Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Vårfru-kyrkan i Köpenhamn. I. Svante. - Enkåret. Berättelse af Emilie Flygare-Carlén.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
I denna peristils fronton presenterar sig också genast
ett af Thorvaldsenska bildverken; Johannes predikande
i öknen.
På ett synnerligen skickligt sätt har konstnären
här förstått att inom det trekantiga rummet fördela
den af flera enstaka figurer eller grupper bestående
kompositionen, med den osökthet, att frontonen på ett
helt naturligt sätt sluter sig som ram kring de olika,
stående, sittande eller liggande, figurerna. Sålunda
är på en klippupphöjning i midten placerad talaren,
den inspirerade läraren, med sin kamelhårsdrägt och
med Agnus-Dei-stafven i handen. Närmast till venster
om Johannes står en uppmärksamt lyssnande yngling;
den afkastade, öfver armen burna manteln visar honom
redo att emottaga dopet. Bakom, och såsom motsats
till denne, om sanningen af Johannes Döparens
ord öfvertygade yngling, framträder med stolt och
tviflande min en högmodig farisé. Derefter synes
lyssnande stanna en med sitt vildbråd från jagten
återvändande jägare. Den med jägaren följande hunden
tilldrager sig en liflig uppmärksamhet af de trenne
barn, som tillhöra den strax invid sittande modern,
hvilken, dragande det yngsta barnet intill sig, med
spänd uppmärksamhet följer talarens föredrag. Tätt
invid qvinnan ligger på marken hennes make, också
uppmärksamt lyssnande till profetens ord. Härmed
slutar figurserien på Johannes’ venstra sida. –
Börja vi vid hans högra sida, så se vi först en ung
man, blickande på talaren. Han står med venstra foten
stödd emot den förut nämda klippupphöjningen, och mot
det som följd deraf lyftade knäet stödjer han venstra
armbågen, hvaremot handen i sin ordning stödjer det
emot den samma hvilande och uppåt vända hufvudet. Med
samma uppmärksamhet, som denne, följande
talarens ord, se vi derefter en grupp af en fader med
sin son. Bredvid dessa knäböjer en moder, under det
den lilla dottern lutar sig mot hennes skuldra,
Derefter följer en af åren böjd, sittande gammal
man, en skriftlärd, hvilken synes djupt gripen af de
gudomliga orden från profetens läppar. Och till sist
afslutas det hela åt denna sida med en på marken
liggande yngling, hvilken med samma liflighet i
uttryck, som karakteriserar kompositionens öfriga
figurer, följer Johannes Döparens predikan.
Inom kolonnaden och öfver sjelfva portalen är ett
basrelief af fyra fots höjd och fyratioåtta fots
längd. Det är »Kristi inridande i Jerusalem».
På hvarje sida om hufvudingången äro tvenne
nischer. De voro bestämda att upptaga de fyra stora
profeterna, men dessa statyer hunno ej utföras af
Thorvaldsen. Andra konstnärer hafva sedan fått sig
detta arbete uppdraget; men nischerna stå emellertid,
så vidt oss är bekant, ännu tomma.
I den plastiska dekoreringen af Fru-kyrkan hade
Thorvaldsen tänkt sig ett enda stort, sammanhängande
helt, af hvilket "Johannes-gruppen" skulle utgöra
ouverturen – liksom ock i annan mening Johannes
Döparens verksamhet utgör sjelfva början, inledningen
till den kristna kulten.
Denna herrliga »grupp» utgör ock i den nyare
konstens utveckling en förmedlande öfvergång mellan
antiken och den kristna riktningen. Här framstår ännu
antiken mera sjelfständigt, då deremot det specifikt
kristna elementet får sitt högsta uttryck i den
sublima framställningen af Kristus och apostlarne,
hvilka smycka kyrkans inre och utgöra den moderna,
plastiska konstens högsta triumf.
Svante.
Enkåret.
Berättelse af Emilie Flygare-Carlén.
1.
Matildas giftermål och början af hennes enkestånd.
