Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Vår äldsta helsokälla. A.-E.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Vår äldsta helsokälla.
Med menniskan kom synden i verlden, med synden döden,
och med civilisationen sjukdomarne. Detta sednare
visar oss erfarenheten, som är en lika god läromästare
som bibeln, hvari vi läsa detaljerna om huru synden
och döden blefvo bofasta på jordklotet.
Huru länge menniskoslägtet förblef »friskt som en
nötkärna»», det är svårt att bestämma efter vår
tidräkning; antagligen var det en helt kort tid;
men säkert är, att knappt hade en sjukdom hittat
vägen till det lilla sandkorn i verldsrymden,
hvilket anvisats Adam och hans barn som en tillfällig
uppehållsort, förrän menniskan hade tusen krämpor på
halsen, den ena efterhängsnare än den andra.
En gammal saga lyder så: »När menniskorna började
tilltaga i mängd och förirra sig på afvägar, den ena
hit, den andra dit, så att de snart förlorade sitt
mål ur sigte, då
sände deras herre och skapare till dem vägvisare,
att återföra dem på den rätta stråten. Men vägvisarne
voro sjukdomar.»
Allmänt har beklagats, att dessa
vägvisare blefvo så hårdhändta och framförallt att
de blefvo så envisa, men sannolikt fanns det ej något
annat medel, som kunde hafva åsyftad verkan eller
göra samma tjenst som de. Sjukdomarne, sedda ur denna
synpunkt med jordiska ögon och opartiskt bedömda,
hafva också en allt annat än behaglig uppgift,
som kanske förklarar deras natur: de skola vara
allas följeslagare, utan hopp om att blifva någons
vän. Aldrig mottagas de af glada tankar och vänliga
blickar; aldrig voro senorna i en arm så starkt
spända, att de icke vid sjukdomens besök slappades och
brötos; aldrig var en kind så fyllig och rosenfärgad,
att den icke vid en kyss af den ovälkomne gästen
bleknade och blef hopsjunken; aldrig, med ett ord,
var lyckan någonstädes så
fullkomlig, att hon icke som en fläkt försvann, genom
fönstret, så snart sjukdomen trädde in genom dörren.
På lifvets längre eller kortare rutschbana –
denna alltid slingrande väg med hemlighetsfulla
tilldragelser och ständiga skiftningar af dag och
natt, ljus och mörker, glädje och sorger, njutningar
och vedermödor – har menniskan alltid legioner
sjukdomar i grannskapet, och antingen jagar hon efter
dem eller jaga de henne. Ja, så starka motsatser
rymmas i hennes natur, att hon, trots sin motvilja
mot dem, gör litet eller intet för att hålla dem från
lifvet; hon tyckes oftast till och med göra allt,
för att få så många som möjligt att kämpa med. Hennes
trotsiga äfventyrarlynne röjer sig häri.
Hon fruktar dem, såsom man fruktar öfvermäktiga och
skadelystna fiender, och likväl synas hennes flesta
försvarsanstalter mot dem vara tillkomna mera på
skämt än på allvar.
Hon är alltid lifdömd, dödsstraffets dom sväfvar
beständigt öfver hennes hufvud för den minsta
förbrytelse mot de enkla lagarna i den natur,
hvilkens vekaste och krämpfullaste barn hon är, och
dock tyckes hennes hela diktan och traktan gå ut på
just förbrytelser mot dessa lagar, liksom stode hon
öfver dem.
Genom trägen forskning har hon kommit på temmeligen
klar fot med konstruktionen af sin «lifsapparat»,
kroppen, hon känner dess organiska förrättningar
och hufvudvilkoren derför, hon vet hvad hon bör göra
och icke göra för att icke störande inverka derpå,
och ändock låter hon ögonblickets ingifvelser krossa
den ena kuggen efter den andra i maskineriet, ehuru
de kanske aldrig mer kunna repareras.
Det är uppenbart, att menniskans allmännast
framträdande naturanlag är att göra sig till
sjelfspilling. Hon hittar på
 |
Medevi helsobrunn. Intendentshuset. Kyrkan. Hogbrunn. Amiralskällan. Kägelbana. Gustaf Adolfs källa. |
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
