Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sol och sommardag. Sylvia.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
svärdsklingor hamra, och berserker falla, och högar resas,
och byten tagas, och gårdar brännas och fostbrödralag
ristas i blod.
J väldige Odens och Thors dyrkare, j vishetens och
styrkans kämpar, j biten i gräset, j kasten svärden
ifrån er!
– Är strid och örlog er ej längre nog? Hvad sen j?
Hvad tämjer ert vilda mod? – Ett kors! Ja, den milde
lärarn, som på korset dog, han väcker i er själ en
helig åtrå, en längtan efter fredliga idrotter –
en Balderslära uti renad form. – Med stilla häpnad
öfver himlens skönhet och allt det herrliga som
vins med godhet ni lyssnen på den enda Gudens
lära, som tolkas för er af Ansgarius, vår
nords apostel. Och Balderseldar slockna,
men i gudomlig eld, försoningslärans helga
låga, den flammar upp uti osläcklig glans. – Se,
dessa bistra vikingar, som aldrig vikit,
de bäfva nu, på knä de falla och tårar fukta
deras brynta kinder och vattenösta stå de upp och
längta att gifva handling åt lifvets nya mål, som
sträcks emot en evighet af ljus och klarhet.
Ja, låt oss träda inom denna Solna kyrkas murar,
detta gamla Balders-tempel, som blef den första
kristna kyrkan här i nord och der Ansgarius förkunnat
bergspredikans löftesrika evangelium.
Du tempelrund för skiftande sekler!
De gamla beserkernas smak förfinas, templet vidgas
ut och vapenhuset smyckas med alfrescomålningar. Te
Deum klingar, korstecknet göres, vigvatten stänkes;
doftet från svängda rökelsekar stiger upp mot dina
höga hvalf, bisper i full ornat messa vid ditt altare,
och genom helgon och madonnan söker man bemedling
till lifvets stora mål – försoning, frid.
Dock – försinligande bilder snart man finner ej
behöfvas för bönen att nå till allfaders tron –
och renad lära gömmer undan radband, reliker och
helgonskrin.
"Kom, låt oss vandra här och se hvad än kan vara
qvarglömdt från förgångna tider. Dödgräfvare, var
du vår ciceron."
"Ja gerna! Att kyrkan här bär namnet efter solen,
derom talar solen på tornspiran och solen i korets
hvalf, i hvilken man läser: "Gud Zebaoth". – Men
kyrkans ålder vet ingen; ty den är från en tid, som
längesedan är glömd. Det äldsta årtal, som här finnes,
står på mellersta klockan, som för första gången är
gjuten 1210."
"Således under Sverker II:s sista, eller Erik Knutsons
första regeringsår."
"Ja, hvad kungarne hette den tiden vet jag inte
precist, för resten, kungar! Visst balsameras deras
lik; men död som död, tänker jag. Dock, det var sannt,
vi talade om klockor, af de tre som finnas här är den
minsta gjuten i Ryssland 1567 och tagen som krigsbyte,
så nog fick van Suchtelen i alla fall en äkta rysk
begrafningsringning."
"Och taflorna här?"
"Den öfver koret är vår Frälsare som törnekrönt och
altartaflan der föreställer Christi födelse. På
kolonnerna äro Moses med taflan och Johannes med
lammet. Porträtterna vid sidan häraf äro Magnus
Gabriel de la Gardie och hans maka Euphrosyne af
Pfalz, jemte deras vapen."
"Och träbilderna här inne i vapenhuset?"
"De äro från munkarnes tid. Här vid skåpet är Maria
med barnet och der borta sitter riddar Göran till
häst. Han är litet stympad, nå ja, det kan vara
obeqvämt nog att i hundratals år sitta så der."
"Och dessa blekta, i munkstil hållna alfrescomålningar?"
"De lära vara den märkvärdigaste forntidslemning här
finnes och äro från fjortonhundratalet eller från den
tiden då riddar Göran var hel och dertill hållen i
ära. De särskilta taflorna föreställa alla ’en döendes
frestelser’. – Har ni lust att se portalen? Den är
af huggen sandsten och har förut tillhört Carlbergs
lustslott, men är, för omkring tvåhundra år sedan,
hitskänkt af Magnus Gabriel de la Gardie.
