Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Fru Welin och hennes hyresgäster. Af Sylvia. (Forts. fr. sid. 211.)
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Fru Welin och hennes hyresgäster.
Af Sylvia.
(Forts. fr. sid. 211.)
2.
Under denna spänning hade man motsett morgondagen. Det
var en solklar, lugn dag. En brokig menniskoskara
böljade på slätten, positiverna ljödo, akrobaterna
gjorde halsbrytande konster och utvecklade
oemotståndliga ställningar, och från Hasselbacken
ljöd regementsmusik. Men allt detta hade intet
lockande för invånarne i det lilla hvitstrukna
tvåvåningshuset. De vandrade omkring med tystare fjät
än vanligt. Frun med tygkängorna sade, att hon icke
sofvit en blund på hela natten och att hennes ben
skälfde under henne, och alla de andra grannarne
gjorde nästan enahanda bekännelser, hvarefter de
gåfvo hvarandra långa, betecknande ögonkast, medan
en dåsig, nästan förlamande kraft orubbligt höll dem
vid deras fönster, der de heligt lofvade hvarandra,
att icke den minsta småsak skulle kunna tilldraga
sig der i huset, som skulle undslippa dem. Den enda,
som gjorde ett undantag, var den magerlagda frun: ännu
hade aldrig någon händelse timat, som varit i stånd
till att afhålla henne från en högmesso-gudstjenst;
hon gick – och vännerna sågo beundrande på henne,
och med ett litet melankoliskt leende visade hon sig
villig att låta beundra sig; hon hade alltid varit
konseqvent, och hon sade, att hvad det än kostade
henne, så hoppades hon likväl att till sin dödsdag
kunna förblifva det.
När hon återkom, hade en betecknande omständighet
blifvit upptäckt. Fru Welins chignon låg i hennes
sängkammarfönster! Alla kunde, med en mun, gå ed på,
att det just var hennes kastaniebruna hår – nu var
blott frågan den: hade fru Welin begifvit sig bort
tillsammans med den svartmuskige utan chignon,
eller hade hon verkligen burit den?
Fru Bast bodde precist midt emot fru Welin, och
hon bedyrade heligt, att hon föregående dagen icke
upptäckt ett enda hårstrå i sin värdinnas fönster.
»Icke desto mindre», sade hon, »hade sådant ju kunnat
ligga der, ty hon var inte den, som jemt hade utkik
på sin nästa, men hon skulle förundra sig, om den
rödaktiga duskan hade legat der och ingen skulle
hafva sett den.»
Men när och huru hade fru Welin kommit in i sin
bostad? Kanske under nattens tystnad. Men hvarför såg
man nu ingen skymt till chignonens ägarinna? Blygdes
hon då så öfver det, som nyss hade drabbat henne,
eller ...
Man sade icke ett ord vidare, men frun i de gråa
tygkängorna började göra en rund i källare, vedbodar
och vindskontor, och hon sade, att om något tjockt
grått skulle hänga någonstädes, så skulle hon dö af
förskräckelse. Men allt det hängande gråa, hon såg,
var blott några dussin spindelväfvar, hvarefter hon,
skakande på hufvudet, begaf sig till sitt kök, för att
reda af soppan till sin man, maskinisten, och de sex
barnen, sedan hon nickat mot den magra frun, som satt
i sitt fönster med en psalmbok framför sig och just
höll på att läsa några verser om sjelfspillingar.
Efter middagen sammanträffade alla grannarne af en
händelse hos fru Bast. Den magerlagda erkände, att
hennes samvete bar på en tyngd, som på det högsta
generade det samma, och ordet »sjelfmord» blef för
första gången nämdt.
Fru Bast drog sig till minnes, huru ofta fru Welin
yttrat, att, om något ondt skulle träffa hennes son,
hon aldrig skulle öfverlefva det.
»Jag är så ängslig till mods», sade frun i de gråa
tygkängorna, »som om jag sjelf hade begått något
ondt.»
De trindlagda mamsellernas händer darrade som asplöf
och den magra frun sade, att hon ej ville bo qvar i
huset, om verkligen något dåd skulle vara begånget.
