- Project Runeberg -  Svenska Familj-Journalen / Band 16, årgång 1877 /
195

(1869-1885)
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Like | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Wallenstein. C. J. Bergman

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

195

Och hans tro gick snart i fullbordan. Den i 36
fältslag oöfvervunne Tilly blef vid Leipzig (1631)
öfvervunnen af Gustaf Adolf-, öfver kejsarens tron och
öfver den katolska kyrkan började allt fler hotande
moln att skocka sig. För kejsaren, hvilkens arméer
voro nästan tillintetgjorda, hvilkens statskassa
var uttömd, mot hvilkens stater segrande fiender
framryckte, fanns det, i hans bekymmerfulla ställning,
numera blott en räddare.

Den man, af hvilken hjelp i nöden kunde väntas,
vistades då än uti sitt ståtliga palats i Prag, än
på något af sina herrliga gods, omgifven öfverallt af
kunglig prakt. Ehuru han sjelf var ytterligt måttlig
i mat och dryck, framsattes dock dagligen på hans
bord talrika och läckra rätter; sextio ynglingar af
förnäm börd, klädda i ljusblå, guldstickad sammet,
betjenade honom. I hans hof trängde sig friherrar
och adelsmän. Flera hundrade de ypperligaste hästar
stodo i hans med marmor-krubbor försedda, praktfulla
stallbyggnader.

I sin stora nöd vände sig kejsaren till Wallenstein
med bön, att draga ut för att hejda svenskarna
på deras segerfärd genom Tyskland samt krossa
kättarnas öfvermod. W. vägrade i början, men i
följd af nya, ännu enträgnare böner åtog han sig,
vid början af år 1632, att uppsätta en här af 40,000
man, men på vilkor, som i ett formligt kontrakt
noggrannt bestämdes, att nämligen hvarken kejsaren
eller någon af de kejserliga prinsarna skulle få
infinna sig vid krigshären och der utöfva något
slags kommando: W. talte, enligt hans egna ord,
ingen bredvid sig i befälet, ingen, icke ens Gud
i himmelen. Till belöning för sina tjenster skulle
W. erhålla ett af österrikiska husets arfländer och
högsta länsherre-rätten öfver alla de länder, som
han eröfrade, samt dessutom vid fredsslutet återfå
hertigdömet Mecklenburg såsom ärftligt rikslän.

Nu började åter de Wallensteinska värfningstrummorna
att låta höra sina mäktiga, förföriska hvirflar. Från
alla håll strömmade krigare till den store fältherrens
fanor: bonden lemnade sin plog, hand t verkar en
sin verkstad för att utbyta ett osäkert och tungt
yrke mot det under W:s befäl lockande och lönande
krigslifvet. Eedan i Mars var krigshären i ordning.

Nu. jagade W. med fart de sachsiska trupperna
ur Böhmen och vände sig sedan till Bayern för att
befria detta land från svenskarna, som redan intagit
hufvudstaden Mimenen. Vid Nurnberg möttes Gustaf
Adolf och Wallenstein, dessa tidehvarfvets största
fältherrar. W. hade ställt sin här i ett på en höjd
anlagdt, väl förskansadt läger och syntes ej angelägen
att lemna denna sin fördelaktiga ställning. Gustaf
Adolf gjorde mot honom ett häftigt anfall, men blef
med förlust tillbakaslagen. Sedan de båda härarna
i nio veckor (från Juni till Aug. 1632) hade stått
midt emot hvarandra, och provianten började tryta i
Nurnberg, bröt Gustaf Adolf upp och gjorde en hotande
rörelse in åt bayerska landet. Under tiden aftågade
äfven W. och drog upp till Sachsen, för att tvinga
dess kurfurste att uppsäga förbundet med svenskarna,
och att derefter återeröfra Mecklenburg samt att för
svenska härarna afskära förbindelsen med hemlandet
och möjligheten af ett återtåg. Men Gustaf Adolf
tog samma väg för att hjelpa sin bundsförvandt, och
vid Liitzen (i Sachsen) stod den 6 November 1632 det
namnkunniga fältslaget, der svenskarna under befäl
af sin herrlige konung och, efter hans hjeltedöd,
under hertig Bernhards af Sachsen-Weimar ledning
tillkämpade sig öfver W. en afgörande seger.

W. drog sig nu till Böhmen, och sedan han i Prag
hållit en blodig räfst med alla de _ officerare, som
ansågos hafva vid Liitzen svikit sin pligt, tågade
han, i stället för att hejda svenskarnas framsteg i
södra Tyskland, till Schlesien. Ehuru det hade bort
vara honom lätt att tillintetgöra den underlägsna här
af svenskar och sachsare, som der stod emot honom,
förde han kriget utan eftertryck och ingick med
fienden ett stillestånd. Plötsligen, sedan sachsarna
hemtågat, öfverföll han svenskarna, som vid Steinau
måste sträcka gevär, och framträngde under förfärliga
härjningar i Schlesien och Brandenburg. Samtidigt
började han hemliga underhandlingar med kejsarens
fiender. Han erbjöd sin hjelp åt Sachsen och
Brandenburg, för att drifva svenskarna ur Tyskland,
men på samma gång erbjöd han sitt förbund åt
svenskarna, att med Sachsen och Branden-

burg, och åt Frankrike, att gemensamt med svenskarna
tvinga kejsaren till fred. Att han ville åt sig vinna
Böhmens konungakrona påstods af hans vedersakare;
att han, när döderi kort derefter träffade honom,
var på väg att förena sig med Bernhard af Weimar,
är otvifvelaktigt. Uppenbart är, att han ville göra
politik på egen hand, oin också utan bevisligen
förrädiska afsigter mot kejsaren.

