Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - I Konstantinopel
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
I lion^tantinopel.
Lllt för litet känner man i norra Europa de sociala
för-hållanden, som äro utmärkande för Turkiet. Der
rör sig nämligen det hvardagliga lifvet i former,
hvilka nästan äro ofattliga för våra begrepp, såsom
stående i den skarpaste motsats till hvad som hos oss
är vanligt och till de anordningar, som bereda oss
trefnad och betrygga vår existens. Ett litet bidrag
till ökad insigt härom lemnas i följande korta,
men karakteristiska skildring från Konstantinopel,
hemtad ur en ansedd tysk tidskrift:
Kulturfolken* blicka med stolt ringaktning ned på
barbarerna, och dessa tveka icke ett ögonblick
att återgälda dessa med samma mynt. Hvilken af
parterna som har rätt är ännu kanske oafgjordt,
sedan Jean Jacques Rousseau med nej besvarade
akademiens i Dijon fråga: om kulturen förbättrar
menniskan. Konsten att läsa och skrifva har i Turkiet
icke kommit på hvars och ens lott, det är sannt, men
också förekomma der icke heller några falska vexlar,
och i stället för skrifna kontrakt gäller der blotta
ordet. Det synes verkligen oförklarligt, hur en så
kolossal handel som Konstantinopels kan underhållas
utan ordentlig skriftvexling, men otroligare låter
det sätt, hvarpå man i stället tillvägagår för att
kunna reda sig. Af de tusentals varupackor, som de
oräkneliga kamelkaravanerna från orienten föra till
Konstantinopel, är ingen enda åtföljd af fraktsedel,
eller ens vanligt handelsmärke. De hamna i packhusen
och nederlagen, och om händelsevis mottagaren haft
en aning eller dröm om deras ankomst, så reklameras
de af honom, och han igenkänner dem vanligen på
emballaget, ofta nog endast på en vidfästad röd eller
grön trådända-, och likväl hör det till det högst
ovanliga, att någonsin en colly går förlorad. Konsten
att borra vinfat känner man der icke till, ej heller
den fabriksmessiga förfalskningen af lifsmedel,
som i vesterlandet nått en sådan fulländning,
att den kemiska analysen är nära att blifva
efter, när den söker att hålla jemna steg med
förfalskningsindustrien. Deremot visar turkarnas
gemensamma uppköp af råvaror etc. egendomliga
drag af anmärkningsvärd ärlighet och öppenhet. Så
till exempel skulle ingen turkisk bernstens-skärare
ensam köpa ett enda stycke af danzigagentens dyrbara
harts-, nej, alla komma gravitetiskt och högtidligt
tillsammans i en klunga; man sätter sig i en krets,
kaffe bjudes omkring och molnen ur deras, »chibouk»
lägra sig öfver deras allvarliga hufvuden. Härunder
yttrar ingen ett ord, så att efter några timmars
förlopp den närvarande handelsmannen från Norden
ängslas och fruktar, att han med sin affär icke
skall blifva färdig förrän framåt midnatt. Nu göres
emellertid lugnt en förfrågan och ett anbud, och så
är en affär på hundra tusen piaster afslutad. Dessa
underliga menniskor känna icke till det behag, som
andra finna i att uppskörta och bedraga hvarandra,
och det i vesterlandet så högt älskade affärsskojet
har ännu icke blifvit infördt hos dem. Det ligger
icke i turkens natur något, som förleder honom att
försöka sig som »Grunder» eller blanco-ryttare.
Hans af bräder sammanfogade hus är ej mycket vardt,
-och att inrätta hemtrefligt åt sig, det är en sak
som han alls icke känner till; en matta att sitta på
och röka eller till att hvila på - det är allt. Det
händer visst att stormen ibland far illa med densamma
och slopar hans och grannarnas hus, men det tager
han ganska lugnt, ty ingen polis slår ned på honom
för det. Skräddare- och skomakareräkningar äro för
de ringare klasserna helt och hållet främmande,
likaså teaterföreställningar och sådana nöjen, som
kunna höja dem i sedligt hänseende; för dem gifves
det icke vin, och de taga icke en gång »en liten
snaps» - ja, de höra verkligen till dessa lyeldiga,
som aldrig kännt ett rus.
