Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Elgskytten. Skiss af Gubben Noach - Morgonrodnaden. A. T. - Ett fosterländskt Bildergalleri. LXIII. Anders Danielsson. Pehr Thomasson
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
35
»»Du tänker på Hans, gissar jag; liar du något obytt
med den mannen?»
»Om jag har! Ja, det har jag visst!’» svarade Matts
med outsäglig bitterhet.
»»Hvad då?»
»En Jb/0», svarade gubben, hemskt och ihåligt, men
med sitt vanliga, orubbliga lugn.
»Tyst, gubbe, du talar ju hufvudet af dig!» utbrast
jag häpen öfver denna kallblodighet, som icke bådade
något godt. »Tänk, om Hans nu lyssnade på oss!»
»Ja, hvad skulle det göra? Icke fruktar jag honom,
må du tro. En kula är jag skyldig honom och den skall
han få, om det ock vore i denna dag ...»
»»Åh, det låter du nog bli», sade jag, ehuru jag
alldeles icke trodde på någon lycklig utgång af
detta mitt antagande. Jag ’kände skogsfinnarnas
envishet mycket väl och jag visste af gammalt, att
de icke prata i vädret, när det gäller att hämnas en
oförrätt. Isynnerhet är detta händelsen när hotet
gäller lifvet; de fästa då ej minsta afseende vid,
om en eller flera åhöra hotelserna och kunna uppträda
som vittnen. De veta sitt öde och rygga icke för
någon som helst föreställning.
(Forts. aid. 40.)
.var morgon, jag till skolan med min fora
böcker gick, som om vi möte stämt, En’flicka mötte
jag-, då flögo jemt På hennes kinder rosor, röda,
stora,
Men bjertare än de, som födts af Flora ... Och derför
kallades af mig på skämt Hon- »»morgonrodnaden", förr
än bestämdt Jag visste, att hon hette just Aurora. -
Se’n dess utblommat redan många vårar. Men när vi
sitta nu i hemmets frid? Förtroligt hviskande om
svunnen tid,
Och jag bortkysser några sakna’ns tårar Och frågar
se’n om »morgonrodna’n» än Hon minns - då ler och
rodnar hon igen.
A. T.
Ett fosterländskt
LXIII. A.nd.ers Danielsson*
rfver denne märklige mans tidigare lefnadsöden, liksom
i allmänhet öfver hans enskilda lefnadsförhållanden,
’ äfven sedan han gjort sig bemärkt i det offentliga,
hafva hans samtida biografer blott högst torftiga
upplysningar att meddela. Hans betydelse och
verksamhet i allmänna värf framstå deremot i så
mycket klarare dager, och det material, som i detta
hänseende föreligger, är blott allt för rikt, för att
kunna fullständigt tillgodogöras i en så kortfattad
teckning, som denna.
Anders Danielsson föddes år 1784 i Bondarp af
Elfsborgs län, der hans föräldrar voro ett välmående
bondfolk. Sedan sonen växt upp och lärt sig läsa
och skrifva, fick han någon tids anställning som
tingsskrifvare hos ortens dommare, hvarunder han
flitigt studerade lagar och’författningar samt
lärde sig inse bristfälligheterna i många af dessa,
en kännedom, som, sedan han blifvit vald till ledamot
af bondeståndet, ofta kom honom till nytta. Men äfven
annan läsning i allmänna ämnen älskade han högt och
idkade med den ifver och framgång, att då han första
gången beklädde representantkallet, han, trots sin
ungdom, kunde sägas vara en bland de mera boksynta
af sina ståndskamrater.
Redan vid 25 års ålder, eller år 1809, valdes Anders
Danielsson till fullmäktig i bondeståndet för sitt
härad, och han rättfärdigade från första stund både
det stora förtroende, hans hemort hyste till hans
förmåga och oförskräckthet, och de förhoppningar,
ståndskamraterna ställde på honom. Också stegrades
detta förtroende småningom till den grad, att han
slutligen kunde uppträda som fullmäktig för icke färre
än 27 härader, således i sin person representerande
tolftedelen af Sveriges allmoge!
Ehuru Anders Danielsson från början tillhörde
oppositionen inom ståndet och manligt kämpade vid
sidan af så utmärkta män som Nils Månsson, Matts
Persson, Johan Olsson Longhberg m. fl., dröjde
det dock några riksdagar, innan han enhälligt blef
erkänd som motståndspartiets ledare i alla större
frågor och den föresyn, till hvilken de yngre och
ännu tveksamma ledamöterna i afgörandets stund med
förtroende och tillförsigt blickade upp. Också svek
Anders Danielsson aldrig detta sina ståndsbröders
förtroende, lika litet som sina kommit-tenters sak,
oaktadt frestelser dertill från höga vederbörandes
sida visst icke uteblefvo. Hans ljusa förstånd och
orubbliga karaktersfasthet voro städse de ledstjernor,
som räddade honom från att förgås i de politiska
bränningarnas yrande hvirfvel.
Såsom bevis på Anders Danielssons klara blick,
fördomsfrihet och förmåga att aktgifva på tidens
tecken, tillåta vi oss här anteckna några drag ur
hans långa och ärofulla riksdagsmannabana:
Vid riksdagen 1815 in gaf han, i anledning af
penninge-bristen i landet och jordbrukets aftynande,
ett memorial, hvari han yrkade »upphäfvande af allt
skråtvång och af alla gränser för näringsfriheten och
handeln", ett förslag, som dock icke lyckades vinna
anklang och som först i senare tider till väsentlig
del blifvit förverkligadt Yid samma riksdag föreslog
han också tillsättande af en kommitté, med uppdrag att
utarbeta förslag till en förbättrad skogsordning,
och bröt härigenom väg för en bättre sakernas
ordning beträffande skogshushållningen. Ehuru han
hade nästan hela ståndet emot sig, vågade han dock
med ifver och värma vid 1817-18 års riksdag tala för
ett begärdt anslag af statens medel till understöd för
isländska handskrifters öfversättande och utgifvande
och han förklarade under denna debatt sig anse, »»att
bondeståndet skulle genom ett sådant beslut ådagalägga
sin aktning för minnet af för-fädrens ära och sin
önskan att se sådana anstalter befrämjade, hvilka,
hafva nationens upplysning till föremål och hvilka,
då de lemna lärorika underrättelser om ursprunget till
vårt eget modersmål och våra urgamla förfäder, lifva
åtrån att träda i deras fotspår». Vid 1823 års riksdag
väckte han motion om att bondeståndets öfverläggningar
skulle få fritt of vervaras och refereras af alla
de, som så önskade, och han talade med sin vanliga
värma för denna reform, som han ansåg berättigad och
nyttig för ståndet. »Ehuru bonde», sade han, »och
således obevandrad i frasernas och vältalighetens
prydligaste bruk, fruktar jag dock ingalunda, ätt
tidningsskrifvare skola hålla sig lustiga öfver
våra öfverläggningars retoriska brister eller att
åhörare af alla slag skola formera sig till ett
välfärdsutskott, som lägger oss samt- och synnerligen
på schavotten, när vi icke tala dem i lag.» Men trots
dessa och andra, om en fri och sund uppfattning af
publicitetens nytta vittnande skäl, var dock ståndet
så konservativt, att motionen afslogs med 97 nej mot
27 ja. Ungefär samtidigt opponerade han sig på det
kraftigaste mot landshöfdingarnas rätt till lokal lag-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
