Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Frieri. Fr- - Några drag ur våra nomaders lif. II. A.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
förbund är ljuft att stifta: För hvarann vi passa
bra. Jag har lust att snart mig gifta; Hulda Rosa,
gif mig ja! Blicka i mitt hjerta in! När du vill,
så är jag din.
Vid min bön du helt försigtigt Låtsar som du vore
kall. Du törs inte lofva riktigt, Att för mig du
brinna skall. Lita dock på mig - och brinn! När du
vill, så är jag din.
Hur min trohet jag förklarar, Är det ändå
likadant. Det syns nog att du befarar, Att jag inte
menar sannt. All din fruktan öfvervinn! När du vill,
så är jag din.
Guld-pince-nez är nu för tiden Högst modern; den
skall du få, Klädning utaf brokigt siden, Hatt med
band och fåglar på, Och en pels af dyrbart skinn:
När du vill, så är jag din.
Kärleken vårt lif uppfriskar: Blif min fru så fort
du kan! Kommer någon tant och hviskar, Att jag är en
flygtig man, Säg till gumman då: »Försvinn!" När du
vill, så är jag din.
Först förlofvas vi, och sedan Blir det lysning, sång
och dans. Nästa sommar är du redan Fäst med både
ring och krans. Då är du för alltid min, Och då är
jag också din.
Fr-
drag-
lif.
il.
^enen, som är lappens åker och äng, hans allt-i-allom,
blir aldrig tam i egentlig mening. Föga göres ock
för att han skall blifva det. Han åtnjuter aldrig
af menniskan det vänliga bemötande och den vård, som
komma de vanliga husdjuren till del. Aldrig beredes
honom skydd för ovädret, det må vara huru svårt som
helst. Aldrig räckes honom en handfull foder, snön må
ligga än så djup. Aldrig ser han för sig öppnad en
ladugårdsdörr, hur bister kölden än må vara. Hvarje
närmare sammanträffande med menniskan innebär för
renen" ett obehag. Än tussar hon på honom sina hundar,
för att mota honom åt ett håll, dit han ej har någon
lust att gå, än beskattar hon honom på allt sätt,
emedan hon uteslutande lefver af och på honom, och än
begagnar hon sig af hans snabbhet som dragare eller
af hans styrka som bärare.
Det ligger således ej mycken lockelse för renen i
att blifva tam. Sanningen att säga visar han icke
heller mycken lust dertill. När han tvingas att
blifva dragare, så är det blott efter ett långvarigt
motstånd han underkastar sig detta tvång. Och han
gör det aldrig så fullständigt, att man kan helt och
hållet lita på honom. Ty när han löper som bäst, kan
upprorsandah plötsligt vakna i honom och då börjar
han krångla, genom att kasta än till ena sidan, än
till den andra, eller ock att rent af stanna. Det
händer då ej sällan, att han, om en sten finnes i
närheten, hoppar upp derpå, för att i orubbligt lugn
njuta af husbondens vanmäktiga vrede. Det händer till
och med, att han plötsligt vänder sig och med sina
fruktansvärda vapen, frambenen, anfaller lappen, och
för den anfallne är då den bästa utvägen att stjelpa
omkull slädan, så att renen får uttömma sitt raseri
mot åkdonets botten.
Emellertid har lappen, som kändt är, dock så mycken
makt öfver renen, att han drar all möjlig nytta af
honom. Förr i tiden lefde renen, som då ock hade
betydligt större utbredning, än nu, i fullständigt
vildt tillstånd, och ännu finnes en vild ren stam,
som har sitt tillhåll på Skandinaviens centrala fjäll,
der han är högdjuret i samma mening, som hans slägting
elgen är det i Skandinaviens skogar.
Den vilda renen bereder åt fjäll- och lapplifvet,
åtminstone för främlingens ögon, nära nog dess mest
tilldragande, att icke säga poetiska, sida. Man kan
också knappast, i betraktande af omständigheterna,
tänka sig en mer lifvande och intresseväckande syn, än
då man, omgifven af högfjällens väldiga, men ödsliga
natur, dess liflöshet och tystnad, plötsligt från
en fjäll-
topp mot den obeskrifligt klarblåa luften ser
aftecknad renens stolta hornkrona, eller då man
oförmodadt stöter på en flock vilda renar, fridsamt
sökande sin föda.
Det är en syn, som framkallar stark nervspänning,
och hvar och en, som aldrig så litet smakat på en
jägares fröjder eller kan ana dem, skall förstå oss,
då vi påstå, att man sällan erbjudes någon vackrare
syn, än den af en hjord vilda renar.
Men det fordras både stor försigtighet och list och
derjemte ganska mycken vana, för att få vildrenen i
synhåll. Han är ovanligt skygg och hans otroligt
fina väderkorn varnar honom i god tid för en
anryckande fiende. Fnda säkerheten att på fjällen
träffa vildrenen består deri, att man, liksom han,
alltid vänder näsan mot vinden och ströfvar framåt.
Renen i allmänhet är ett vackert, lifligt
djur. Fullvuxen mäter han omkring fem fot från
hornfästet till svansroten och är omkring tre och en
half fot hög. Hans vigt går till trehundra skålpund
och någon gång deröfver. Hvad som gör honom så
ståtlig, är hornkronan, hvilken stundom blir så
väldig, att hon väger, såsom man har exempel på
(enl. Duben), ända till fyrtiofyra skålpund. Renoxens
horn hafva i allmänhet en längd af två och en half
fot och man har funnit sådana, som haft ända till
sextiotvå spetsar. Renkon har oc\så horn, fast
mindre. Kulliga renar äro mycket sällsynta. Hvarje
år ombyter renen horn, oxen i November, kon i Maj,
Straxt efter kalfningen. I Augusti äro hornen
åter fullt utvuxna. Under parningstiden händer det
ej sällan att oxarna, under de vilda slagsmålen,
fastna i hop med hornen, utan att komma loss från
hvarandra igen. I fjällens rentrakter påträffar
man också stundom skeletten af så hopkedjade renar,
hvilka svultit ihjäl.
Jagten på vildren räknas med skäl till den fin-fina
sporten och öfvas också flitigare, än med omtänksam
beräkning på jagtens framtida bestånd är förenligt. I
Norge, på hvars vidsträckta högfjäll vildrenen
har sitt stamhåll, klagas också ofta häröfver. I
regeln träffar man ej vildren i de trakter, der tama
renhjordar beta. Ströfva enstaka vildrenar - i så
fall alltid oxar - der omkring, sluta de sig till
den tama renflocken och fångas då lätt af lappen,
hvilken med ofelbar träffsäkerhet svingar sin lasso
och på ögonblicket märker, om någon vilde inkommit
i hans hjord.
En vanlig scen ur vildrensjagten på de ödsliga
norska högfjällen framställes å illustrationen
sid. 365. Utöfver de antydningar, vi här ofvan
gjort, behöfves ej någon ytterligare belysning af
den natursannt framställda situationen. A.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
