Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Jakob Petrowitz Kulneff. Ett minnesblad, tecknadt af J. O. Åberg - En liten norsk fåfänga. Anderson-Edenberg
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
231
i sista ögonblicket, sprängde Kulneff fram; bakom
honom syntes en tät falang kossacker; lansarna voro
stödda mot fötterna-, hästarna flåsade-, framåt bar
det-, grenadiererna vacklade, men den mörke mannen,
som ledde steppsönernas anfall, vacklade också;
ett oartikuleradt ljud bröt fram öfver hans läppar;
han föll i Petrowskys armar.
»Jakobstad", hviskade den döende Kulneff och sjönk
tillsammans, »glöm ej den lummiga kyrkogården,w
»Jag skall ej glömma...»
Längre hann han icke; en kula träffade honom i
bröstet och han föll tillsammans öfver den döende
kossackchefen.
Kulneff fick ej hvila på sin älsklingsplats;
Jakobstad för-vexlades med Jakobstadt i Kurland, och
eftersom den sistnämnda staden låg närmare den tappre
kossackchefens hemvist, trodde de, som låtsade vara
underkunniga om Kulneffs önskan, att han åsyftade
den sistnämnda platsen.
Om Petrowsky fått lefva, hade det kanske blifvit
annorlunda.
EJir liten norsk
fästning, hvad gör du här? - kan man med skäl fråga,
då man på Norges yttersta utkant mot nordost befinner
sig under Vardöhus kanonspäckade vallar, och en sådan
fråga är lika berättigad både med hänsyn till det
kringliggande landområdet och det framför böljande
ishafvets ödsliga rymd.
Med den lifliga beundran, som de storartade och
egendomliga naturscenerna måste väcka hos alla,
för hvilka de framställa en ny sida af jordens
mångskiftande skönhet, skall nämligen lika gifvet
blanda sig en känsla af häpnad öfver ej mindre den
sällsamma idén, att här utse platsen för en fästning,
än den offervillighet, som beredt medel till hennes
anläggande och underhåll. Ty om man såge någon på
fullt allvar stå och fakta mot skuggan af surrande
väderqvarnsvingar eller en annan i ugnsgluggen gillra
en snara för harar, eller man såge utföras hvilken
annan dylik dåraktig handling som helst, så skulle
man utan tvifvel hafva rätt att deri se lika mycket
förnuft eller oförnuft, lika mycken nytta eller
gagnlöshet, som i konung Haakon V:s beslut, i början
af fjortonde seklet, att på Yardö anlägga en fästning,
och i efterföljande generationers med-görlighet, att
intill våra dagar hålla detta fästningsverk vid makt.
Hade det varit och vore det fråga om, att sätta norska
väldet i respekt hos norra Ishafvets stormar, ismassor
och grymma vintrar, hade det varit eller vore det
fråga om, att på den lilla Yardön med dunder och brak
åskådliggöra detta väldes makt och glans för hafvets
mer glupska än intelligenta potentater, de frustande
hvalarna, eller för de oräkneliga fågelsvärmar, hvilka
under den vackra årstiden samla sig vid kusten af
norska Finnmarken, eller för de hjordar af tusentals
rendjur, hvilka vid sommarens inbrott skynda från det
inre landets fjälltrakter ut till hafskusten, för att
på dess jemförelsevis frodiga betesmarker vederqvicka
sig och hemta hull efter vinterns försakelser, eller
för att hålla tillbaka de långfingrade gränsbyggare,
hvilka betrakta sin nästas feta renoxar såsom uppfödda
endast för att fastna i deras snaror, då låge det dock
någon mening i fästningens tillkomst och fortvaro.
Då sådant likväl icke, huru många besynnerligheter
»försvarets» historia i de allra flesta land än
innehåller, ännu kunnat räknas till statsändamål, och
då i alla händelser ’dessa nordliga trakters stormar
äro lika fruktansvärda, deras vintrar lika långa och
obevekliga, då hvalarnas lystnad efter sill eller lödd
och annan småfisk är lika stor, fågelsvärmarna ej
taga annat intryck af det lösa dundret, än att de i
häpenheten göra en kringgående rörelse och till svar
skjuta skärpt på sitt sätt, alltid mer obehagligt än
farligt för den som träffas, då de svultna renarna
lika bekymmerslöst beta på nybyggarens fridlysta mark,
som på lapparnas allmänning, och då rentjufvarna
bedrifva sitt lömska handtverk lika fräckt på ömse
sidor om gränsen till Ryssland, Vardöhus må med
sina »ögon i granit» blicka aldrig så hotfullt ut
öfver land och haf och blixtra och skrälla aldrig så
starkt, så återstår, såsom man ser, ej mycket af det
ändamål, som skulle kunna försvara denna utväxt på
vårt broderlands försvarsväsenf
När allt kommer omkring, faller denna fästnings
betydelse, liksom sa mycket annat här i verlden, inom
’kuriositetens område. Det finnes, såsom vi veta,
personer, hvilka göra stora uppoffringar för nöjet
att äga en sällsynt bok eller ett »rart» mynt. De
norska statsmakterna hafva underkastat sitt land hun*
draåriga uppoffringar - så der omkring _ tjugofemtusen
kronor om året - för den lilla fåfängan att, jemte
den nordligaste stad på jorden, Hammerfest, äga på
tretio mils afstånd derifrån äfven jordens nordligaste
fästning, Vardöhus.
