Svenska Familj-Journalen / Band 10, årgång 1871 / 176 (1869-1885) Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
	Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Haga och Stallmästaregården. Af Sylvia. I.

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>

Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

haft att göra. Ser ni, ängen här skänktes af Carl
Carlsson Gyllenhjelm till hans stallmästare Hebbe,
som lät bygga upp huset, hvilket ursprungligen varit
stallmästareboställe.»

Stallmästaregården.

Vi gingo in i källarsalen, och jag betraktade icke
utan intresse bjelkarne i taket och lemningarne efter
de gamla spislarne, under det vi slogo oss ned vid
ett af de många ekbord, som, vår Herre vete i huru
många decennier, upptagit väggarne.

»Dessa bord hafva inte alltid stått så här tomma. Jag
vet, då man ordentligt bildade kö, för att komma in,
och de söndagar, då tre personer från morgon till
qväll voro fullt upptagne med att breda smörgåsar, ja,
det var à ce temps-là! Men – det är dock icke så många
år, sedan man här en dag lefde om det förgångna. Det
var den dagen, då vår Blanche begrafdes. Här på gården
trängdes efter jordfästningen en brokig blandning af
skinande skarpskytteuniformer och splitter nya och
slitna ytterrockar. Men det låg en dödsskugga öfver
denna tafla, ty han, som skänkt ljus och lif åt så
mången tafla, var borta – och hvar och en kände inom
sig, att det var ett graföl, man drack. – Men ni
dricker ju endast sodavatten!»

Han blickade med ett visst förakt på mitt glas,
under det han smuttade på sin varma blandning. »Jag
har druckit toddy sedan 1806", ett leende sköt åter
fram i hans mungipor, »det året började läkarne att
skrifva långa uppsatser i Posttidningen om, att punsch
var den skadligaste dryck, man kunde tänka sig, men
att deremot ingenting vore nyttigare än toddy. För
att sköta sin helsa började man således litet här
och der att tuta på. Också jag var naturligtvis rädd
om min kropp och drack således, som sagdt, anno sex,
just här på stället och på denna plats mina tre första
toddar och har sedan temmeligen ordentligt hållit
på med den dieten. Skål, vive la joie!

»Ja, ni skulle ha’ varit med och ätit af Pierre
Bichards biffstekar! Ah!» Han knäppte med fingrarne
och hans ögon tindrade allt klarare, under det han talade:
»Jag stod en gång i köket, när han halstrade dem. Det
var, ma foi, inte för den vackra flickan, som glödgade
pannkakslaggarne, utan endast i konstens intresse jag
stannade der! Eh bien! först lade monsieur Bichard
biffstycket mellan tvenne skifvor sämre kött och allt
detta mellan de båda jernen, som brände bort allt det
sämre köttet, men all musten blef i biffen. Parole
d’honneur, om jag förstår, huru han kunde sälja en
sådan för en riksdaler! Oh, mon ami, ni har aldrig
ätit något sådant ni, oh, non jamais! Bichard var
också en af gårdens förnämste mästare; men så hade
han ju varit kock hos Carl Johan! Ej heller förstod
någon att som Pierre låta champagnekorkarne smälla,
och aldrig har jag sedan sett dess fräsande perlor
hvirfla så lustigt omkring, som då.»

Han tystnade några sekunder, det brann eld i hans
ögon: en qvarglömd gnista ifrån ungdomsflamman,
hans panna höjde sig och hans mun smålog.

»Mamsell, ännu en half toddy! Ni, min unge vän,
måste också dricka en! Se så, det var rätt, skål!

’Säll den, som med sitt öde är förtrogen
Och ej förtviflar, som det sker tyvärr;
Som äta kan sin sill förnöjd på krogen
Och glömma bort biffstekarne hos Pierre!’

»Så sjunger Sehlstedt, fast han inte hör till de
gamla stamgästerna. Men här, må ni tro, jag haft
mången glad stund tillsammans med kontrollör Torslow,
direktör Öhman och historiemålaren Dahlström. Det
fanns ingen dag, som den sednare inte kom hit. Han var
den värsta fotgängare jag har känt. Som ung hade han
till fots genomvandrat en stor del af den europeiska
kontinenten, och på gamla dagar var det ett intet
för honom att gå en eller annan mil. Men, också han
har gått dit, derifrån intet återvändo finnes. Så
äfven Söderberg. Ja så, ni har aldrig hört talas om
honom. Jo, han var urmakare, och när han kom hit,
visste man alltid, hvad klockan var slagen. Ser ni,
hans skjortknapp bestod af ett miniatur-ur! Denna
lilla kompass, som hänger vid min kedja, har jag
fått af honom. Han hade alltid en dosa på sig, full af
sådana små tingestar, och han bjöd sina vänner dem,
precist som då andra bjuda en pris snus. Han och
jag disputerade ofta, ja, presque toujours; ty han
påstod sig föredraga Blå Portens aborrar och Lidingö
lake framför Bichards biffar, c’est incroyable, mais
vrais; likväl tror jag, att han inom sig erkände mig
ha’ rätt, ty han försummade ingen dag att komma hit,
och han hade lika gent till aborrarne åtminstone. Ack,
också Blå Porten är grusad. Ett Hasselbacken har
visst uppstått i stället, och det skulle också ha’
tur med sig, ty Pierre Bichard var den förste, som
höll der. Denna anläggning öfverträffar visst det
gamla i elegans, och folk tränges
också der, men det är inte det gamla folket och ej
heller det sprittande lifvet från tredje Gustafs
tid. Jag var visst inte mer än fem år, då han blef
skjuten, men lifvet dog inte genast bort med honom,
och jag kommer ihåg skor och silkesstrumpor,
sprättvärjor, muscher och pudradt hår. Men ni
skall väl taga hela lokalen i ögonsigte? De här
smårummen äro för enskilta sällskaper, med mystiska
krokar på hvarje dörr, små skyddsvakter för månget
rendezvous. Ja, kärleksäfventyr ha’ kanske inte här
spelat sin minsta roll. Hvem vet, om icke sjelfva
drottning Christina någon gång härute rekreerat
sig från regeringsomsorgerna med en eller annan
intrig. Åtminstone har hon låtit bygga en paviljong –
kom ut på gården, skall ni få se den!»

Han gick med lätta, nästan elastiska steg före mig och
jag följde honom, när som helst beredd att se honom på
sin klack göra en af förra seklets eleganta svängar,
men han stannade i stället hastigt under en gammal
lind.

»Min salig farmor berättade, att drottning Christina
sjelf planterat dessa fyra lindar; denna blef på
slutet af förra århundradet af smeden Jagare
omgjordad med en jernring, som nu är alldeles öfvervuxen
af mossa och bark.» Han slog med sin fina, smala hand
på en af de ihåliga trädstammarne. – »Troligtvis
planterade hon dessa lindar vid samma tid, som
denna åttkantiga paviljong blef byggd. Den är ännu
fullkomligt väl bibehållen i sitt ursprungliga skick
och med sitt kupiga tak, och man saknar blott de i
bly infattade fönsterrutorna, som nu ligga häruppe på
en skräpvind. Men drottning Kerstin har nog tittat ut
genom dem och tillsammans med någon favorit beundrat
Brunnsvikens krökningar.»

Han tystnade och blickade ut genom ett af den
åttkantiga byggningens fönster. Solen kastade
här och der guld på vattnet, hvars glänsande yta
var infattad i en lefvande krans af ängsblommor,
björkdungar och furukullar.

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>