Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Vid riksgränsen. Gubben Noach - S:t Katarina i Visby. C. J. Bergman
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
46
diga, att ett rödskägg för ett par år sedan genom
tolken låtit henne veta, att hon var så vacker,
att han ville äta upp henne.
Och hon var verkligen så vacker, liten Ingeborg, att
till och med lapparna talade om hennes fägring. När
författaren var der på Malmagen, kom en ung, mörklagd
och eldig jägmästare, bördig från Schweiz, farande
fram till Norge, och han svor på - en ren svensk ed
för resten - att aldrig någonstädes, hur vidt han
än sett sig om i verlden, han sett en så fulländad
skönhet, som liten Ingeborg.
Det var just vid riksgränsmärket författaren satt,
i färd med dess aftecknande, då det i dessa trakter så
ytterst sällsynta bullret af en framrullande vagn allt
mera närmade sig. I vagnen satt,. bland två andra
herrar, den lifliga schweizaren, och hans första
fråga var naturligtvis hur liten »Fingerborg" mådde.
Och så hade de också åtskilligt smått och godt med
sig från Röraas, dessa mina så oförmodadt anländande
vänner. De hade en matsäck, som var mönstergill,
och de hade mångårig aqvavit, som aptitretare. Och
så hade de cigarrer och armanjak, och så hade de med
sig allt det snus, som efter en grundlig undersökning
kunde uppletas i hela Röraas stad - och det var två
skålpund, nätt vägdt.
Jag åkte med dem, men när vi kommo fram till sjön
Malmagen, stego mina vänner af och gingo omkring
sjön för att besöka ett lappläger. Bröderna Nils och
Anders Rensberg suto der, med sina renar, men efter
som jag hade besökt dem förut, fann jag beqvämare
att sitta qvar i vagnen, och snart var jag framme
vid Malmagens gästgifvaregård.
Att i dessa trakter åka ensam i vagn, påminner alltid
folket så lifligt om »vräkiga" profryttare, att jag
ännu icke hunnit stiga ur åkdonet, förrän jag fick
höra Ingeborg ropa till modren, som med armarna i kors
stod på brygghusbron: »Mor, vet ni, ma trodde just,
att det var en profryttare!»
Jag hade knappast hunnit in i gäststugan, förrän den
norske skjutsbonden var efter.
»Du må icke tro,» sade han, »hvad herrarna jag
skjutsat berättat för er , illa om Röraas. Jag hörde,
de sade er, att staden liknade en säter, men tro dem
icke! Röraas är en ganske pen by; jag var en gång på
marknad i Östersund, men den byn vill jag icke stiga
upp för, sedan jag satt mig ...»
Man skall aldrig gräla med norrmän. Också förklarade
jag högtidligt, att, fastän jag sjelf icke sett den
stolta staden Röraas, jag dock var lifligt öfvertygad
om, att Östersund icke hvarken kunde eller ville
täfla - och så blef min norske vän ändtligen nöjd.
Gru."b~ben Noach..
Iland de många märkliga kyrkoruinerna i Yisby
ådrager vanligen ruinen af S:t Katarina den största
upp-märksamhet. Skalder, sådana som Bernhard Elis
Malmström och Wilhelm v. Braun, hafva sjungit till
hennes ära: den förre förklarade henne rent af
för »den skönaste bland de sköna» tempelsyskonen,
och han uttalade i sin sång ett tvifvel, att han
aldrig mer »i konstens fallna verld skulle få skåda
hennes like». I talrika aqvareller och oljemålningar
har hennes inre och yttre bild blifvit framställd
af fullmogna, mognande och begynnande konstnärer;
och på den stora mängden af turister har den lätta
och fria konstruktionen af hennes byggnad, hennes
enkla och sköna former gjort det angenämaste intryck,
såsom synes af ut- och inländska reseskildringar. Det
hvilar ju ännu öfver hennes sexhundraåriga, af
tidens tand och ovänners hand härjade gestalt ett
mildt och älskligt behag, en formernas finhet, som
just passar för och pryder en kyrka, invigd åt ett
qvinligt helgon - medan hennes förnämsta medtäflare,
S:t Nikolaus, Helgeandskyrkan och S:t Lars på
ett helt annat sätt vinna åskådarens beundran. Den
förstnämnda hänrycker genom sin majestätiska storhet,
sitt kraftfulla allvar, sin manliga värdighet; och de
båda sistnämnda öfverraska genom sin högst egendomliga
arkitektoniska anordning. Ät dessa båda sistnämnda
plägar derföre också den strängt vetenskaplige
ecclesiologen egna sin synnerliga hyllning, medan
han, liksom den byggnadslärde Carl Georg Brunius,
kanske finner S:t Katarina vara »hvarken konstmässig
eller storartad». Med all vördnad för Brunius, hvars
stränga ord vi nyss anfört, våga vi erinra, att han,
när han såg och beskref S:t Katarina, var en sjutio
års man, för hvars redbara och allvarsamma skaplynne
den matematiska regelbundheten och byggnadsstilens
konseqventa utprägling voro för mer än fantasiens
frihet, och likgiltig för honom var den romantiska
poesi, hvarmed naturens lek, i oräkneliga bisaker,
smyckat Katarina-ruinen.
