Full resolution (TIFF)
- On this page / på denna sida
- Högskolefonden. Skiss af Emilie Flygare-Carlén
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
"Skulle fröken Pauline kunna besluta sig till att
blifva min hustru?"
Om blodet nyss rusat till Paulines kinder, så rusade
det nu till hjertat, så att kinden blef blek. Hon
kände en skakning genom hela sitt väsende ... Icke
ens i en vision hade denna möjlighet nalkats henne.
"Jag inser", återtog Mauritz, "att saken erfordrar
djupt öfvervägande ... Att gifta sig med en man, som
hvarken är ungkarl eller enkling och som i följd af
en grym olycka är hemfallen till en sorglig tillvaro,
är att pålägga sig ett tungt kors. Men har fröken mod
dertill, så är jag förvissad att ingen annan qvinna
skulle kunna mindre besvära och mera förstå mig."
Om kärlek talades ej ett ord. Men Pauline vågade tro
att denna sönderslitna själ, som säkert bäfvade för
att bli lycklig genom kärlek och som likväl flydde
till henne, på djupet gömde några gnistor, hvilka en
gång torde blossa upp.
Han hade icke heller talat om eller begärt hennes
kärlek. Men någonting i den unga qvinnans hjerta lät
henne veta att, hvilket öde hon än gick att möta,
hon ej ville utbyta det mot något annat ... Med
en röst, den hon ändtligen lyckades att gifva ett
passande tonfall, svarade hon enkelt och öppet:
"Jag vill göra till mitt lifs första uppgift att
motsvara den djupa tillit, som ligger i herr kaptens
begäran. Jag betraktar ej min mission såsom lätt –
tvärtom. Men jag betraktar den som en ära, hvilken
en dag kan blifva en triumf."
"Det var ädla ord, värdiga en ädel qvinna!" sade
han. Derefter fattade han hennes hand, kysste den,
steg upp och skyndade så hastigt bort, att det såg ut
som om han erfarit ett oemotståndligt behof att inför
sig sjelf reda det steg, han lika hastigt tagit ...
En månad sednare var Pauline hans hustru, i trots
af att öfverstinnan höll på att rifva ned både
himmel och jord och i hvart ögonblick kallade salig
öfversten och hans teorier till hjelp för att bevisa,
att bland alla slags hustrur, som en man kunde välja,
de öfverbildade äro de allra sämsta ...
Efter vigseln gjorde de nygifta en utrikes-tur – det
var nödvändigt att guvernantens och hennes nåds lif
skildes genom en liten mellantid. Och då herrskapet
efter sex veckors bortovaro återkom, tog Pauline
icke med något slags ostentation, men med det mest
obesvärade lugn och säkerhet husets styrelse om hand.
Öfverstinnans häpnad öfver denna oerhörda djerfhet,
denna kunskap i allting, som dref fram det husliga
hjulet utan minsta buller och utan att en enda ton
från köket påminde om svedda kjortlar på demantehällen
och uppbränd sås i grönan sal, denna öfverstinnans
häpnad födde en sådan bitter harm, att hon ansåg
sig väl kunnat dö deraf, såvida hon icke behöft
lefva för att trösta sin son, när ångrens timma
kom. Besynnerligt nog hördes dock på hela första året
ingen sådan timma slå, och när emot årets slut Pauline
blef mor till en rask son, syntes det väl att hennes
välde stadgades allt mer och mer ...
Hurudan Paulines inre äktenskapshistoria varit
och var, upplyses af fortsättningen. Nu är tid att
återkomma till första scenen, då hon inträdde i sitt
arbetsrum med sin lille tvåårige son vid handen,
öfverraskande sin svärmor och sin man i en, såsom
det tycktes, icke särdeles angenäm tête-à-tête.
*
4.
Svärdottern.
Nu såsom alltid låg der något strålande godt och
gladt i den unga qvinnans uppenbarelse, och sedan
hon sjelf helsat sin man, icke med en kyss eller en
omfamning, utan genom att trofast räcka honom handen,
lät hon gossen, en liten hurtig karl, klänga upp på
faderns knä och gick att vördnadsfullt helsa på sin
svärmor ... det hette aldrig mamma, ty då Pauline
på bröllopsdagen användt denna benämning, hade den
gamla damen med sur min svarat: "Min lilla vän,
det är tillräckligt att säga svärmor!"
