Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Ett fosterländskt Bildergalleri. XXIII. Pehr Brahe, den yngre. Axel Krook.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
hufvudstyrelsen. I denna sin egenskap måste han 1634 deltaga i
de tyska riksständernas tröttande förhandlingar vid
ett i Frankfurt hållet möte.
Vi hafva förut i våra teckningar af trettioåriga
krigets män framhållit den kritiska belägenhet,
hvari Sverige råkade efter slaget vid Nördlingen och
ur hvilken det till så väsendtlig del räddades genom
Frankrikes allians. Men innan detta ansåg sig böra
öppet bryta med tyske kejsaren, måste det återigen
trygga sin pålitligaste bundsförvandt, Sverige,
mot öfverfall från Polen, emedan stilleståndet med
detta nalkades sitt slut. Underhandlingar inleddes
om ett nytt sådant, och Brahe blef ordförande i den
för detta ändamål verkande svenska beskickningen. De
polska herrarne insågo naturligtvis Sveriges svåra
belägenhet och kejsaren underblåste osämjan, så att
deras anspråk stegrades. Efter tjugusex sammanträden
i Stumsdorf blef dock stilleståndet förlängdt,
ehuru ingalunda till Oxenstjernas belåtenhet. Äfven
i detta ärende framträdde afundsjukan mellan dessa
båda så rikt begåfvade män, hvilket gjorde, att den
stolte Brahe icke vände sig till rikskansleren, utan
i stället direkte till regeringen i Stockholm. Denna
och Brahe gingo in på afträdandet af Preussen,
hvilket Oxenstjerna motsatte sig, dels af stolthet,
dels för de indrägtiga tullarnes skull. Då han erhöll
underrättelse om stilleståndets afslutande, med vilkor
af denna afträdelse, skref också rikskansleren:
»Jag märker, att det sätt, hvarpå salig konungen
och jag fattade våra beslut, nu mera icke följes;
och efter mina råd misshaga, så skall jag dermed
icke så ofta besvära.» Rådsherrarne tego och läto
den stränge herren brumma; på Brahes lifliga inrådan
fick emellertid Sverige med denna uppoffring lugn
från Polens sida, härigenom äfven vinnande utsigt
till det efterlängtade förbundet med Frankrike.
Brahe återvände härpå till Stockholm och inträdde
i riksrådet, der Oxenstjerna efter ett långvarigt
vistande utomlands nu (1636) också omsider intog sitt
säte, för att kunna tillräckligt skarpt öfvervaka
de allmänna ärendena äfven i hemmet och der stärka
hugen till krigets fortsättande, på det Sverige måtte
vinna en ärofull fred, motsvarande dess gjorda stora
uppoffringar. Den kraft, med hvilken han nu grep
i regeringstyglarne, verkade godt; men han snuddade
äfven vid adelns privilegier och mötte härvid motstånd
af grefve Pehr. Denne ville sålunda ej medgifva
adelns rätt till tullfrihet, om den icke undansluppe
t. ex. mantalspenningarne; och då rikskansleren
ville ha’ bort adelns rättigheter i städerna, genom
hvilka dessas återupprättande förhindrades, sägande:
»Vi disputera mot principia status», gemälte Brahe:
»det är principium nog, att adeln skall vara fri för
all stadens och borgerlig tunga.»
Den verksamhet, som regeringen utvecklade, omfattade
äfven Finland, hvars tillstånd fordrade kraftiga
åtgärder, hvilka återigen betingade dervaron af en
energisk och mångsidig styresman. Rikskansleren,
som fann sig alltmera besvärad af Brahes närhet
och opposition, skyndade att begagna det gynnsamma
tillfället att bli’ af med honom, i det han genomdref
Brahes utnämning till generalguvernör i Finland. De
båda motståndarne vunno hvardera större utrymme
för sin verksamhet genom denna befordran. Brahe
öfverflyttade genast dit och stannade der i tre år,
under hvilken tid, säger en minnestecknare, »hvar
dag kunde tecknas såsom märkligen bidragande till
landets förkofran. Landtregeringen, domstolarne,
kammarväsendet, politien i städerna och på landsbygden
fingo ett vida förbättradt skick: Wiborg och Åbo
sattes i stånd att tillväxa och bli’ nyttigare
för landet. Helsingfors anlades, de vidsträckta
socknarne fördelades i flera och försågos med nya
kyrkor. Krigsfolket mönstrades och afsändes till
bestämda orter; utskrifningen infördes i Karelen,
bestämdes till skälighet i de öfriga orterna,
och ett slags rotering stadgades i Savolax. Åbo
stad omgafs med vallar, slottet restaurerades,
domkyrkan sattes i stånd och utvidgades, akademien
stiftades, katedralskolan undergick en gagnelig
förändring. Tavasthus, Nyslott och Kexholm erhöllo
nya skolor och Wiborg ett gymnasium. Tulluppbörden
ställdes på säkrare fot, och postgång inrättades.