Innan ännu gränsregleringen med den ryska grannen var
uppgjord hette >_4gt, att en fästning på den lilla
Vardön, vid inloppet till den fiskrika Var anger f j
or den, med hvars naturförhållanden vi i en föregående
uppsats gjort våra läsare bekanta, vore nödvändig;
men detta aldrig hållbara påstående har för länge
sedan förlorat äfven allt synbart fotfäste. Ty under
hvilka förhållanden skulle en fästning med ett par
dussin mans besättning kunna uträtta något - mot vare
sig utskickade röfvare i uniform eller i egna olofliga
ärenden smygande tjufvar och skälmar - vid försvaret
af en kuststräcka af omkring femtio mils längd eller
af en landsdel sådan som norska Finn», marken, hvilken
innehåller omkring 585 qvadratmil? Och hvilken fiende
skulle väl, om man lugnt betänker saken och tager
alla rimligheter med i räkningen, vilja eröfra detta
fattiga land med afsigt och förmåga att behålla det?
Det tillkommer dock icke oss, lika litet som här är
platsen derför, att fördjupa oss i anmärkningar öfver
vårt broderfolks sätt att använda sina tillgångar och
åtskilliga af sina medborgares tid och krafter; vi
hafva i det föregående endast velat antyda skälet till
den Öfverskrift, som vi ansett oss kunna sätta öfver
denna uppsats, med hvilken vi önskat i Augustihettan
leda våra läsares tankar upp till den kyliga nejden
vid Var dö, hvars mest karakteristiska utseende
åskådliggöres i efterföljande illustration. Det
må dock i sammanhang härmed icke fördöljas, att en
stark folkmening i sjelfva Norge utdömt fästningen,
fastän den icke tagit sig så kraftigt uttryck,
att »detta fasta bålverk mot Norden» derför ramlat,
såsom Jerichos murar ramlade för de starka ropen från
Israels barn.
Vardö, som från fiskläge år 1787 förvandlades till
stad, hvilken nu räknar omkring ett halft tusen
invånare, har ingen märkligare historia. Fästningen
Vardöhus har det icke heller. Stadsborna fiska och
idka byteshandel med sina ryska grannar och hafva
nu, sedan ångfartygen äfven hittat vägen till dessa
aflägsna, ogästvänliga kuster, börjat röra sig
med friskare lif än förr. Fästningens veterligen
vigtigaste uppgift har varit att gifva salut vid två
konungabesök, det första af Kristian IV den 29 Maj
1599, det andra af Oscar II den 3 Juli 1873.
I sina anteckningar om konung Kristians besök berättar
Sigward Grubbe bland annat följande: »Vardö fiskläge
bestod endast af några små blockhus och hålor i
jorden. Vardöhus var den eländigaste fästning, någon
kunde se. Hon var omgifven af en skifferstenmur, med
stenarna lagda lösa på hvarandra, utan fäste af något
murbruk, och utvändigt täckt med jord. På muren lågo
fyra jernkanoner. Innanför voro några små blockhus,
ett här och der.» Detta var »Vardöhus slott»! »Under
inseglingen», fortsätter han, utan att dervid göra
någon egen anmärkning, »tillät sig fartygets kock
att för-vexla kyrkan med en renoxe».
Konung Oscars reseskildrare, professor J. A. Friis,
som efteråt strött flera blommor för sin höge
reskamrats fötter, än Finnmarkens bebyggare vid
tillfället med bästa vilja förmådde, fastän de
på sitt sätt, öfverensstämmande med deras enkla
lefnadsförhållanden, med den största och mest
uppoffrande hjertlighet välkomnade och firade sin
kungliga gäst, har icke
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
