Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Småbitar ur lifvet och naturen i Norrland. Af Daniel Åslund. Medelpad. - I höstens dag. Maximilian Axelson.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
det vådliga i detta sätt att hopgyttra gårdarne
i större byalag, får smaken och blicken för det
prydliga af denna osed högst gemena örfilar. Allt
detta oaktadt, och der husen äro rödfärgade och
inbäddade i barr- eller löflundar, taga de sig likväl
icke så illa ut: det blir ett pikant virrvarr i rödt
och grönt och kommer en att erinra sig den gamla
bilden af ett fat kräftor med dill emellan. Men der
husen äro askgrå i klunga ... buuh! ...
Hufvudnäringen är åkerbruk och boskapsskötsel. Den
handhafves med icke så liten insigt, ehuru allmogen
i allmänhet är särdeles trög att tillgodogöra sig
de erfarenheter i detta fall, som den nyare tiden
eröfrat sig. Praktiska egendomsägares och måhända
äfven landtbruksskolornas och länsagronomernas
läror och föredömen hafva i viss mån fördelaktigt
inverkat på allmogens begrepp och öfvertygelser
härutinnan. Synnerligen i hvad jordens utdikning
vidkommer hafva sundare åsigter utbredt sig bland den
jordbrukande befolkningen. Likväl återstår härutinnan
mycket att önska. I vanliga fall föder den sjelfägande
Medelpadsbonden sig sjelf och sin familj ganska godt
på sitt hemman; inom vissa socknar är han i tillfälle
att till afsalu hålla både spanmål och foder, hvilket
allt, i förening med de biförtjenster han har att
påräkna af sin skog, förutsatt att han äger en sådan
af någon betydenhet, borde vara egnadt att sätta
honom i ekonomiskt oberoende. Att detta icke alltid är
händelsen, derom vittna ej blott kronobetjeningens
utmätningsrapporter, som förete bedröfliga fakta
äfven från de mest sädesproducerande bygder, utan
äfven den utvandring till »det förlofvade landet» på
andra sidan oceanen, som i betänklig grad tillväxt.
Och här äro vi inne på det på en gång ömtåligaste
och mest oroväckande bland allmogens
lefnadsförhållanden. Om den stora hopen
af utflyttande egentligen skulle utgöras af
mindre jordägare och löst folk, vore måhända derom
mindre att säga; men när sjelfägande bönder,
till hvad pris som helst, realisera fast och
lös egendom och mången gång på vinst och förlust
lemna fädernejorden, så är detta – det måste
vi väl medgifva – ett ganska oroväckande
tidens tecken.
Det skulle föra oss utom planen för dessa utkast att
här ingå i en detaljerad utredning af orsakerna till
detta onda
– ty ett ondt måste vi alltid kalla denna
utvandringslusta –; vi inskränka oss derföre till en
enkel antydan af hufvudorsakerna härtill. Och dessa
äro, enligt våra och andra med landets förhållanden
hemmastadda personers omdömen, i främsta rummet de
kolossalt tillväxande krono- och kommunalutskylderna,
hvilka på de sista decennierna framkommit som tistel
i vanhäfdad åker; vidare tro vi, och detta med skäl,
att vid sidan af denna tistel låter allmogen ohejdadt
frodas detta lyxens och vällefnadens efsinggräs,
[1]
som smyger sina rötter i den norrländska yppighetsandans
fruktbara jord och förhindrar några skördar af
välstånd och oberoende. Se der tvenne medverkande
orsaker till ett förhållande, som icke borde
ifrågakomma inom en i många afseenden så lyckligt
lottad provins, som Medelpad. I förbigående måste vi
likväl från detta omdöme undantaga Attmars socken,
hvarest det alldeles egna förhållandet äger rum,
att någon pantauktion hos sjelfägande bonde icke
förekommit på hundrade år; och när för ett par år
sedan ortens kronobetjent erhöll ordres att en sådan
auktion förrätta, reste han till fordringsägaren
och tog honom på det ömma, medelst dessa kraftord:
»förstör ej Attmars historia!» Och det lyckades.
Bland binäringar intaga försäljning af skogseffekter,
körslor åt trävarupatroner, biträden vid flottningar
i de många vattendragen, lax-, strömmings- och
sikfiske samt någon tjärbränning och kolning de
främsta rummen. Den lösa befolkningen, bestående
af infödingar, norrmän, vermlänningar, finnar
och smålänningar, svärmar sommartiden mellan
lastageplatserna, sågverken och flottningsarbetena,
som bromsar i solbaddet. På hösten och under
högvintern drifver den kring landet och bettlar
eller utbjuder med dåsig uppsyn sina armar åt hvem
som helst. Mången familj från andra provinser kommer
så småningom kommunerna till last och, som sten på
denna börda, händer icke sällan att de inflyttade så
kallade »löshästarne» (ogifta arbetare) åstadkomma
ganska obehagliga förvecklingar inom familjelifvet.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