I allt bragtes
ordning och likformigt behandlingssätt,
till betryggande både af kronans och folkets
rättigheter. Man må med skäl säga, att detta allt
innebar Finlands nyskapelse, tillkommen genom grefvens
kloka och oupphörliga bemödanden. De rättelser och
förbättringar, han åstadkom, voro icke beroende
af andras omdömen, utan hans kunskaper voro till
största delen inhemtade under resor i landet, dem han,
försakande beqvämligheten, flitigt företog, med sträng
uppmärksamhet på landtbruket och näringarne, samt på
brister och behof, som kunde skönjas och afhjelpas.»
Då Brahes välsignelserika befattning i Finland
tog slut, upphöjdes han till riksdrots och blef
såsom sådan en af drottning Christinas förmyndare
(1641). Nu inträffade ovänlighetstillståndet med
Danmark, hvilket länge afvaktat Sveriges utmattning
i det stora tyska kriget, för att kasta sig öfver
det. Kriget utbröt, då Torstenson inföll i Holstein
och Jutland, hvarpå följde de danska rörelserna
emot Sveriges angränsande provinser. Dessas försvar
åtog sig grefve Pehr, som, biträdd af Lars Kagg,
reste omkring, mönstrade och sammandrog krigsfolket i
södra delen af riket, hvars gränser sattes i säkerhet,
tills riksrådet Gustaf Horn anlände med förstärkning,
då Brahe återvände till Stockholm. Krigslyckan var
våra vapen bevågen; men då norska trupper samlades på
Hisingen, skansar der anlades, inloppet till Göteborg
stängdes af fienden och Westergötland oroades af
infall från Halland, så måste Brahe åter begifva sig
till Göteborg år 1644, samlande under vägen trupper,
hvilka, förstärkta af Kagg, under Brahes befäl drefvo
norrmännen tillbaka öfver deras gränser. Samtidigt
anlände till Elfsborg den af De Geer i Holland
förhyrda flottan, hvadan Brahe skyndade dit, höll
krigsråd ombord med alla befälhafvarne och förmådde
vice amiralen Thiesen, sedan såsom svensk adelsman
kallad Ankarhjelm, att med sin flotta begifva
sig till Östersjön, för att der stärka Carl Gustaf
Wrangel. Nu följde det märkliga sjöslaget i närheten
af Femern, hvilket, i förening med Torstensons och
Gustaf Horns segrar, tvang Danmark att ingå freden i
Brömsebro, hvilken blef vändpunkten för förhållandet
mellan Danmark och Sverige samt begynnelsen till
ett nytt tidehvarf. I Danmark herrskade adeln,
inre söndring rådde och landet låg i lägervall,
oaktadt en kraftfull konung. Svenskarne deremot hade
under stora konungar och statsmän samt genom svåra
krig uppfostrats till enighet, kraft och uppoffrande
fosterlandskärlek. Från Magnus Smek intill 1643, ett
tidehvarf af omkring 300 år, hade Danmark en nästan
oafbruten öfverlägsenhet öfver Sverige. Efter 1643
följde ett tidehvarf af alldeles motsatt art. Förut
undanträngda från Westerhafvet, häfdade de svenska
statsmännen och krigarne nu Sveriges tillträde dit,
tryggade det nyanlagda Göteborg och gåfvo genom detta
en ny utveckling åt Sveriges handel. Gustaf Adolfs
skarpblick såg in i framtiden, hans omdöme utkastade
planen, och hans dotters förmyndare utförde den. Lägg
härtill, att Sveriges långvariga förbindelse med
det Holsteinska huset härunder äfven inleddes, en
Danmark qväfvande omfamning, och läsaren skall med
ett snabbt ögonkast finna, huru Sverige genom freden
i Brömsebro i sjelfva verket blef främsta makten i
den skandinaviska norden.
Efter denna ärofulla fred, som betryggade lugnet i
norden, nedlade förmyndarne riksstyrelsen i Christinas
händer, som sjelf tillträdde regeringen den 7 December
1644. Grefve Pehr kom snart i hög gunst hos den
unga drottningen, som hyste en otacksam, men likväl
förklarlig känsla af köld emot rikskansleren. Hon
var en sjelfrådig natur och kunde i sitt ungdomliga
öfvermod ej tåla den grånade statsmannens förmaningar
och verkliga öfverlägsenhet. Hon ville »regera sjelf»,
såsom det heter i komedien, men fann den vördade
mannen i vägen för sig. Det spända förhållandet mellan
den sednare och Brahe gjorde, att hon, helt naturligt,
närmade sig denne. Redan på sommaren 1645 ökade
hon hans grefskap med ej mindre än 143 hela hemman,
medan hon tillät hans inflytande på regeringsärendena
alltmer stegras, under det Oxenstjernas i motsvarande
grad försvagades. Under åren 1646 och 1647 var han
förnämste ledaren i rådets öfverläggningar, och
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
