Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Tvenne spelmän. Teckning ur folklifvet af G. Djurklou
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Tvenne spelmän,
Teckning ur folklifvet af G-. Djurklou.
en gammal Nerikesbygd funnos för sjuttio år sedan
tvenne spelmän, som flitigt anlitades vid gästabud,
»gubbarul» *) och dansar, som då voro långt ifrån
sällsporda i de gamla, ännu orubbade byarna.
Den ene var en lärd man, ty han var klockare i socknen
och skötte sin stråke efter alla konstens reglor; den
andre åter hade ej haft någon lärmästare, men så hade
han i stället fått sin fiol af Necken; och det gjorde
all lärdom öfverflödig. Båda voro dugtiga spelmän -
det var icke tu tal om den saken; men hvilken af dem
var den »värste^, derom voro tankarna delade.
Nog var det »hiskeligt rart», när Konten - så het’
klockaren - lät stråken gnida alla strängarna på en
gång eller spelte »fyrstämmigt», som han kallade det;
men många tyckte ändå, att det var bättre »skutt»
i dansen, när han gick efter Spel-Petters fiol.
De hade således hvar sina anhängare. De gamle, som
mest älskade långdansen och menuetten, föredrogo
Konten; men den ystra ungdomen höll deremot på
Spel-Petter. När det var bal på herrgården, och
det ej var så stort att musikanter hemtades från
staden, så var Konten sjelfskrifven spelman. Men vid
gårdsfolkets dans under julen och kring majstången,
skötte Spel-Petter fiolen och det hviskades, att
det nådiga herrskapet, som då brukade hedra sina
under-hafvande med att en stund deltaga i dansen,
funnit sig rätt så belåtna med Petters spel. Ja,
det påstods till och med att sjelfvaste baronen en
gång hade klappat Petter på axeln och sagt: »Du var
mig en riktig varg att spela, min kära Petter!» -
och något sådant hade man aldrig hört honom säga om
Konten, så klockare denne var. Som nu nådig baronen
bäst af alla förstod sig på landtbruket och socknens
bestyr, så var det klart, att ingen heller kunde
förstå musik bättre än han, och detta gjorde till och
med gubbarna något »tvifveltrodda» **) i afseende
på Kontens öfverlägsenhet i detta enda fall. Men i
alla andra var han naturligtvis mycket, mycket förmer
än Spel-Petter. - Han var ju socknens klockare, och
sväfvade någon i okunnighet om den djupa betydelse,
som låg i denna hans värdighet, så kunde ingen gifva
bättre be-
sked derom än han sjelf. »En prest utan kappa kan
man tänka sig», sade han, »men en prest utan klockare
är som en menniska utan skugga - en olycklig, evigt
förlorad varelse ***).-. Huru skulle väl också
kyrkosången någonsin kunna nå upp till himlen, om
ej han gaf den en sådan ansats, att takhvalfven
icke mera voro något hinder? - hvem skulle vara
bönmålskarl vid alla högtidliga frierier? - hvem
hålla talen vid gästabuden? - hvem hjelpa bönderna
med deras »skriflationer», och allting annat, - om
icke han, som-i kraft af sitt embete var satt till
en »accuratis» i socknen?
Att vara klockare var derför efter hans förmenande
så mycket styfvare än att vara endast klokare,
som ett ek måste vara för mer än ett ensamt /sf)
och utan gensägelse var han äfven en betydande
man. Visserligen gjorde han lika litet som någon annan
landsklockare den tiden anspråk på att kallas »herre»,
ännu mindre kunde han prunka med den långrandiga
titeln: »’Herr klockaren, organisten, skolläraren
och postmästaren»; men detta oaktadt kände han lika
väl sin öfverlägsenhet öfver bönderna, som desse att
han var deras öfverman. Dertill rökte han karftobak
ur egen sjöskumspipa, bjöd på snus ur silfverdosa,
samt hade långt spanskt rör med silfverknapp; och
när han, prydlig i gång och låter, med hatten på ena
örat och sin »cremonesare» inknuten i en blå-rutig
lärftsnäsduk under armen, steg in i gästabudet, var
det mera som en ärad gäst, än såsom blott spelman
han der gjorde sitt inträde.
Det ena goda lät han dock icke förskjuta det andra,
och hans klockarevärdighet hvarken hindrade hans
outtröttlighet att med mun och stråke roa gästerna
eller >ingaf några betänkligheter att emottaga
spelmansskålen, blott hon var väl fyld, vare sig
med den lifvande vätskan, eller med hopsalade
skillingssedlar.
Sådan var han.
Spel-Petter deremot var visst icke så förnäm, och
fast det nog kunde hända och vanligen hände, att han
beskref lika underlika cirklar och kringelkrokar,
när han gick från dansen, som fader klockaren, när
denne lemnade gästabudslaget, så kom han dock icke
dit lika högtidlig och lika pryd-
*) Gubbarul, som tillställdes af eller för gift folk.
I ungdomens dansar deltogo de gamle vanligen icke.
**) Tvifveltrodd, tveksam, oviss, osäker.
Man skulle kunna vänta tvifveltroende, men endast
tvifveltrodd brukas, och detta i aktiv bemärkelse.
***) Ännu finnes mångenstädes den tron, att menniskor
finnas, som sakna skugga, i hvilken belysning de än
ställas. Sådana anses olyckliga både för tid och
evighet. Det ligger en gammal hednatro till grund
för denna föreställning.
t) Att ej alla klockare den tiden hade fullt lika
höga anspråk kan ses af följande Psalmboksanteckning:
"Åhr 1803 cl. l Majus blef jag klokare i denna Guz
församling, som kyrkobocken kan intyga"; men Konten
var en "skolad" man d. v. s. han hade gått i skola,
och derför kunde han ställa sina fordringar något
högre och öka sin titel med ett c.
1875,
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