»Om fru Welin skulle ha’ gjort allvar af sina ord»,
sade fru Bast, »om hon inte vill öfverlefva sin sons
skam och hon nu till exempel skulle hänga i något
spjellsnöre här tvärs öfver gården – hvad skola vi
göra?»
De sågo villrådiga på hvarandra, och de båda
mamsellerna menade, att det vore högst omenskligt
att låta henne hänga der längre, att man borde skynda
sig med att skära af snöret, ty kanske hon inte vore
fullkomligt död ännu.
Att detta vore rättast insågo de alla, hvarefter man,
samt och synnerligen, begaf sig upp i fru Welins
förstuga.
Der uppe var det temmeligen skumt, och de ögon, som
lade sig till köksdörrens nyckelhål, sågo icke det
ringaste.
»Sitter hennes nyckel uti innanför, så är det intet
tvifvel mera», sade fru Bast och tog en hårnål från
sina mörka flätor. »Det är något, som tar emot min
nål, men jag kan ändå köra den temmeligen långt in.»
»Mitt lillfinger går också långt in i hålet», sade en
af mamsellerna, »jag tror det är ingenting innanför.»
»Om vi kunde kasta en blick in i hennes rum», sade
den magerlagda frun, »så kunde vi genast se, om vi
onödigtvis oroa oss.»
Man gick å nyo ned på gården.
»Om jag skulle gå ned till polisvaktkontoret och säga,
hvad vi tro?» sade fru Bast.
»Ja, detta är kanske bäst», sade den magerlagda,
»det kan bli’ lagdt oss till ett dyrt ansvar, om vi
icke anmäla saken i tid.»
»Jag tycker, att man först borde försöka att se in
i rummen», sade en af mamsellerna.
»Jag skall gerna släpa hit en stege», sade frun i
de gråa tygkängorna med tårar i ögonen. »Och jag
skall uppriktigt säga, att mitt hjerta är färdigt
att brista.»
»Hon var visst grufligt obarmhertig, och Gud nåde
den, som på dagen inte erlade sitt hyresqvartal, men
det vore ändå förfärligt om Nemesis drabbat henne så
hårdt», sade åter en af mamsellerna.
»När man hyrt på halfår, så kommer man naturligtvis
att bo qvar, om man också inte vet, till hvem man
skall erlägga hyran», sade frun i de gråa kängorna,
och ett litet leende höll på att arbeta sig fram på
hennes sorgsna mun.
»När man inte vet, till hvem man skall erlägga den,
så kan man naturligtvis inte», sade en af mamsellerna,
»men det blir väl alltid ett sterbhus, som rangerar
hennes affärer.»
»Tyst, mina vänner, jag vet huru man skall kunna se in
till henne! Den här soplåren är minsann så hög ...»
Inom några sekunder voro samtliga fruntimren uppkrupna
på soplåren, der de på yttersta tåspetsarne och
med framsträckta halsar sökte iakttaga, hvad som
möjligtvis doldes bakom deras värdinnas klara
fönsterrutor.
»Jag skymtar något vid ena spjellet!» sade fru
Bast. »Ack, jag beklagar henne af hela min själ!»
»Den arma olyckliga, hvilka strider måtte hon icke
ha’ utkämpat i sitt inre, innan hon tog detta sista,
rysliga steg!» inföllo mamsellerna.
»Huru mycket hvilar inte på hennes samvete!» sade
den magerlagda.
»Ack, hvad äro mina bekymmer, mot hvad hennes måtte
ha’ varit! Vår herre döme henne nådigt!» bad frun i
de gråa kängorna.
»Amen!» sade den magerlagda.
»Men hvad i Herrans namn står på! Hvarför är
herrskapet så der uppflugna som gäss!» hördes nu en
välkänd röst, som klingade allt för jordisk, för att
tillhöra en gengångerska, och fru Welins breda figur
stod midt på gården framför den förbluffade mängden,
»och det är mina fönster, som herrskapets nyfikenhet
gäller!»
De häpna fruntimren hoppade från soplåren fortare,
än de kommit upp på den, och syntes nästan hafva
förlorat målet, då de sågo sin värdinna stå lifs
lefvande framför sig, midt emellan
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
