- Project Runeberg -  Svenska Familj-Journalen / Band 10, årgång 1871 /
190

(1869-1885)
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Like | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Från flydda dagar. Af Sofie Bolander.

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

jord, natur och menniskor ville förena sig
att bidraga till stundens festliga stämning.

Under det att de kungliga vagnarne endast steg för
steg kunde framskrida mellan de talrika folkmassor,
hvilka fyllde hela gatan, som det kungliga tåget måste
tillryggalägga, ned till bryggan, der en präktigt
utstyrd jakt, med storamiralsflaggan i fören, låg
väntande på den kungliga bruden, regnade blommor ned
från alla fönster, skallade tusende lefverop ur varma
hjertans djup och följde månget tåradt öga hennes
väg. Lika älskad till sin person, som hyllad såsom
prinsessa, helsade hon för sista gången sitt land
och beträdde, utan att vara åtföljd af någon annan
af sina anförvandter, än hertiginnan af Holstein,
den farkost, som under kanoners dån förde henne till
Sveriges jord.

*



Konung Karl hade beslutat att fira sin förmälning,
icke i sin hufvudstad, såsom Sveriges konungar
före honom gjort, utan på en landtlig egendom,
Skottorp, belägen i en aflägsen provins, Halland,
der en nyss uppförd byggnad i ståtlig stil, efter
ritning af Tessin, erbjöd en icke ovärdig lokal för en
kunglig bröllopsfest, vore den än tilltagen i mindre
sparsamma dimensioner, än nu var fallet. I stället
att resa sin unga brud till mötes vid landstigningen
i Helsingborg, uppdrog han det ärendet åt sin mor,
enkedrottningen Hedvig Eleonora, och uppehöll sig
under tiden i och omkring Halmstad, sysselsättande
sig dels med regeringsangelägenheter, dels med att
inspektera soldater och jaga. Älskade Karl då icke
sin trolofvade brud? De trenne fiendskaps-årens
trohet torde kunna svara härpå. Hvarför då denna
likgiltighet? Regenternas handlingssätt bestämmes ofta
af deras gunstlingars inflytande. Konung Karl styrdes
vid denna tid af riksrådet baron Johan Gyllenstjerna
– en man med mycket hufvud och föga hjerta, skarpa
förståndsgåfvor och slöa rättsbegrepp, hvilken älskade
makten framför allt annat och underblåste samma
passion hos den unge monarken, för att genom hans hand
gifva den tryckning åt riksstyret, som satte kursen
i riktning af hans egna planers mål. Sjelf främmande
för alla ömmare känslor och fruktande i kärleken en
rival till det välde, han odeladt ville öfva, hade
han för konungen framställt denna känsla som en lek
för dårar och en konungs äktenskap såsom en statssak,
utan annat ändamål, än att betrygga tronföljden och
skaffa arfvingar till kronan. Endast sin moder var
mannen skyldig vördnad, då deremot hvarje eftergift
för hjertats vekare rörelser var en svaghet, som
vittnade om bristande styrka och kraft i karakteren.

Med dessa läror iklädde sig Karl den rustning af köld
och likgiltighet för sin brud, som han ansåg tillhöra
värdigheten af ren konungslighet, och uppdrog åt sin
moder att mottaga henne vid ankomsten till hennes
nya land och åtfölja henne till bröllopsgården. Stel
och högtidlig mottog henne den gamla drottningen på
bryggan i Helsingborg och välkomnade henne med afmätta
ord och formella kärlighetsbetygelser. Sedan hon
derpå vexlat några torra fraser med hertiginnan, sin
svägerska, och denna åter bestigit jakten, förde hon
prinsessan till den väntande kungliga vagnen. Sjelf
uppsteg hon först och tog platsen till venster,
lemnande den högra till prinsessan. Denna tvekade,
då danska ministern, som stod vid hennes sida, sakta
hviskade: »Ett obegagnadt tillfälle är en förlust
för alltid.»

I stället för att efterkomma denna vink, uppsteg hon
och satte sig baklänges, hvilken plats den stolta
svärmodern lät henne behålla under intåget i staden.

»Var på er vakt, min prinsessa, eller ni får
fortfarande åka baklänges!» varnade åter ministern,
då han förde henne uppför trappan i det hus, der de
begge drottningarne bodde.

»Jag tackar för edra råd, men var utan oro!» log
hon, »konungen, min herre, skall nog föreskrifva sin
gemål den plats, henne tillkommer. Intilldess vill
jag i vördnaden för hans moder ådagalägga den kärlek,
jag för honom hyser.»

