Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - En civilisationens vägbrytare. Af Axel Krook. - Indianerna och deras fångar. (Ur morbror Barkmans berättelser vid toddyglaset.)
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
han nu följde flere hundrade engelska mil, tills han
kommit på endast 30 svenska mils afstånd från den del
af Nilen, som redan var känd. Men nu öfvergåfvo hans
män honom åter, så att han måste återvända till Ujiji,
hvarest Stanley kort derefter träffade honom. De
företogo nu några färder tillsammans, hvarefter
Stanley den 14 Mars detta år lemnade Livingstone,
medförande bref ifrån honom. Sjelf skickade han
arabiska kurirer till Zanzibar vid kusten med
korrespondenser, hvilka också redan varit synliga i
alla möjliga tidningar.
Livingstone har föresatt sig att fortsätta sina
forskningar och lösa ännu tvenne problem: nämligen
det fullständiga undersökandet af de från Nilen nu
återstående 30 svenska milen
mellan den plats, der han måste vända tillbaka, och den redan
undersökta trakten, samt granskandet af en berättelse om fyra
bifloder, hvilka lemna Lulaba sitt vatten. Härtill beräknar
Livingstone en tid af omkring ett och ett halft år, så att
den store resenären, äfven om allt går efter hans önskan,
först i slutet af nästa år kan väntas tillbaka till Europa
och England, hvarest ban dock redan nu är dagens samtalsämne
och hvars hjelte han skall blifva, då han återvändt, i
synnerhet om han lyckas i sina föresatta uppgifter, hvilka äro
stora och skola lemna nytt och kraftigt bevis
på det berättigade i menniskans stolta medvetande om
– den egna kraften.
Axel Krook.
Indianerna och deras fångar.
(Ur morbror Barkmans berättelser vid toddyglaset.)
Herr Barkman satt några ögonblick tyst, läppjade
på sin toddy samt tycktes samla sina minnen –
och det dröjde en god stund innan han fortsatte:
"Småningom började jag känna en viss benägenhet
att blanda mig i en affär, som var vågsam nog, men
som derföre utöfvade på mig en sorts lockelse – jag
har alltid varit böjd för det äfventyrliga. Således
tillbjöd jag Thompson – det var den unge mannens
namn, hvars farbror nyligen hade blifvit bortsläpad
af indianerna – att vara honom följaktig på den
expedition han ämnade företaga. Till svar tryckte
han min hand och öfverenskommelsen härom var sluten
mellan oss.
"Utan några vidare äfventyr uppnådde vår diligens
närmaste station, och medan vi berättade vårt
äfventyr, blef den sårade soldatens arm sorgfälligt
förbunden. Vi voro midt i de osäkraste trakterna och
man var troligtvis van att höra dylika äfventyr, som
det jag nyss sökt skildra, ty man yttrade icke den
ringaste förvåning, ehuru kommendanten på den lilla
närbelägna fästningen tjenstaktigt ingick på att låta
en liten afdelning soldater sitta till häst, för att
hjelpa oss att följa indianerna i spåren. Thompson
var i en nervös spänning och oro, han gick ut och in,
gaf order och strödde ut penningar och kom i synnerhet
för det sista åtgörandet i soldaternas gunst.
"Rustningarne för det tillämnade ströftåget voro snart
öfverstökade och den lilla soldattruppen satt till
häst knappt en fjerdedels timma efter vårt samtal
med kommendanten. Jag var den enda bland diligensens
passagerare, som åtföljde Thompson, och i spetsen
för soldaterna sprängde vi nu till den plats, der
indianerna öfverfallit oss.
"Det var ännu icke långt lidet på morgonen, men
hettan var stark och lofvade blifva qväfvande. På
den plats, der striden stått, låg på gräsmattan
svartlefradt blod mellan blommor och dagg; det höga
gräset var nedtrampadt vida omkring och hade ännu ej
hunnit resa sig. Vi gjorde halt och undersökte noga
terrängen. Derefter trafvade vi öfver närmaste kulle
och så mot vester, der alltjemt i gräset syntes spår
som visade oss hvilken väg indianerna dragit fram. –
Den klara himlen, hvars hvalf tycktes sluta der de
jemna slätterna togo vid, och på detta evigt ’gröna
och blå’ hängde nu våra blickar, i förhoppning att
upptäcka något föremål, som förkunnade ’rödskinnens’
närhet.
