlden i Poppelstamska huset började
krympa ihop för Idas blick och då hennes tankar allt
oftare riktades ut till den stora verlden utanför porten.

För hvarje gång portklockan ljöd, tänkte hon, att det
skulle vara den största lycka, att alltid få vandra omkring
derute i den stora präktiga staden; men klockans metalltunga
sade: »Du slipper inte ut, emedan du skall släppa alla in.»
Då förstod Ida, hvarför modren klagade öfver att lefva som
portvakterska, och hon började hata denna klocksträng, vid
hvilken moderns och hennes eget öde var fastbundet.

Lyckligtvis hade Ida en faster, och det var vid hennes
sida som Ida fick göra sina första utflykter i den stora
verlden, ty modern var nödsakad att stanna hemma i portvaktarekammaren.
Faster Johanna älskade sin brorsdotter med samma
ömhet som modern, och som de båda gamla qvinnorna voro
af samma åsigter, angående barnuppfostran, så kommo de väl
öfverens och drogo jemt i sina sträfvanden, att göra Ida till
en »gentil» flicka.

När faster Johanna första gången kom, för att följa Ida
ut på promenad, så hade hon beredt sin brorsdotter en
öfverraskning, som Ida aldrig glömde. Gumman tog fram under
schalen en liten hatt med röd plym uti och satte den på Idas
hufvud. Madam Falk omfamnade vid detta tillfälle sin svägerska
och kallade henne »en hederlig själ», och Ida kysste gifvarinnans
hand med barnslig förtjusning.

Ida var öfvertygad om, att alla menniskor skulle afundas
henne denna prydnad, och det var henne ett stort nöje att
sedan promenera i solen och betrakta sin egen skugga, ty
plymen svajade så ståtligt af och an, för hvarje steg hon tog.

Så snart Ida fyllt sitt nionde år, fick hon börja i en skola,
der hon lärde sig de första kunskapsgrunderna, men snart
flyttades hon till en läroanstalt, der hon kunde få läsa franska
och andra ämnen, som läras af »bättre mans barn». Det var
då sparpenningen väl behöfdes, ty fröken Portklapp måste i
pensionen betala fullt ut lika mycket som en adlig fröken,
och nära var det, att pensionsföreståndarinnan låtit Ida betala
mer än den vanliga afgiften, ty att upptaga en portvaktaredottor
bland sina fina elever, var att blottställa skolans goda
namn och rykte. Vid femton års ålder hade Ida inhämtat all
den visdom, som modern och faster Johanna ansågo nödvändig för
henne, och då lemnade hon läroanstalten och sina fina kamrater.

Men för att ingenting skulle fattas i Idas uppfostran, så
måste hon också lära sig att spela piano. Det var en kostnad,
som madam Falk icke ensam förmådde bära, men med faster
Johannas hjelp, så blef likväl saken arrangerad, och snart
hörde man både bittida och sent, huru Ida klinkade på ett
gammalt klavér i portvaktarekammaren. En musiklärare kom
tre gånger i veckan till Ida, för att gifva henne en timmas
lektion, mot en ersättning af åtta skilling i banko för hvarje
gång, och på Idas sextonde födelsedag hade madam Falk och
faster Johanna den outsägliga förnöjelsen, att höra det älskade
barnet spela gamla valsen och en hambopolska, utan att
stappla en enda gång.

När Ida hade slutat polskan stego de båda gamla
qvinnorna upp och betraktade hvarandra med tårade ögon. De
sade ingenting, men de hade båda samma tanke, att nu var
deras verk fulländadt. Madam Falk slöt sin svägerska i sina
armar och gick sedan för att omfamna sin kära Ida. Faster
Johanna följde exemplet, och då Ida hvilade i hennes armar,
hviskade gumman:

»Låt nu se, kära Ida, att du vet rätt begagna allt det
goda, du lärt!»

En ännu vigtigare dag var den, då Ida första gången gick
till Herrans nattvard. Många hade bidragit att göra den

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sun Jul 3 20:09:46 2016 (aronsson) (diff) (history) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/famijour/1870/0314.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free