Först på tredje dagen anlände det kungliga tåget till
Skottorp, der Ulrika ju icke hyste något tvifvel att
blifva mottagen af sin brudgum; men äfven der blef
hennes väntan
gäckad. Icke förr än på förmiddagen af den för
bröllopet utsatta dagen anlände han till stället. Alla
de känslor, som lagt sig blytunga öfver hennes
hjerta, försvunno, vid underrättelsen om hans ankomst,
som töcken för solen, och med glad bäfvan afvaktade
hon den stund, han hos henne skulle aflägga sitt
besök.

Han infördes i hennes rum af enkedrottningen.

Karls skygghet och Ulrikas blyghet gjorde deras första
möte nästan pinsamt för båda. Med rodnande kinder
och nedslagna ögon stodo de några ögonblick framför
hvarandra. Derpå stammade han: »Det fägnar mig höra,
att er resa gått lyckligt, och af hennes majestät,
min fru moder, har jag inhämtat, att ni befinner er
väl derefter.»

»Fullkomligt, ers majestät.»

»Om våra svenska vägar icke äro så jemna och goda,
som de danska, vill jag hoppas, att ni dock icke
funnit dem allt för besvärliga? Och att endast goda
och säkra hästar varit uppbådade för min moders och
eder räkning, har strängeligen varit anbefaldt.»

»Jag ber ers majestät vara förvissad om, att allt
varit ordnadt till min fulla belåtenhet, liksom om
min djupa tacksamhet för den omsorg ers majestät
täckes hysa om mitt välbefinnande.»

»Det skall alltid för mig utgöra en helig pligt»,
sade Karl med trohjertadt allvar.

»Hur lycklig denna tanke gör mig! Ack, kunde ni läsa
i mitt hjerta!»

Karl fästade på henne sitt öga. Den stenhårda blicken
smälte till klar genomskinlighet, hvarifrån en öm
kärlighet strålade. »Edra önskningar skall ni städse
finna mig villig att uppfylla.»

»Hvad detta löfte gör mig lycklig! O, tillåt mig,
i tillit till det, en bön!» sade hon med ett tonfall
af innerlighet, som trängde Karl till hjertat.

Motsatserna beröra hvarandra starkast – ödmjukhet
och kraft, godhet och hårdhet, mildhet och stränghet.

»Jag skall med nöje uppfylla allt, som kan lända
er till behag och icke strider mot min konungsliga
pligt.»

»Det är ju konungens ljufvaste pligt att öfva nåd,
och det är det, hvarom jag vill anropa er; nåd emot
strängheten af en dom, som skulle beröfva er en god
och trogen undersåte, en nitisk och upplyst tjenare.»

Och nu berättade prinsessan händelsen med Segerhjelm
bedjande om befrielse från det straff, som borde
drabba honom.

Karl hörde henne med uppmärksamhet och sade, då hon
slutat: »Er begäran skall bifallas.»

Med rördt hjerta fattade Ulrika konungens hand, för
att föra den till sina läppar, hvilket han afböjde i
det han erinrade: »Ni skall i afton vara drottning.»

»Ert ädelmod bringar tacksamhetens välsignelser öfver
denna dag! Huru mycket högre skall ej vår lycka
derigenom blifva!»

Karl hade ingenting af det sentimentala elementet i
sin natur och var främmande för hvarje slags uppträde
af sådan beskaffenhet. Huru intagande prinsessan i sin
rörande hänförelse syntes honom, kände han sig dock
besvärad deraf och skyndade att afbryta sitt besök,
för att dölja sin förlägenhet.

Vid återkomsten väntade honom Gyllenstjerna. Med
genomträngande blick sökte denne läsa i hans ansigte
det intryck, som prinsessans åsyn på honom haft, men
Karl var tyst och förbehållsam, mera än vanligt. Detta
behagade icke gunstlingen, som anade tillvaron af
en känsla, som kunde göra honom hans inflytande
stridigt.

Sedan Karl några hvarf mätt golfvet med sina steg,
stannade han och begärde bläck och penna.

»Ers majestät ernar från besöket hos sin brud slå sig
ned vid skrifbordet? Det måtte vara ett ärende af
största vigt?»

»Alldeles! Det gäller uppfyllandet af ett löfte. Ni
torde hafva er bekant ett uppträde, som ägt rum
under ert vistande i Köpenhamn emellan unge grefve
Gyllenpik, som var i er svit, och en viss Segerhjelm?»

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Tue Mar 11 15:49:37 2014 (aronsson) (diff) (history) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/famijour/1871/0194.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free