Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Börstorp. O. von K.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
och Salistorph var född uthi Liffland uppå huset
Ermiis 1591 den. 12 December och afsomnade i herranom
uppå Börstorp 1654 den 24 Martij.»
På Börstorp förvarade anteckningar uppgifva dock
Conrad Falkenbergs dödsår till 1664, och hvad
afsomnandet »i herranom» beträffar, så tyckas tankarna
derom hafva varit delade. Åtminstone lärer bland
hans underhafvande den åsigt varit gällande, att
han förskrifvit sig till f-n, och det citeras ännu
från den tiden ett ordspråk: »att man skulle akta
sig för tre personer, hvilkas namn alla börjades
med F, nemligen F-n, Fiskalen och Falkenberg.»
Rörande sjelfva förskrifningen berättas, att när
satan kom, för att, enligt det ingångna paktum,
af-henita friherre Conrad Falkenberg och föra
honom till mörksens rike, denne, som vid den
fruktade. kontrahentens ankomst just höll på att
kläda sig, anhöll om uppskof med af-resan så länge
tills han blefve färdigklädd. Efter mycket prut och
långa underhandlingar beviljades ändtligen detta
uppskof. Herr rikskammarrådet var emellertid icke
rådlös: efter den betan klädde han sig aldrig fullt
färdig. Också förekommer han på det porträtt, som
förvaras på Börstorp, i nedvikta stöfvelskaft och
med »de onämnbara» oknäppta vid knäet. Hin onde blef
sålunda lurad, men lärer dock sedermera hafva tagit
ut sin rätt, ty då friherre Falkenberg skulle föras
till grafven, lärer satan, just som locket skulle
spikas på likkistan, hafva borttagit och farit
af med den döda kroppen samt i stället ditlagt en
ek-kubb af en oerhörd tyngd. Och då man i början
af detta århundrade - sista gången det igenmurade
Falkcnbergska grafkoret varit öppnadt - försökte
att flytta friherre Conrad Falkenbergs likkista,
skall den hafva befunnits så tung, att det icke var
möjligt att rubba den ur stället.
Friherre Conrad, eller, som han ock kallades, Kurre
Falkenberg, beskylldes att med näfrättens makt hafva
slagit under sig, eller, finare uttryckt, hafva
annekterat med Börstorp, som var hans hufvudgods,
ett stycke jord från hvar och en af de kringliggande
byarna. Det är dock troligare, hvad andra uppgifter
omförmäla, att friherre Falkenberg varit en i botten
rättskaffens man; men enär han var en mäkta barsk
herre och dessutom, i sin egenskap af rikskammarråd,
höll sträng räfst med vederbörande, blef han både
fruktad och hatad och slutligen påbördad mindre
vackra handlingar, dem han i verkligheten aldrig
begått. Emellertid var han så illa anskrifven hos
befolkningen i Sjö torps by, der han väl varit
tvungen att vid ett eller annat tillfälle taga i
med hårdhandskarna, att, då han i full svepning låg
på sin Ut-de-parade, ett par gummor från nämde by
skulle hafva gått fram och nupit honom i näsan, med de
orden: »Nu sa’ vi la få vara i fre’ för dej, lell, din
kannibel!» *) - »Ni skall så f-n heller,» röt den döde
baronen och vände sig i kistan, till gummornas och
hela menighetens stora förskräckelse. Och alltsedan
skall friherre Conrad Falkenberg, som redan nämdt är,
ofta hafva »gått igen».
Det ofvanomtalta porträttet af friherre Conrad
Falkenberg, som är. måladt i olja, framställer
Börstorps grundläggare i kroppsstorlek och hel figur
samt iklädd en mörk riddar-drägt, men hvilken, på sätt
förut nämdt är, icke är fullt ordnad. Denna målning,
omgifven af en förgylld ram, är 8 fot hög och 4 fot
bred. En gammal sägen är, att så länge den förblifver
liggande, skall intet spökeri afhöras på Börstorp, men
att deremot friherre Falkenberg både har spökat och
skall spöka då hans bild kommer i stående ställning,
d. v. s. så snart täflan hänges upp på väggen. Hvad
som häraf är sannt eller icke lemna vi derhän-,
nog af, ingen bland tjenstfolket på Börstorp tordes
någonsin, sedan det.blifvit mörkt, gå in i det rum
der täflan hängde, hvilket dock var långt tillbaka i
tiden,, ty under många år låg friherre Falkenberg,
om också icke »i tornets djup», dock i alla fall
»fördold för verldens öga» i en vrå på vinden. Men
då den nuvarande egaren till Börstorp ditflyttade,
lät han restaurera Conrad Falkenbergs porträtt,
hvarefter det upphängdes å
väggen i en salong, der ett fortepiano med
tillhörande spelstol hade sin plats. När baron
Leuhusen sedan år 1850 skulle börja ombyggandet af
Börstorps hufvudbyggning, lät han föra alla derinom
befintliga saker till en flygelbyggnad, i hvilken
han och hans familj skulle bo så länge reparationen
pågick. Aftonen före dennas påbörjande voro alla
rum tomma, med undantag af sängkammaren och den
nyssnämda salongen, der fortepianot, spelstolen och
Conrad Falkenbergs porträtt ännu funnos qvar. Ingen
af tjeristepersonalen vågade denna natt ligga uppe
i slottet, af fruktan för Kurre Falkenbergs vrede
Öfver omändrandet af och stökandet i hans gamla
byggning. Endast värdfolket sjelfva bodde ännu qvar
öfver natten. Men vid midnattstid väcktes Börstorps
nuvarande egare af ett starkt buller: täflan med
rikskammarrådets bild hade fallit ned och stannat
upprätt emot väggen, efter att först hafva klufvit
den, af en ek-planka förfärdigade, ganska bastanta
spelstolen midt itu. Detta porträttets nedramlande
är så mycket oförklarligare, som det hängde i ett
starkt rep och på en grof, orubblig spik - alldeles
så som det hängt der både fore och alltjemt efter
den nu omnämda tilldragelsen.