»Så obeskrifligt odrägligt – ringer det icke nu
igen ... Kom ihåg, Minny, att jag icke uthärdar att
taga emot flera besök i dag! Här springer den ene
efter den andre med sina verldsglada ansigten och
fråga ej det ringaste efter, att de med sitt prat
störa gången af en stackars enkas enformiga tankar.»
»Men om det skulle vara någon, som du icke ogerna
tar emot, min lilla svägerska?»
»Minny, du glömmer, att ingen sådan finnes ... Gå nu
och försök icke att beveka mig!»
Fröken Minny gick, för att uppfylla sin svägerskas
tillsägelse. Och medan hon är borta, skola vi kasta
en blick öfver den unga enkans förhållanden.
I den stad, der händelserna i denna lilla berättelse
passerade, bodde sedan ett par år förut en för
detta militär, hvilken med majors afsked, en vacker
förmögenhet, ett utseende, som fruntimren lemnade
sin sympati, och slutligen med tvenne unga systrar,
hvilka dyrkade honom såsom ett slags högre väsende,
borde hafva ansett sig som en lycklig menniska, och
detta så mycket hellre, som äfven männen förklarade
honom för en extra ordinär själ, hvilken sällan i
en brydsam stund nekade ett ficklån eller till och
med en borgen. Men detta allt oaktadt var major
Julius A. icke alls lycklig. Den gula färgen på
hans hy och den nervösa rörelsen i hela hans person
tillkännagafvo, att han saknade det, som utgör kronan
på lifvets glädje, nämligen god helsa.
Af denna orsak hade han ännu icke beslutat att
undandraga sig sina systrars nästan enträgna
omsorger, för att emottaga en hustrus, hvilken
förmodlingen ville tro, hvad han sjelf trodde, att
han i verkligheten icke var så sjuk, som det stundom
tycktes, då han i följd af någon retlighet kände sig
svårare angripen. Derföre sade hvarenda menniska,
som ville hafva en tjenst af honom eller rätt och
slätt en bjudning till
hans utmärkta middagsbord: »Kors, bror Julius,
hvad du ser frisk ut ... hvem tusan var det, som
berättade, att du varit sjuk – det måtte hafva varit
ett misstag!»
Majoren såg vid sådant tal högst förnöjd ut och åt den
middagen, för att icke göra sin gäst till ljugare,
jemt så mycket öfver den vanliga regimen, att han
åter blef sjuk.
I samma stad funnos flera unga behagliga flickor,
om hvilka det hette, att den ena var den vackraste,
den andra den gladaste, den tredje den elegantaste
och den fjerde den talangfullaste – men ingen benämdes
den förståndigaste, ty deröfver hade man icke kommit
att reflektera.
»Hvarföre», sade major Julius en afton till sig sjelf,
då han ända till det svåra stadiet af qväfd vresighet
blifvit uttröttad af de unga systrarnas eviga för-
och omtänksamhet, »hvarföre skulle icke den vackra
Matilda G.» (hvilken majoren, i parentes sagdt,
fann äga alla de andras egenskaper förenade) »kunna
blifva en lika god och ömsint hustru, som hon är en
förtjusande flicka?»
När nu i öfrigt den tidpunkt nalkades, då majorens
äldsta syster, hvilken ansåg sig vara ännu något
mer än en hälft af hans själ, skulle uppfylla det
löfte, hon gifvit en ung tjenste- och affärsman i en
annan provins, att med honom träda i äkta förbund,
så vore tillfället, om någonsin, för major Julius
lämpligt att, så att säga, göra ett inpass i sin
egen lefnadshistoria och helt enkelt gifta sig,
innan Minny, den yngre systern, hunnit introducera
sig i den äldres kall.
Då han emellertid icke kunde tänka på att företaga
en sådan omhvälfning, utan att åtminstone rådfråga
sin ständiga rådgifverska fröken Ingeborg om saken,
så talade han en dag med henne. Men så snart han
yppat namnet på sin utkorade, svarade systern genast
med den lugna öfverlägsenhet, som han hade så svårt
att emotstå: »Ack, min stackars Julius, hvad det är
för en olycka, att jag måste lemna dig! Om du gifter
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
