Svenska Familj-Journalen / Band 10, årgång 1871 / 244 (1869-1885) Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
	Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Kronolotsens berättelser, upptecknade af Aldebaran. IX. Pehr återser gamla bekanta.

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>

Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

Som när jag liten var, från berget der,
Att långa timmar kika på en skuta,
Som kryssade ibland de nakna skär.
Och der på Otterön, der bäcken rinner,
Emellan buskar små, i hafvet ner,
Tätt intill bergena jag säkert finner
Det gamla hemmet – ja, jag stugan ser!
Hon lutar än så troget emot hällen
Sin gamla ryggås, med sitt torftak på,
Och solen färgar henne skönt i qvällen,
I öppna fönstret balsaminer stå.
En gumma träder ur det gamla huset,
Hon skuggar ögonen med skrumpen hand
Emot det purpurstarka aftonljuset,
Att se hur båten lägger in till strand.
Hon är sig lik! liksom hon fordom stod der
Och yra gossen ropade vid namn.
Ja, det är hon! det är min fostermoder;
Jag skyndar upp – ta’r gumman uti famn.

Återkomsten till hemmet.

Först höll den goda varelsen på att dåna af
förskräckelse och derefter af glädje. Jag förbigår
den första timman af återseendet. Då jag fått upp min
sjömanskista, började jag derur framtaga åtskilligt,
som jag köpt för att förära den gamla, och jag glömmer
ej hennes förtjusning öfver den rosiga kaffeservisen,
den stora rödblommiga schalen, med mera smått. Allt
emellanåt fick jag stiga upp, så att gumman fick
betrakta sin Pehr från alla sidor. Det var en glad
afton – jag minnes den än. Då jag äfven försett mig i
Göteborg med ett temmeligen stort förråd af matvaror
var snart en qvällsvard uppdukad. Mor berättade nu,
att hennes man Olle hade drunknat hösten förut, men
att fru Helling varit mycket hjelpsam emot henne,
och att, ehuru jag skrifvit flere bref, ej mera än
ett framkommit.

Nu började naturligtvis tusende frågor, och jag fick
sätta mig och berätta allt hvad jag omtalat för eder, samt,
hvilket ej var så lätt, förklara en mängd saker,
som föreföllo den goda gumman »konstiga».

Dagen derefter seglade jag öfver till patron Helling,
som jag träffade inbegripen i ett lifligt samtal med
kaptenen. Knappt hade jag inkommit, förrän patronen
ropade:

»Välkommen Seeman! sätt dig nu ned och berätta oss
dina äfventyr, så skall du sedan få höra på ett
förslag, vi båda hafva att göra dig.»

Efter att hafva omtalat hvad som under min bortovaro
händt mig, vände jag mig till Helling, frågande:

»Nå, gudfar! hvad var det för ett förslag, som ni talte om?»

»Jo, ser du, saken är den, att kapten Elfving är här
för att skaffa sig ett par tre man till sin kanonslup
och han har en konstapelplats ledig. Skulle du vilja
antaga den?»

»Ni skulle ju kunna antaga mitt tillbud såsom
volontär. Ni skall då få bli’ ett slags arklimästare
om bord och jag är säker på att vi skola blifva goda
vänner, ty jag känner mig redan dragen till eder»,
sade kaptenen och klingade sitt glas mot mitt.

»Jag vet verkligen inte hvad jag skall säga om
edert förslag, mina herrar, – men jag hade tänkt att
vara hemma och se om min gamla fostermor en tid samt
sedermera läsa på examen och köpa mig ett litet fartyg
för att segla med.«

»Bah!» sade patronen, »du är ännu så ung, så att du
kan gerna ge dig ut. Du är inte rädder af dig; att gå
här och lata dig, det skall du hålla dig för god till,
utan gå du med och kom hem med en medalj till.»

Efter att ha’ funderat en stund, räckte jag kapten
Elfving min hand och sade: »Jag följer med er, med
förbehåll att jag först får vara hos min mor ett par
dagar, och värfvas för viss tid, det vill jag ej.»

»Nej, nej, min käre Seeman, ni blir underofficer och
kan taga afsked när ni vill, sedan det här småkriget
blir slut. Och nu, min kära patron, dricka vi en skål
för konstapeln i kongl. flottan, Pehr Seeman.»

»Hurra!» dundrade patronen och tilllade: »och glöm
inte medaljen.»

»Nej, nej, gudfar, men, medan jag är borta, så skall
ni vara bra och bygga om stugan åt gumman derute,
så att jag får mig ett rum med der, med utsigt åt
sjön. Här äro hundra specier, och skulle det kosta
mer, ska’ j få det som behöfs. Trefligt och nätt
skall det vara, gudfar, och det förstår j er nog på,
det synes nog på edert nya vackra hus.»

»Hm! hm!» mumlade patron Helling, synbarligen
smickrad. »Du kan lita på att jag ska’ göra mitt
bästa, min gosse.»

»Och nu, herr kapten», sade jag, i det jag reste mig upp
och gjorde honnör för kapten Elfving, »anhåller
jag om fyra dagars permission.»

»Beviljas, min vän», sade kaptenen leende, »och
inställ dig då i Strömstad om fyra dagar, så är du välkommen
om bord på Thor.»

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>