Emellertid blefvo ej W:s hemliga underhandlingar
obekanta i Wien, och personer skickades för att
utspeja hans åtgöranden. W. sökte sig vinterqvarter
i Böhmen och Mähren, oaktadt kejsaren uttryckligen
befallt honom, att skynda till Bayern för att skydda
landet mot svenskarnas anfall. Men han åberopade
sitt med kejsaren afslutade kontrakt, hvilket gaf
honom rätt att handla såsom honom sjelf bäst syntes,
och skyllde på den sena årstiden såsom hinder för
marschen till Bayern. För kejsaren fanns ingen
makt att kunna ändra den allsmäktige fältherrens
vilja. Slutligen, efter förnyade framställningar från
Wien, åt-nöjde sig kejsaren med ett sväfvande löfte
af W., att denne skulle sända en mindre hjelptrupp
till Bayern, och syntes vid slutet af året försonligt
stämd. Men å ingendera sidan fanns uppriktighet. W:s
vedersakare, och isynnerhet Maximilian af Bayern
och dennes anhängare, voro emellertid oaflåtligt
verksamma att åstadkomma W:s afskedande, äfven
om detta skulle medföra en blodig katastrof. Att
W. under tiden bemödade sig att fortfarande hafva
sin krigshär helt och hållet i sitt våld, ehuru han
låtsade som vore han villig att afträda från sin
plats, syntes deraf, att han den 12 Januari 1634 lät
i Pilsen (i Böhmen) sina officerare underteckna en
förbindelse, att icke skilja sig från honom. Dermed
var vid hofvet i Wien hans öde afgjordt, ehuru
man ännu genom ynnestfulla skrifvelse!* sökte
bortvända alla hans möjliga misstankar. Den 24
Januari undertecknade kejsar Ferdinand ett öppet
Jbref, hvarigenom W. blef afsatt och förklarad vara
en rebell. Ät generalerna Picca-lomini och Gallas
(af hvilka den förre, till börden italienare, hade
W. att tacka för sin befordran, och till hvilken
W. satte ett stort förtroende, i följd af likheten i
stjernornas ställning vid dennes och W:s födelse) blef
nu öfverbefälet lemnadt, med uppdrag att bemäktiga
sig W. lefvande eller död.

W. kände nu att marken började svigta under hans
fötter och försökte att öfvertyga kejsaren om sin
trohet, men i hemlighet bemödade han sig att påskynda
en uppgörelse med svenskarna och fransmännen. När
han snart såg sig hotad af Piccolomini och Gallas och
måste frukta för sin säkerhet, beslöt han att begifva
sig till det väl befästade Eger, dit han, i följd af
giktkrämpor buren i en bärstol, med ett föga talrikt
följe anlände den 24 Februari och der han tog in i
borgmästarens vid torget belägna hus. I hans sällskap
voro, utom hans gemål och italienaren, astrologen
Baptista Seni (hans beständige följeslagare, som
sedan lång tid tillbaka hade fört hans själ allt
djupare in i hemliga vetenskapers skumma irrgångar),
öfverstarna Terzky, finsko och Ihlow. Den skyddstrupp,
som åtföljde honom, bestod af 200 dragoner, anförda
af irländske öfversten Buttler, som af W. varit
öfverhopad med välgerningar och ynnestprof, men som
nu - liksom mången annan af W:s öfriga omgifning -
redan af Piccolomini var invigd i mordplanen mot
W. För att omintetgöra W:s verkliga eller förmenta
förräderi, hade man tillställt förräderi bland dem,
som stodo honom närmast. - Buttler förenade sig i
Eger med tvenne andra irländska officerare, Gordon
och Leslie, och redan den 25 Februari skulle den af
kejsaren anbefallda »geschwinde exe-cution*» försiggå.

Sedan Terzky, Kinsko och Ihlow nyssnämnda dag under
en festmåltid på slottet, dit de af "Gordon, som var
kommendant derstädes, inbjudits, blifvit försåtligt
mördade, åtog sig en vid Buttlers regemente anställd
irländsk kapten, vid namn Deve-roux, att vid nattens
inbrott med sex pålitliga dragoner intränga i W:s
bostad för att verkställa mordet. W. hade hela aftonen
i sällskap med Seni sysselsatt sig med astrologiska
studier och sedan tidigt gått till sängs. Ljusen stodo
ännu brinnande på bordet. När mördarna stormade upp
för trappan, sökte en kammartjenare att hålla dem
tillbaka, men nedhöggs ögonblickligen. Väckt af detta
buller, sprang W. ur sängen

25*

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Fri May 10 19:39:30 2019 (aronsson) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/famijour/1877/0199.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free