– Derofvanföre under det runda fönstret sitta Carl
Carlsson Gyllenhjelms och hans makas, Christina
Ribbings, vapensköldar
– ännu högre upp igen satt en tafla af sandsten,
hvilken för långliga tider sedan föll ned och slogs
i bitar. De som deraf
kunde sammanfogas sitta nu här ute på kyrkans yttermur
och man kan ännu läsa:
Ne R
Nat. N
Myckit
Och Arm
Portalen af Lar Och Al Zierlighe
ket Skedde Af Den Högvälborne
Magnus Gabriel D L
Grefve till Läcköö och Arensbo
Till Eekholmen. Herre till H
Torp Wennegarn och Carlb
Rijkes Rådh. Rikzcantzler Och
Westergöthland och Dahl
Egen Kåstnad Denna Kyrkia
Förfärdiga Gudz Heliga Nu
Gudz Försambling Till Nytt
Och Sigh Till tacknämblig Ära
1674."
"Jojo, denna tafla, den, som mycket annat, för det
gamla språket om fåfänglighet och förgängelse."
"Men se hvad det har mulnat till under vårt besök
inne i kyrkan."
"Det blir åska, hör huru den mullrar på
afstånd. Tvenne minnesvärda åskväder ha’ i början af
sjuttonhundratalet dragit fram öfver Solna, då blixten
slog ned i tornet. Se hvilka tunga regndroppar det
börjar falla."
"Finnes här i närheten något ställe, der vi under
skuren kunna få tak öfver hufvudet?"
"Se der framåt går vägen till Solnadals
värdshus. Farväl, farväl!"
Och nu, tag ut raska steg, så äro vi snart vid det
anvisade målet – en liten hydda med lockande skylt
under grönskande träd. Vi hasta förbi inbjudande
bersåer, och under värdshusets låga tak finna vi
skydd, medan regnskuren öser sin svalkande ström
öfver törstande jord.
Här vid det runda bordet taga vi plats och té skänkes
i våra koppar af en tjenstvillig Hebe, en mörkögd
tärna, en af Solnadals mest tjusande blommor.
Betrakta vår närmaste granne, en ung studiosus, huru
han med välbehag af henne låter servera sig glödande
svenskt bärvin i slipade glas. – Och der borta i
hörnet sitta tvenne handelsbokhållare, de tala om
Rysslands inre förhållanden och bästa sättet att föra
krig, och se der vid dörren står en dansk kavaljer
och "gjör Hanebeen [1] for en ung svensk pige", under
det han gör träffande jemförelser mellan Lumbye och
Bellman.
Det kommer ännu flera gäster, personer som för regnet
fly under tak, och man rör sig inte mera obehindradt
i den lilla salen. – Men hör huru det mullrar allt
mera på afstånd, se molnen på himmeln komma och gå,
en blå klar fläck börjar skymta fram, det blåa blir
allt större och tager slutligen öfverhanden och solen
bryter fram, stickande och varm.
Nej, ut ut! Sol och sommardag – Ack, intet kan
jemföras med dig.
Se huru blad och strå digna fulla af glindrande
droppar, se huru ängar och träd gnistra och stråla.
Låtom oss taga vägen igen förbi Solna kyrka. Se huru
solstrålar brytas mot tornspirans gyllene sol. – Här
är Tomteboda. Hör lifliga toner från handharmonikor
och positiver. Flickor med hatt och fladdrande
schaletter svänga lustigt omkring i snurrande polkett
med blossande, andfådda kavaljerer. Och under furornas
skugga serveras kakor och öl från dignande bord. –
Och der borta glänsa Carlbergs hvita murar fram mellan
mörkaste grönt. – Tyst, hvilken sång! Kadetterna stå
uppställda i ståtliga rader, hör deras korum, hör! Ett
trefallt hurra från ungdomliga läppar stiger mot
rymden – det gäller chefen, som står der, en axelbred,
väldig gestalt, med gråsprängda, snodda mustacher.
Låt oss slå oss ned här på bänken vid sjön. Huru
vattenspegeln slår ringar som skifta i rödt och i
guld, och högt öfver allt tronar himmelens blåa kupol,
upplyst af solens döende strålar.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