"Den oro som uppfyllde Thompsons själ var alltjemt i
tilltagande och han framkastade då och då några ord
om sin förhoppning att kunna uppspåra indianerna: att
med en stor penningsumma kunna friköpa sin farbror,
eller att, efter en blodig strid, befria honom. Men
det syntes tydligt, att den stackars gossen just sjelf
inte trodde på de tröstansfulla ord, som undföllo
honom, ty han for oupphörligen med näsduken öfver
sin af ångest fuktiga panna, eller afbröt sig sjelf
med att fråga: ’hvad tror ni? ... tänk om man redan
har dödat honom?’ Och så gaf han sin häst sporrarne,
och vi följde honom i sträckande galopp.
"På detta sätt hade vi färdats framåt något
öfver en timma, då alla spår i gräset plötsligen
upphörde. Också vi
gjorde halt. för att fråga hvarandra: ’månne
gräset rest sig genom den tilltagande solhettans
verkan?’ eller ’hade indianerna beräknat möjligheten
att bli’ förföljda och derföre, med en list,
egendomlig för denna folkras, tillintetgjort de märken
deras hästars hofvar lemnat efter sig?’ Huru som helst
måste vi nu tåga fram med större försigtighet.
"’Låt oss noga observera från hvilket håll vinden
kommer’. sade en gammal soldat, ’buffeln går aldrig
mot vinden.’
"’Och indianen följer buffeln’, inföll Thompson.
"Det var en lugn och stilla dag, knappt ett grässtrå
rörde sig; men vi öfvertygade oss dock snart att, huru
svag än vinden var, så kom den från ett annat håll,
än den stråt vi hittills följt, och vi gjorde nu en
vinkelartad sväng i det vi spridde oss temmeligen
vidt ifrån hvarandra. På vinst och förlust hade vi
på detta sätt ridit nära en halftimma, under hvilken
Thompson mer än hundrade gånger sagt: ’tänk om vi
begifvit oss åt orätt håll ... tänk om vi aflägsna
oss i stället för att närma oss indianerna!’ En af
soldaterna, som var skild från oss ett litet stycke,
gaf då till ett rop och svängde mössan i luften
kring sitt hufvud. I sporrstreck närmade vi oss
honom nu. Mellan sina händer höll han en mörk trasa,
tydligen sliten ur något klädesplagg.
"’Vi äro på rätt spår, skulle jag tro’, sade
han, ’jag kan svära på, att den är sliten ur en
uniformsrock. Stackars Charley, han och jag hafva två
års tid tjenat i samma kompani. Han var en bra kamrat
och han har väl inte just så godvilligt lunkat med
de blodhundarne!’
"Till venster om oss lågo några kullar, de voro
temmeligen höga och vi beslöto att till fots smyga oss
fram till deras spetsar för att få en vidsträcktare
öfverblick öfver den enformiga nejden.
"’Indianerna äro ej långt härifrån, jag kan ge min
salighet i pant derpå’, sade den gamle soldaten, som
gifvit oss rådet att styra vår kosa efter vinden. ’Ser
ni, der långt borta, just på den der fläcken, dit jag
pekar, och der jorden tycks sluta och himlen taga vid
... der ja! Märker ni något som rör sig ... det
är en buffelhjord.’
"’Han har rätt’, sade Thompson, som med af
sinnesrörelse skälfvande händer fattat den lilla
klädeslappen, som soldaten funnit hängande på några
grässtrån. ’Det är vår Herre, som styrt våra steg
hitåt; men nu gäller det att vara försigtiga ... jag
vill krypa fram mellan gräset . . . ni, mr Barkman,
följer ju med?’
"Det höga gräset dolde oss nästan alldeles och blott
en något starkare vågformig rörelse mellan blommor
och blad utvisade den väg vi smögo framåt.
"Uppkomne pä kullen sågo vi mellan bladverk och
strån rakt framför oss en grupp indianer, som med
de löjligaste rörelser på händer och ben dansade
omkring en eld, hvars flammor och rökhvirflar just då
som bäst höllo på att stiga mot skyn. De dansande
vildarne syntes i allmänhet icke vara beväpnade och
Thompson hviskade i mitt öra: ’Troligtvis äro dessa
ej de rödskinn vi söka.’
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