Utrymmet medgifver ej anförandet af flere sägner om
Börstorp. Jag skall i stället föra läsaren med mig in
i den nuvarande egarens enskilda rum, för att beskåda
en ganska märkvärdig, helt liten tafla, som hänger
på väggen strax till venster innanför dörren. Den
framställer Magnus Ladulås’ dotter Elna (eller
Blchissa) i hel figur. I kanten på denna målning, som
är originalpoiträtt och hvaraf en kopia lärer finnas
i Clara kyrka i Stockholm, läses följande inskrift:
»Elna des Königes Magni Ladlos Tochter zu Schweden,
ihr Herr Väter hat sie in S:t Clara gegeben. Anno
1288 da sie nicht ihr 7:tc Jahr erreichet ist ge-
Contrefait. Anno 1299.» En kunglig sköld med tre
kronor uti hvilar vid prinsessans fot. Hon är prydd
med tvenne kedjor, hvilka hon då fick af sin fader
och hvilka hon som nunna i S:t Clara kloster alltjemt
bar. Efter henne öfvergingo dessa båda kedjor till
och buros allt framgent af abbedissorna i samma
kloster, och då detta af konung Xjrtistaf I upphäfdes,
qvarstannade de i Anna Reinholdsdotters (Leuhusens)
ego, som var den sista abbedissan i Clara. Den ena
af de båda kedjorna, sammansatt af nittioåtta länkar
utaf gediget guld, väger 200 dukater. Den andra är
ett radband, bestående af 101 små kulor af silfver,
7 af guld, allt filigransarbete, samt 45 ännu mindre
kulor, också af guld, och dessutom ett vidhängande
ornament af guld och några små apostlabilder,
tillsammans vägande 5 lod. Garnityret fulländas af
två små, väl arbetade Örhängen af guld. I hvart och
ett af örhängena finnes en sax, i form af en ullsax,
en knif och en gaffel, allt af stål.
Alla dessa klenodier hafva varit I Leuhusenska
slägten i trehundra år. De äro omsorgsfullt inlagda
i ett stort, prydligt etui och utgöra, jemte ett rikt
bibliotek, fideikommiss inom friherrliga Leuhusenska
familjen samt skola alltid förvaras utaf den äldste
bland slägtens medlemmar. Af detta skäl befinna de
sig nu på Börstorp, i generalen friherre C. Leuhusens
ego. Om man räknar de tre hundra år, som de tillhört
de fromma Clara-abbedissorna, så fås nu en sammanlagd
tid af nära sex hundra år, under hvilken dessa dyrbara
kedjor m. m. gått regelbundet ur hand och i hand efter
gifvarens föreskrift - i sanning ett sällsynt, vackert
förhållande, som ingalunda minskar deras värde.
Huru gammal Hassle forna kyrka var, kan ej med
visshet uppgifvas; men då den ombyggdes, 1747 och
1748, och trägolf vet då togs upp, upptäcktes en
ganska egendomlig graf, synbarligen af en mycket
hög ålder. Denna graf, murad under golfvet längst
fram i kyrkan, var så trång, att der knappast var
rum för tvenne likkistor. Der fanns icke heller
mer än en sådan-, men deremot lågo bredvid denna
några med guld och silfver broderade barnskor. Ingen
fukt förmärktes i detta grafrum, och bräderna, som
täckte det, voro alldeles torra och väl bibehållna,
hvilket är märkligt nog, när man betänker att de,
enligt uppgift, då hade legat der i öfver
*) Nu skola vi väl få vara i fred för dig, din
känälje.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
