Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Historiska Bilder. LXVIII. En flyktande konungasons barndomsöden. St. - Källan. Wilhelmina. - Korkeken.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
eller vågade icke den gamle bonden motstå sin konungs bud
och befallning, så var allt förloradt. Ändtligen var dagen
inne, då norrmännen kommo och med dem Upsalakonungens
beväpnade män. Bonden mottog dem, omgifven af sina
huskarlar, alla fullt rustade, till antalet trehundra. Hans utseende
var lugnt och vördnadsbjudande. Han mottog främlingarne
med vänlighet, men tillika med en hållning så fast och
bestämd, att de genast från första ögonblicket väl kunde märka,
det konung Erik sagt sant, då han menade dem icke kunna
betvinga Håkan bondes vilja. Sedan man helsat hvarandra, tog
Hakon från Norge till orda och framförde sin drottnings
ärende. Han försäkrade, att Gunhild hade de ädlaste afsigter
med den unge Olof och ville mot honom godtgöra den
oförrätt, som vederfarits hans fader Tryggve. Slutligen vände
han sig till Olof sjelf, som stod vid sin moders sida och bjöd
honom med många vänliga ord att fara med sig till Norge.
Håkan svarade helt vänligt, »att modern skulle råda för sonens
färd», och Astrid ville för ingen del släppa gossen. När då
norrmannen blef något närgångnare i orden, sade Håkan bonde:
»föga lärer den unge Olofs moder sätta någon tro till
Gunhilds löften, eftersom hon, Gunhild, är bekant för svekfulla
handlingar. Må du derföre få det besked på ditt ärende, att
i ditt och Gunhilds våld kommer gossen icke, så länge han
står under mitt skydd och jag ej blir så strängeligen
öfverväldigad, att jag ej mer månde råda!»
Dessa ord yttrades på ett sådant sätt, att en hvar kunde
inse, det endast våld här kunde något uträtta. Men när
norrmannen blickade omkring sig bland den stora skaran af
storväxta, fullt beväpnade karlar, öfver hvilka bonden hade att
råda, fann han äfven, att han för den gången måste låta all
tanke på att utföra sitt ärende fara. Han tog derför afsked
och återvände till konung Erik i Upsala. »Väl sannas mina
ord» – sade denne, när han fått höra, huru allt tillgått – »och
har det gått i fullbordan, som jag sade dig, att din färd till
Håkan ej månde lyckas. Ty han är mäktigare än jag i många
stycken, och är det icke länge sedan, som han hade mera att
säga, än jag, då vi täflade tillsammans.»
Nu var julen inne, och Hakon tillbringade den hos konung
Erik, alltjemt sinnande på, huru han skulle kunna betvinga
den myndige bonden och bemäktiga sig Olof Tryggvesson.
När gästabudsdagarne voro förbi, redde han sig också till att
göra ett nytt försök, och fick nu två hundra beväpnade män
af konungen, så att han kom dubbelt så manstark, som förra
gången till Håkan bondes gård. Hans uppförande och tal
voro ock derefter. Modet växer med makten. Med vredgad
uppsyn och stolt hållning gaf han bonden att förstå, det han
nu alldeles icke ville spilla tiden på goda ord, utan att han
helt enkelt skulle med våld taga gossen och föra sin vilja
igenom. Bonden lät honom hållas, och allt häftigare blef
Hakon, när han såg, huru föga hans ord verkade. Då sprang
helt plötsligt en träl fram och svängde i handen ett tillhygge,
för hvilket den storordige norrmannen måste vika undan.
Sådan var ock hållningen så väl hos bonden, som hans folk,
att föga utsigt var till någon framgång, utan lemnade norrmännen
äfven den gången gamle Håkans gård med oförrättadt ärende.
Men Hakon insåg äfven omöjligheten att vidare kunna
uträtta något mot den förföljde konungasonen, och begaf sig
derföre nu hem till Norge och drottning Gunhild, hvilken till
sin stora harm blott fick höra, »huru hennes män hade sett
Olof Tryggvesson, men ej kunnat taga honom». Men Astrid
och hennes son vistades trygga i den svenske bondens gård
och förblefvo der under de följande två åren, då de med hans
hjelp fingo plats på ett köpmansfartyg, som skulle afgå till
Gårdarike. Deras följande öden höra icke hit. Vi må blott
nämna, att Olof Tryggvesson efter många skiften kom tillbaka
till sitt fädernesland och der blef konung samt såsom sådan
sagoskrifvarnes älsklingshjelte. Få norska konungar hafva
beredt sig ett sådant minne bland sitt folk, som han.
St.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
