Full resolution (TIFF)
- On this page / på denna sida
- Vid aftonlampan
- En bit ur kapitlet om skendöda
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
370
menniskan: ni börjar med negern och ni förtviflar icke om
att uppnå Apollos ädla profil. Det är ett anspråkslöst och
angenämt tidsfördrif, som kan för barnen antyda att till äfven
mindre betydande uppgifter – här ett återgifvande af blott
föremålens ytterlinier, något så enkelt som slagskuggan –
fordras iakttagelseförmåga, flit och ihärdighet.
*
En bit ur kapitlet om skendöda.
Tanken att lefvande menniskor, på grund af falska
dödstecken eller vårdslös undersökning, ansetts för
döda och såsom sådana begrafvits, har länge sysselsatt
både fantasien och det vetenskapliga allvaret, utan att
man tillagt ämnet någon framstående vigt. De fall, så tyckte
man, i hvilka ett sådant missgrepp verkligen eger rum, äro
så oerhördt sällsynta, att det icke kan blifva tal om någon
egentlig fara. Noga räknadt löpa vi lika mycken fara att
träffas af en nedfallande meteorsten eller att störta ned i en
remna, som en plötslig jordbäfning öppnar under våra fötter.
Redan den spännande ifver, hvarmed ryktet tog hand om
hvarje enstaka fall, bevisade att man här hade att göra med
ett fenomen, hvars sällsynta uppträdande icke väsentligt kunde
inverka på de menskliga förhållandena i deras helhet.
Så stod saken, då den berömde franske läkaren Thouret
år 1786 erhöll uppdrag att öfvervaka omläggningen af
kyrkogården Les Innocens i Paris och dervid i synnerhet representera
den allmänna helsovårdens intressen. Hackan och spaden
uppgräfde då ända till grunden större delen af denna
begrafningsplats, hvilken begagnats sedan århundraden, och hundratals
likkistor bragtes i dagsljuset för att aflemna sina skeletter
till Katakomberna. Thouret visade nu att här förelågo sju eller åtta
obestridliga fall af lefvande begrafning. Skeletten buro
tydliga spår af en förskräcklig dödskamp. Några af dem lågo
på magen och hade bitit igenom fingrarne ända till benet; hos
andra hade bålen med fruktansvärda ansträngningar bändts
upp mot kistlocket, så att detta på vissa ställen visade sprickor.
Thourets upptäckter väckte ett ofantligt uppseende. Den
lärde mannen sjelf greps af en nästan sjuklig ångest; äfven
honom kunde det ju vara beskärdt att en gång uppvakna i
likkistan. Myndigheterna funno nu nödigt att omarbeta
lagarne om dödas jordfästning och strängare öfvervaka deras
handhafvande.
Att likväl sådana fall, som dem doktor Thouret bekräftat,
trots de talrika försigtighetsmått som vidtagas deremot,
äfven i det nittonde århundradet upprepas i hela sin
förskräcklighet, derpå förekomma åtskilliga exempel, som vi här
gå att omtala.
År 1826 stod en ung, kraftfull prest vid namn Donnet
på predikstolen midt i en fastlagspredikan, då han plötsligt
började stappla på rösten, skifta färg och inom ett ögonblick
liflös sjönk till golfvet. Under obeskriflig förvirring strömmade
åhörarne ut ur kyrkan; blott två eller tre af de rådigaste
skyndade presten till hjelp, andra sprungo efter läkaren, som
likväl ej hann ankomma förr än efter en timmas förlopp.
Läkaren undersökte den stelnade kroppen och förklarade, att
mannen dött af hjernslag och att hvarje åtgärd från läkares
sida vore gagnlös. Två dagar senare lades presten i kistan
och bars till samma kyrka der olyckan tilldragit sig. Till
höger och venster brunno vaxljusen; högtidligt ljöd dödsmessan
genom tempelhvalfvet. Den för död ansedde var emellertid
sjelf vittne till sin likbegängelse, ty han hade endast fallit offer
för en svår stelkramp. I en berättelse till franska senaten har
han skildrat hur han var till mods under denna ceremoni.
