Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Grenna och Brahehus. G. C. Witt
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
42
af utsigten åt detta håll, hvarest i Öfrigt sjöns yta
och det i blånande fjerran försvinnande Vestergötland
fängslar ögat. En eller annan ångare, segelfartyg
och båtar gifva tidtals lif åt täflan. Mot söder ser
man Yestanå stora, högt liggande stenhus, och bakom
detta en bergshöjd, som tyckes skjuta ut mot Yettern
liksom Omberget, så att dessa begge berg, det ena i
norr, det andra i söder, såsom väldiga förpostkedjor
omfatta den bugt, i hvilken Grenna är belägen.
Staden har i afseende på klimatet en icke obetydlig
fördel af berget. Det skyddar mot alla vindar, som
komma från de väderstreck, hvilka kompassens östra
hälft utvisar. De rakt i norr och söder varande
bergåsarna äro på för långt afstånd att gifva något
väsentligt skydd mot stormen. Lyckligtvis blåser här
sällan nordlig vind, hvilket är väl för Grennaboarna,
ty »nordanvind är kall hvar den kommer ifrån», sa’
gumman. Det är således egentligen endast vestanfläktar
som beröra staden, men dessa kunna stundom vara
ganska allvarsamma.
I Grenna eger man, så vidt det är möjligt, stadens
och landets fördelar förenade. Man har på stället
kyrka, postkontor, telegrafstation, bankafdelning,
apotek, läkare, boklåda, handelsbodar, åtskilliga
handtverkare, regulier ångfartygskommunikation m. m.;
men man har också den friska landt-luften, ty någon
instängd stadsluft kan naturligtvis ej komma i fråga i
den långsmala staden med sina tre eller fyra husrader
och trädgrupper deremellan, och dessutom behöfver
man icke gå många steg, för att befinna sig på »rama
bondlandet».
Om den gamla berättelsen, att i Grenna ej finnes
färskt kött till salu oftare än när någon ko fallit
ned från berget och brutit hals eller ben af sig,
någonsin varit en sanning, så hör den numera till
sagans område. Deremot är det ett faktum, att
landtmannavaror endast på onsdagarna införas på
stadens torg, och alla öfriga dagar är torget lika
tomt på födoämnen som Sahara-öknen. Det tillhör
således den husmoderliga omsorgen, att rätta
hushållningen efter detta för stället egendomliga
förhållande. På onsdagarna utkommer också stadens
tidning, hvilken det ej lärer löna sig att gifva ut
mer än en gång i veckan, och på onsdagarna hållas
alla auktioner, emedan landtbefolkningen då är samlad,
så att onsdagen är här den märkvärdigaste af veckans
sex arbetsdagar.
Att staden är en af de helsosammaste boningsplatser
kan man sluta till af hvad här ofvan blifvit anfördt
om dess belägenhet, och det bevisas ytterligare af
den höga ålder befolkningen i allmänhet uppnår. För
närvarande (1874) bor här ett betydligt antal mycket
gamla personer, af hvilka den äldsta är nittionio
år. Någon pestartad sjukdom har, så vidt man vet,
aldrig härjat i staden, så framt man ej dit vill
räkna, att rödsot år 1857 bortryckte en fjortondel
af invå-narne. Det berättas att den så kallade
pestilensörten (Petasites offiomalis), som af
munkar infördes till Sverige på fjortonhundratalet
såsom skyddsmedel mot pesten, blifvit af Pehr Brahe
d. y. anskaffad till Grenna och der utplanterad. På
hvad sätt örten skulle användas eller om dess
blotta tillvaro på stället troddes medföra skydd mot
sjukdomen har författaren sig ej bekant, men säkert
är, att detta storbladiga ogräs än i dag frodas på
ett eller annat ställe af stadens område.
Grenna anlades år 1652 af grefve Pehr Brahe d. y.,
kallades då Brahe-Grenna och tillhörde hans grefskap
Visingsborg, men reducerades och fick år 1693 den 28
Januari kungliga privilegier. Ordet Brahe försvann
ur stadens namn, men bibehålles än i dag för dess
förnämsta gata, som icke heter, såsom i de flesta
öfriga småstäder, Storgatan, utan - Brahegatan. I
linie med denna gata är, på en tredjedels mils afstånd
norrut från staden, Brahehus beläget, så att när man
på Brahegatan går åt norr, har man i fonden en af de
vackraste ruiner i vårt land. Förmodligen ordnade
grefve Brahe anläggningen af staden och slottet på
detta sätt i den afsigt, att Grennaboarna alltid
skulle hafva för ögonen den mäktige herres vackra
slott, hvilken de hade att tacka för stadens uppkomst,
och att han sjelf från sina slottsfönster skulle kunna
se utefter gatans hela längd. Slottet beboddes dock
endast tillfälligtvis af grefven. Stället, der det
är bygdt, hette
förut »Gudsbacka», hvilket namn tyckes antyda,
att det var en helgad plats. I närheten deraf, på
Uppgrenna bys område, fins en brunn, som i forna tider
varit en så kallad offerkälla, och der har äfven ett
numera försvunnet kapell, kalladt Sankt Hans eller
Johans kapell, fordom stått. En teckning af slottet,
sådant det var innan elden härjade detsamma, fins i
Dahlberg-s Suecia Antiqua et Hodierna.