"Hvad har förskaffat mitt arbetsrum den hedern att
få emottaga ett så sällsynt besök? Jag är verkligen
ledsen att jag ej var hemma för att göra les
honneurs!" sade Pauline leende till sin kära svärmor.
"Din man har gjort det i stället ... Men hvar har du
min sondotter? Kanske det stackars barnet, liksom
förra gången, då du var hos din sympatiserande vän
fru Berta, blifvit qvarglömdt."
"Liten Karin blef qvarbjuden, icke qvarglömd, min
goda svärmor!" inföll Pauline, som, då hon märkte
att öfverstinnan undvek att svara på den framkastade
frågan om anledningen till hennes besök just nu, också
lät detta ämne falla ... "För öfrigt", tillade hon,
"är Karin icke långt borta. Hon sprang ned i lusthuset
för att se efter att ingen katt oroat hennes fåglar."
"Jag tycker emellertid, att det icke varit ur vägen
att ge henne en vink om att det bättre anstått en väl
uppfostrad flicka att göra farmodern, sin komplimang
före fåglarne ... men, det var sant, jag glömde att
det icke hör till dina nymodiga idéer att låta gamla
aktningsvärda uppfostringsprinciper qvarstå. Blott
flickan blir fullproppad med kunskaper, så är det
detsamma med hjertat – så tänka lärda fruntimmer,
hvilka behöfva helt litet af den varan. Salig
öfversten skulle just hafva sett sin sondotter komma
hem utan att hon genast skyndat in att helsa!"
Pauline var utrustad med en af lifvets lyckligaste
gåfvor: tålamodet. Detta ord innefattar en
trefaldighet, som är väl värd att reflektera
öfver, nämligen karakterens, hjertats och pligtens
tålamod. Karakterens ägde hon för hvarje yttre
motgång, hjertats för sin man och pligtens för sin
svärmor. I följd häraf kunde hon väl inom sig pinas af
öfverstinnans bitande sarkasmer, men detta fick aldrig
synas – och aldrig lät hon gumman få den triumfen att
beklaga sig öfver ett mindre aktningsfullt uttryck.
"Nå, hvad nytt ute i verlden?" skyndade sig
öfverstinnan att tillägga, då hon märkte sin sons
rynkade ögonbryn.
"Mycket nytt, kära svärmor!"
"Naturligtvis om högskolefonden, dina komitéer,
din Stockholms-resa och gåfvomötet?"
"Mycket mer ... Berta och jag hafva kommit
öfverens om, att sedan vi väl affärdat den närvarande
sändningen till bazaren, skola vi sätta oss i spetsen
för en ny arbetsinsamling, för hvilken vi inom
pastoratet arrangera en festlig tillställning."
"Jaså, jaså, min fru sonhustru, ingenting annat än en
enskilt bazar, så att hvarenda kjortelmenniska i alla
tre socknarne skall söka likna hennes nåd Pauline
och hennes nåd Berta ... Nå, hvad säger Bertas man
om damernas förslag till ny verksamhet? Som domare
i orten tycker jag att han icke i lika grad som din
man skulle vara likgiltig för att betraktas som om
han icke funnes till."
"Bertas man befattar sig icke med att göra hennes
små försök att befrämja en god sak till mål för sin
ovilja. Upplyst och varmsinnad, såsom häradshöfding
Holtz är, gläder det honom, liksom det i grunden
äfven gläder min man, att vi fruntimmer hafva ett
lefvande intresse för allt förnuftigt framåtskridande
på bildningens område."
"Ja, din man ser ofantligt lifvad ut ... Se der
retirerar han nu genom dörren med gossen, som icke
heller fått lära att komma fram och kyssa farmors
hand ... Nå, du, efter vi nu befinna oss ensamma,
så kan jag gerna säga dig hvad jag gjorde härinne i
din helgedom. Jag ville taga en smula notis om hennes
nåds papper."
"Mina papper?"
"Jaja, jag menar icke dem, som ligga på skrifbordet,
utan dem, som du har i chiffoniern."
"Den är ju låst."
"Naturligtvis, men det hindrar ej att den kan öppnas
med den här nyckeln, som du icke fick på samma gång
med den andra."
"Store Gud, detta var då ..."
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Project Runeberg, Sun Dec 10 00:28:05 2023
(aronsson)
(diff)
(history)
(download)
<< Previous
Next >>
https://runeberg.org/famijour/1872/0033.html