Det är sannt, att hon bär prägeln af skilda tidehvarfs
byggnadstankar, och att öfverensstämmelse fattas
mellan många hennes delar; men så är fallet med
de flesta Yisby-monumen-terna. Regellösheten i
S:t Katarina är dock liksom fördold i det helas
behagfulla anordning, och såsom hon nu står, öppen
för solens eller månens förklarande ljus, och med
sin grönskande golfmatta, med sina blommor, buskar,
rankor och träd på murar och hvalfbågar, manar hon
mäktigt ännu i dag, såsom i forna dagar, till att
prisa den Eviges oförgängliga herrlighet, på samma
gång som hon genomfläktas af den mildaste sorg, af
en tyst, men elegiskt rörande klagan öfver alla jor-
diska formers, alla menskliga verks och herrligheter
förgänglighet. -
S:t Katarina var icke en sjelfständig
församlingskyrka, utan blott ett bihang till
en annan kyrklig anstalt, nämligen till ett
Franciskanerkloster, som nästan helt och hållet är
förstördt, men till hvars storhet man kan sluta ej
blott från beskaffenheten af dess kyrka, utan ock
från innehållet af ännu bibehållna, tillförlitliga
anteckningar om dess både materiella och litterära
skatter.
Redan år 1233 inkommp - troligen öfver Danmark - till
Yisby medlemmar af nämnda, i Neapel år 1209 af den
helige* Franciscus från Assisi stiftade munk-orden,
och från Yisby spridde sig dessa munkar under de
närmast följande årtiondena till svenska fastlandet,
der de anlade kloster i Söderköping, Skara, Upsala,
Enköping och Stockholm.
Såsom bekant, var det ursprungligen för
Franciskanerna, liksom ock för Dominikanerna, en
sträng lag att lefva i armod och försakelse, att
icke besitta fastigheter och timlig rikedom, samt att
lifnära sig af fromma menniskors almosor, hvilket de
kallade »fri kost vid Herrens bord». Också benämnde de
sig, i följd af sin fattigdom och sin sysselsättning
med insamlandet af gåfvor, Tiggaremunkar. De hette
äfven Gråbröder, för deras gråbruna yllekåpa med
rund kapuschong; utanpå kåpan hade de om midjan ett
rep, vid hvilket hängde en med många knutar försedd
tågstump såsom gisselredskap för eget behof; och
under kåpan buro de en skjorta af hårduk, väfd af nöt-
eller hästhår. De kallades Barfotamunkar, emedan de
sommar och vinter skulle gå med bara fötter, på sin
höjd fingo de nyttja sandaler eller tunna träsulor,
som bundos under fötterna; - och namnet Minoriter
(»fratres minores», »fraterculi», d. v. s. ringare
bröder) hade de antagit såsom ett tecken på deras
ödmjukhet. Flitigt predikande, ifrig själavård,
afhörande af bikt, meddelande af syndaförlåtelse,
insamlande af almosor såväl i staden som på
landsbygden och stundom äfven i främmande länder,
fasta, späkning och tystlåtenhet; ett par bräder
med en halmkärfve och ett groft täcke för nattens
hvila; från tidigt på morgonen böner och psalmsång -
se der i korthet grunddragen af dessa Franciskaners
lif enligt deras- första ordensstadgar. Men snart
och mångenstädes förslappades eller glömdes dessa
stadgar. De arma tiggaremunkarna blefvo rika
egendomsherrar; försakelsen af lifvets glädje och
beqvämlighet slog öfver till motsatsen och grofva
oordningar bedrefvos i klostrets salar och celler. -
Med sina dygder och fel voro Franciskanerna, liksom
öfriga munkar, mäktiga krafter i medeltidens stora
utvecklings-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