Ruinen af Brahehus, på sin branta klippa, ter sig
särdeles pittoreskt från skilda håll, men är, äfven
betraktad från klippans platå, af intresse. Man har
tvenne sätt att komma dit. Någon farbar väg fins ej
till stället, men på landsvägen nedanför berget kan
man åka till Uppgrenna by och derifrån begifva sig
uppför bergväggen, hvilken dock här är så brant, att
den, som ej är någorlunda öfvad att klättra i berg,
har svårt att komma upp och ännu svårare att komma
ned igen. Ett annat sätt är att begagna en väg, som
nära vid staden leder upp på berget och vidare genom
skog och mark fram till ruinen. Man får då göra en
temligen lång promenad till fots, men vandrar igenom
en särdeles vacker trakt på en väg, som jemförelsevis
är ganska beqväm. Utsigten från den plan, på hvilken
ruinen står, är väl så vidsträckt, men icke så vacker
som från berget invid staden.
Brahe-Grenna byggdes på byn Husabys egor, af
hvilka sju och ett fjerdedels hemman anslogos till
staden. Brahe tilldelade hvarje tomt i staden en
jordlott af de omgifvande fälten och förordnade
att dessa så kallade åttingar skulle i evärdliga
tider tillhöra husen i staden, men detta stadgande
är för längesedan öfverträdt, ehuru det kanske haft
något längre varaktighet än mången gång den fred för
evärdliga tider, som afslutats nationer emellan.
I det för staden utfärdade donationsbref, hvilket
börjas »Yi Pehr Brahe», förekommer följande kostliga
beskrifning på ett sigill: »Och såsom .Yi bland
annat till denna stads heder och prydnad lända kan,
så hafve Yi ock varit betänkte, att gifva merbemälte
stads krämare till vapen som dess invånare uti stadens
signete och annorstädes då så behöfves staden till
sirat och prydnad kunna bruka, nemligen: såsom
stadens belägenhet är emellan sjön Yetter och det
höga berget, alltså mage de bruka i den öfre delen af
signetet bemälte höga berg och vid hvar bergsida ett
stenhus, midtuti en stad med tomt och hus, i nedre"
delen sjön Yetter så att i bemälte signete öfver
sjön skall synas ett slott. Kring merabemälte signet
brukas dessa ord: Sigillum civitatis Grenna Brahe.»
Med donationsbrefvet följde ritning till sigillet,
men osäkert är om det någonsin blef graveradt, ty
nu fins hvarken signetet eller något med detsamma
besegladt dokument. I 1693 års privilegier bestämmes
såsom stadens vapen en stjerna och två liljor,
satta triangulärt. Det nu brukliga stadssigillet är
i enlighet med denna föreskrift.
En tradition förmäler, att liksom fordom Romulus,
för att hastigt befolka sin nyss anlagda stad,
den sedermera så namnkunniga »verldens hufvudstad»,
gjorde den till en fristad för skälmar och förbrytare
af alla slag, så upptog grefve Pehr bland invånarne
i sin stad en kringstrykande zigenarhord. Samma
vilkor, som Romulus satte för sina medborgare,
nemligen att de skulle uppföra sig oklanderligt och
lefva af handtverk eller annat ärligt arbete, vid
äfventyr att i annat fall varda från staden utvisade,
föreskref Brahe för zigenarne. Experimentet skall
hafva lyckats. Om denna berättelse öfverensstämmer
med verkliga förhållandet, hvilket är mycket osäkert,
emedan inga gamla handlingar antyda något sådant,
så har nu hvarje spår efter zigenarnes forna tillvaro
här alldeles försvunnit.
Kyrkan, den enda byggning af sten i staden, tros vara
uppförd i tolfte eller trettonde seklet och fanns
således redan vid stadens anläggning^ men utvidgades
då betydligt och är på senare tider förbättrad. Den
är nu till det yttre ansenlig med ett prydligt torn
af etthundratjugösex fots höjd, invändigt ljus och
rymlig, i taket försedd med målningar, föreställande j
j i allegoriska bilder bönen Fader vår etc. Vid första
ögonkastet på de af ålder något förbleknade taflorna,
tycker man sig finna, att ett verkligt målarsnille
här varit framme. Detta är också förhållandet, ty
Edvard Orm, en elev af Ehrenstrahl,
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