Den förtviflan, som genombäfvade honom, öfvergick allt hvad
den menskliga fantasien kan upptänka. Han hade en känsla
som om han hvarje ögonblick måste duka under för den
fruktansvärda bördan af sina qval, och i denna känsla bestod hans
enda hopp. Då igenkände han rösten af en ungdomsvän, som
han icke sett på många år. Den välbekanta klangen väckte en
rad af hågkomster, hvilkas kontrast emot hans närvarande
belägenhet verkade så mäktigt på honom att stelkrampens
bojor med ens brusto. Han reste sig upp och försökte att
för de kringstående göra begripligt, att han ännu befunne sig
vid full lifskraft. Ett skri af öfverraskning och förfäran gick
genom hela kyrkan, och först småningom insåg man att saken
tillgått på naturligt sätt. Redan följande dagen var den unge
Donnet så pass återställd, att han kunde läsa messan.
År 1860 hade alla tidningar i Paris omtalat, att en
journalist vid namn Alexandre Ducros aflidit. Liket blef
utstäldt på en paradsäng, och hundratals vänner och bekanta
skyndade att aflägga ett sista besök hos den aflidne och
inskrifva sina namn i den bok, som man för detta ändamål
lagt bredvid den hädangångnes bår. Fyra eller fem
dagar senare öfverraskades två unga skriftställare, som
likaledes visat honom denna sista aktningsbetygelse, af att se
samme Alexandre Ducros, som då legat stel och kall på
katafalken, nu med alla tecken af välbefinnande promenera på
boulevarden. De ryste som om de sett ett spöke. Och dock
var det Alexandre Ducros i egen person, som beredde dem
denna öfverraskning. I det ögonblick, då man ämnat lägga
den döde i kistan, hade man upptäckt en nästan omärklig
rörelse på hans läppar. Den tillkallade läkaren använde flera
väckningsförsök, till en början utan framgång; men på andra
dagen begynte stelkrampen att gifva vika, och på tredje dagens
afton befann sig patienten så väl, som om han aldrig varit
dödskandidat.
Samma år begrof man i Rom grefvinnan Benicelli, som
troddes hafva aflidit i kolera. Kistan nedsattes tills vidare i ett
grafhvalf i Campo Santo, hvarifrån den framdeles skulle
transporteras till en närbelägen kyrka. Begrafningen egde rum i
Oktober; grafplatsen i katedralen skulle blifva färdig till början
af Januari följande år. Februari månad kom. Kistan fördes
till kyrkan och öppnades der. Liket erbjöd en förskräcklig
anblick. Det hade visserligen temligen väl bevarats inom de
tätt tillslutande zinkplåtarne, men på hvarje tum af den
krampaktigt förvridna kroppen skönjdes spåren af en fasansfull
dödskamp. Ansigtet var bokstafligen sönderslitet af fingrarne.
Håret hängde tofvigt omkring hufvudet, högra armen var
afbruten. Den olyckliga qvinnan hade varit offer för ett nervöst
anfall och på grund af den rådande epidemien lagts i kistan
redan tolf timmar efter katastrofen.
Sammalunda gick det med den ryktbare författaren, abbé
Prevost. I skogen vid Chantilly träffades han af en slagfluss,
hvars förlamande inflytande icke upphörde förr än i det
ögonblick, då kirurgen, som ville dissekera honom, hade verkställt
flera lifsfarliga snitt. Den olycklige dog nu i följd af
blodförlust. Läkaren, som på detta sätt utan vett och vilja
återkallat honom till lifvet, för att genast åter förpassa honom
ur det samma, blef vansinnig.
Ett dylikt fall, men med gynsammare utgång, upplefde
den berömde ackuschören Philippe Pen, som af rent
vetenskapligt intresse företog sig att utföra det så kallade
kejsarsnittet på en fru, som han trodde vara död. Den skendöda
vaknade under dissektionsknifven. Han hade dock inledt
operationen så försigtigt, att det lyckades honom att rädda både
modren och barnet.
I en folkrik stad i norra Italien angreps en domares fru af
epileptisk kramp, som, efter hvad det tycktes, slutades med
döden. Läkarne konstaterade alla tecken af en verklig död.
Hennes drag voro förvridna, kinder och ögon insjukna,
läpparna blygrå och huden kall och slapp – en företeelse, som
timma efter timma framträdde allt bestämdare. Slutligen
märkte man till och med de vanliga fläckarne, som pläga
föregå förruttnelsen, och som värmen var mycket stark, ansåg
man rådligt att påskynda begrafningen. Liket lades i en
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Project Runeberg, Sun Dec 10 00:30:00 2023
(aronsson)
(diff)
(history)
(download)
<< Previous
Next >>
https://runeberg.org/famijour/1875/0374.html
