Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Ättestupan och "Hästevads Stenar" vid Halleberg. Utkast af Claës Joh. Ljungström.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Ättestupan och "Hästevads Stenar" vid Halleberg.
Utkast af Claës Joh. Ljungström.
Nästan hvarje lärobok i svenska historien har det
påståendet, att man icke vet när Sverige
började bebyggas. Om den saken lärer man väl också
komma att få förblifva i okunnighet. Visserligen
visa oss mångahanda arkeologiska förhållanden, att
det är långt före den kristna tidräkningen som här
funnos både folk och kultur, men huru långt före denna
det så var, lärer icke kunna uppspåras. Dock spåras
olika folkstammar, som genom tiderna framgått öfver
vårt land; och efter de minnen, hvilka de lemnat,
indelar fornforskaren tiden, hvarunder Sverige haft
befolkning, i trenne åldrar: stenåldern, bronsåldern,
jernåldern, hvilka likväl icke obetydligt inga
i hvarandra, så att något bestämdt afslutande af
den ena och börjande af den andra svårligen kan
utsättas. Jemförelsen mellan fynden och begrafningsplatserna
från dessa åldrar hos oss samt dylika
från och i andra länder kan till god del, och skall
än vidare, i den mån den arkeologiska antropologien
utvecklas, gifva vid handen hvilka folk, som här haft
sina bopålar, men det noggranna bestämmandet af tiden
för deras vistande här möter åtminstone ännu rätt
stora svårigheter.
Talrika minnesmärken – i mängd och i egenskap olika i
olika landskap – af framfarna slägten finnas, och allt
flera komma årligen i dagen, och kännetecken visa sig
efter folk såväl med olika kultur, som af olika ras.
Den ras, hvilken af Sveriges befolkning äfven synes
hafva varit den äldsta såsom ock stått på lägsta
kulturgraden, har man kallat stenålderns folk. Dess
vapen och verktyg voro endast af sten, såsom flinta,
der det på denna var tillgång, eller andra hårda
stenarter.
Kom så bronsålderns folk, som äfven begagnade sten
till vapen m. m., men ock kände den af koppar och
tenn sammansatta metallen, som namnes brons, hvaraf
svärd och spjut, prydnader och husgerådsting
o. s. v. förfärdigades.
Denna period efterföljdes af jernåldern, då jernet
blef kändt och begagnadt.
Hufvudsakligast under sednare bronsålderstiden och
förra delen af jernåldersperioden var det som liken
brändes och askan samlades i en ler-urna eller annat
kärl eller emellan några mindre stenskifvor samt
sattes i en hög, hvilken deröfver uppkastades. Omkring
eller på högen restes understundom en rundel af stenar
(minnesstenar, vårdstenar) och denna rundel nämnes
ofta med namnet »Domarering».
Sådana högar, vanligast kallade Ättehögar,
firmas talrikast i södra och mellersta Sveriges
landskaper; och af de landskap, som hysa de flesta,
är Westergötland ett.
 |
"Hästevads Stenar" vid Halleberg. (Teckning af C. S. Hallbeck.} |
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
