Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Den arabiske hästen. - Ett fosterländskt Bildergalleri. XVIII. Carl Carlsson Gyllenhjelm. Axel Krook.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
När en krigare vill företaga ett farligt tåg, önskar
familjen icke mannen, utan hästen den bästa lycka,
och om denne efter ett slag kommer ensam till tältet,
är sorgen öfver den i drabbningen fallne ryttaren
icke på långt när så stor, som glädjen öfver hästens
räddning. Sonen eller en nära slägting till den fallne
bestiger det ädla djuret, och honom åligger det att
hämnas ryttarens död, då deremot hästens förlust icke
ens kan försonas genom verkställd hämd. Om en häst
blifvit dödad i striden eller tagen af fienden och
ryttaren återkommer ensam till fots, så har han ett
dåligt emottagande att vänta. Skriket och klagolåten
vilja ej taga slut, och sorgen varar hela månader.
Men en sådan häst kan icke heller jemföras med
någonting annat! Araben fordrar, såsom nämdt blifvit,
ganska mycket
af hans krafter, men han behandlar honom också med en
kärlek utan like. Allt ifrån sin spädaste ålder får
djuret icke höra ett elakt ord, erhåller det icke ett
enda slag. Det uppfostras med största tålamod, med den
största ömhet och delar med sin herre ljuft och ledt,
tältet, ja, snart sagdt, bädden. Det behöfver ingen
piska, knappt en stöt af sporren; ett ord af ryttaren
är nog, för att uppmuntra det. Menniskan och djuret
hafva här på det innerligaste slutit vänskap, och den
förra så väl som det sednare erfar en viss ängslan,
när den trogne kamraten saknas. Mer än en gång har
det förekommit, att en häst burit sin i striden fallne
ryttares lik från valplatsen till tältet, liksom om
han vetat, att den fallne mannen icke borde gifvas
till pris åt fiendens hån och åtlöje.
Ett fosterländskt Bildergalleri.
XVIII.
Carl Carlsson Gyllenhjelm.
Det finnes få af
vår historias
mera framträdande personligheter, vid hvilka det
svenska folkets tillgifvenhet fästat sig med så
traditionel trofasthet, som vid Carl Carlsson
Gyllenhjelm, hvars lefnadssagas konturer nästan
hvarje backstugusittare, äfven om han icke kan läsa
»latin», känner till. Också hvilar det någonting
romantiskt öfver denne man allt ifrån hans födelse,
hvilket bidragit till att på visst sätt i folkets
bedömande öka glansen af hans bedrifter.
Carl Carlssons moder var en vacker prestdotter, Karin
Nilsdotter, för hvilken Gustaf Wasas yngste son,
hertig Carl, fattade behag. Hans böjelse besvarades
af jungfrun, som födde honom denne son år 1574. Men
i likhet med alla andra förförande höga herrar –
skrotet var ej bättre på den tiden,
än senare – ledsnade hertigen snart vid älskarinnan
och gifte först bort henne med sin kammartjenare –
också en »historisk» sed hos de förnäma – Gustaf
Andersson, hvilken till betalning derför erhöll flera
gods. Då han dött, gifte enkan sig med Peder Sjöblad.
Men om hertigen sålunda skickade bort sin älskarinna,
ville han dock gifva hennes och sin son, hvilken
naturligtvis, enligt den tidens begrepp, var af mycket
ädlare blod, än modren, som burit honom under sitt
hjerta, derför att han hade en konungason till far, en
adelig uppfostran, värdig hans fäderneärfda stånd. Han
sattes på Juleta sätesgård i Södermanland, hvarest
under loppet af tio år hans lyckliga egenskaper
blefvo danade för det ädla, hans själ närd genom
studerandet af forntidens författare, hans kropp
härdad mot mödor. Han liknade sin fader både till
det yttre och till sina
egenskaper, hvilka snart visade sig öfverlägsna:
ihärdighet, kraft och mod, hos honom dock mildrade
af ett från modren ärfdt fogligare och ädelt sinne.
Vid aderton års ålder adlades Carl Carlsson af sin
farbroder, konung Johan III, till Gyllenhjelm,
och han skickades kort derefter ut i främmande
land, för att der, i likhet med andra förnäma
ynglingar, utvecklas i alla de »adeliga öfningar»,
som tillhörde den tidens höga ton och voro nödvändiga
för framtidsmännen.
Han skulle naturligtvis vinnlägga sig om krigskonsten
– det har i alla tider varit förnämt att inhämta
skicklighet och kunskap i menniskoslagtens taktik –
och begaf sig derför till Frankrike, hvarest han
anställdes vid konung Henrik IV:s armé och snart
förvärfvade sig
denne store konungs aktning. Men här i Sverige hotade
då med utbrott det borgerliga kriget, som skulle
afgöra, huruvida vi skulle fortfarande få utveckla
oss på protestantismens religiösa grund i frihet,
eller om vi skulle åter insnärjas i katolska presters
garn och, utsugna, hållas i nöd och okunnighet. Kampen
hotade mellan hertig Carl och hans brorson konung
Sigismund, hvilken sednare ville från Polen styra med
jesuiter det svenska landet. Carl Carlsson skyndade
naturligtvis hem, för att ställa sig på sin fars sida,
som dessutom understöddes af det stora flertalet af
svenska folket, hvilket hatade papisterna, de påfliga,
till ytterlighet.
Men hade hertigen på sin sida svenska folket, så
hade deremot konungen på sin en stor del af svenska
adeln samt finnar och ester. Konungen beslöt nu att
återvända till sitt söndrade folk, hvarför svenska
flottan skulle afgå till Danzig,
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