Visserligen tränger österlänningens blick
icke särdeles långt - men så råder der också
prestväldet. Äfven i Orienten vet »kyrkan» hvartill
denna verldens goda duger, men den saken lemna
vi; folkets allmänna karaktersriktning lutar icke
åtprestlist eller de högre klassernas oförsvarliga
slöhet. Menniskorätt är. något, som naturligtvis der
aldrig kommer i fråga. Man kan föreställa sig hur
löjlig en lagbok bör se ut, hvilken med
koranen till grundval blifvit författad af det visa
och välvilliga prestsällskapet samt stadfästad af
regeringen.. Vi anföra ett exempel bland många. Den,
som en tid lefvat i Konstantinopel och någon gång
låtit blicken sväfva från en af förstaden Peras
högt belägna punkter ut öfver staden, ända bort till
det fjerran Olymbos, har väl sällan fröjdat sig åt
detta panorama, utan att märka den mer eller mindre
tjocka, svarta rök, som nästan alltid här eller der
är utmärkande för denna storartade tafla. Om man
gjort sig underrättad om orsaken, så har man fått
veta, att återigen några hundra hus gått upp i lågor,
något som i betraktande af deras cigarrlådsstil alls
icke är att undra på. Det märkvärdiga deremot ligger
i den upplysningen, att dessa eldsvådor ofta nog
äro en följd af regeringsåtgärder: Konstantinopel
har allt för trånga gator, en olägenhet, som är
gemensam för alla äldre städer. Så länge sultanen
enligt gammal sed red till moskéerna, kunde man väl
med mer eller mindre svårighet tränga sig fram, men
sedan han börjat åka och gardet skall rida på sidorna
om vagnen, har behofvet af bredare gator blifvit allt
mer trängande. Med privata husägare gör man icke många
omständigheter, men så händer det, att en den andliga
makten tillhörig byggnad finnes bland husen, och en
sådan får ingen köpa, icke ens sultanen. Hvad återstår
då annat, än det naturliga: hela gatan brinner!
På detta enkla, men våldsamma sätt är det lätt
att komma åt ett hus; men svårare är att få det en
våning högre. Presterna hafva nämligen gjort den
sublima upptäckten, att den dem tillhöriga »himmelen»
börjar alldeles invid hustaken, en gränsbestämmelse,
för hvilken man, i anseende till ovissheten om de
saligas uppehållsort, kanske bör vara tacksam. Men en
mycket tråkig följd af denna de andligas uppfattning
är den, att presterskapet derjemte påstår, att ingen
har rättighet att öka husets höjd utan deras bifall,
det vill säga icke utan ganska dryga afgifter från
husägarens sida. Naturligtvis kan det icke falla någon
rätt-troende in, att göra invändningar deremot, att
han får bygga sig en våning till, och det i himmelen,
och derför är han också ganska villig att af presterna
köpa luftrummet ofvan sitt hus, ja, han skattar sig
till och med lycklig, om han får köpa det, ty om
detta vägras honom, så är honom intet annat öfrigt,
än att listigt nog ställa sig under skydd af en annan
punkt i koranen, hvilken förbjuder att nedrifVa det en
gång bestående. Han låter i all tysthet göra i ordning
pparrar och tvärslåar, på natten spikar man ihop dem,
fäster några ribbor ofvanpå och »lånar» till höger och
venster från grannarna några takpannor. Nu har himlen
och det andliga lifvets verldsliga representanter
ingen makt mer öfver »den rättfärdige»!
Om man beräknar hvad ett hus af sten möjligen
skulle kosta, när hvarje tegel måste transporteras
en fjerdedels mil af menniskor eller åsnor öfver
en bergig mark, så blifver man mera böjd att med
öfverseende bedömma dert turkiska arkitekturen. Likväl
borde dessa byggherrar icke gå så långt, att de
förfärdigade sina skorstenar af bräder. Att dessa vid
tretio graders temperatur lätt fatta eld, är klart.
I en stor stad, der man bygger på detta högst
egendomliga sätt, skulle man naturligtvis
kunna förmoda, att eldsläckningsanstalterna äro
af utmärkt beskaffenhet, isynnerhet som intet
brandförsäkringsbolag här lemnar någon garanti mot
förlust genom elden - men det är tvärtom. Der finnas
alldeles inga sådana bolag. I Pera äro åtminstone
vissa stadsdelar omgifna af en hög mur, för att af
hålla det härjande elementet, men i det egentliga
Stambul, på andra sidan om Gyllene hornet, gör den
oöfverskådligt långa, med kupoler försedda bazaren
samma tjenst. Man flyr helt enkelt undan för elden,
och det med samma långsamhet och lugn, som vid alla
andra tillfällen. Intet buller, ingen klämtning höres,
man. ser endast en massa menniskor med bylten. Men
halt! Plötsligt viker hopen åt sidan för en egendomlig
trupp. Fyra kraftfullt byggda karlar, klädda i hvitt
med röda skärp om lifvet, bära på sina skuldror en
träskifva, och derpå står en spruta, motsvarande dem
vi använda i träd-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
