- Project Runeberg -  Svenska Familj-Journalen / Band 17, årgång 1878 /
183

(1869-1885)
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Like | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Tisteln - Allmänna meningen - Ur en konstnärs lif. Berättelse af Isidor Palm

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

183

ligen högst betydlig. För detta ändamål skördas
blomknopparna omogna och komma i handeln såsom rugg-
eller väfkardor, hvilka i stor skala tillverkas
isynnerhet i Holland och Frankrike, till någon del
äfven i Tyskland, och utgöra en indrägtig binäring för
dessa länders landtbefolkning. De finaste kardorna
tillverkas i Frankrike, der - isynnerhet i trakten
kring Rouen och Sedan - tisteln för detta ändamål
särskildt och sorgfälligt odlas.

Tistelfrö ätes med begärlighet af fåglar, och
den honungsrika tistelplantan lemnar åt den inre
hushållningen ett ingalunda förkastligt material.
.

Häraf framgår alltså, att tisteln är en särdeles
aktningsvärd växt. Det gäller blott att rätt bedömma
hennes egenskaper och att på rätta sättet göra sig
dem till godo. Och öm tisteln också icke står i något
direkt förhållande till kärleken eller på densamma
icke utöfvar något omedelbart inflytande, såsom de
gamla och enfalden i sin Öfvertro antagit, så kan
man dock säga, att hon inåireld ännu gör det, ty till
den klädesrock, som håller hjertat varmt och skänker
ett prydligt utseende, har hon väsentligt bidragit -
och hur ofta för den blinda, förtroendefulla kärleken,
liksom för det tanklösa omdömet, är det icke rocken,
som gör mannen!

denna stormakt, till hvilken så ofta vädjas och
om hvilken så mycket blifvit skrifvet och taladt,
har man följande lärorika anekdot: En ryktbar målare
utförde en tafla, hvilken han ville skulle blifva alla
till lags. Han nedlade all sin skicklighet i detta
konstverk, och då det var färdigt, utställde han
det med tillkännagifvande, att åskådarna fingo med
kritstreck utmärka de ställen, hvilka icke behagade
dem. Kännarna beundrade väl allmänt konstverket,
men en hvar af dem ville gifva bevis på sitt
"konstförstånd»» och märkte alltså de partier, mot
hvilka de ansågo sig kunna göra någon anmärkning.

Då målaren kom till utställningslokalen, fick han
till sin ledsnad se, att täflan var fullklottrad med
kritstreck. Missnöjd med denna dom, utställde han
åter sin tafla och inbjöd nu den konstförståndiga
allmänheten att på samma sätt märka de partier,
som hon fann förträffliga, och så hände, att täflan
åter blef alldeles fullklottrad med kritstreck. Men
nu inträffade det märkvärdiga, att hvad man tadlat
dagen förut, det beundrade man dagen derpå,

"Jag ser^, utropade målaren, .»»att bästa sättet att
göra halfva verlden till lags, är att icke bry sig om,
hvad den andra hälften säger."

Ur* exi

lif.

Berättelse af Isidor Palm. Första afdelningen.

(Eftertryck förbjudes.)

1.

JStrafTacl

Höstackar kastades på kärrorna och rödletta jäntor
sprungo om hvarandra med räfsor i händerna. Ängen
var liksom delad midt i tu af en landsväg, och på
andra sidan om der höbergningen nu som bäst pågick,
i den inneslutna beteshagen, idislade en mängd kor,
som fundersamt ’tycktes betrakta drängarna, hvilka
vände tjufvan, liksom vore den en leksak. Sorlet
af röster, smällandet af piskor och hövagnarnas
rullande öfver den hårda gräsvallen stämde godt
öfverens med insekternas surrande och myggornas
lustiga dans. Det var ett rörligt, muntert lif,
och högt uppe på bergafsatsen stod Yilhehn Levall,
målaren, och såg ner i dalen.

Se, der borta sprang en jänta med uppskörtad kjortel
och räfsan hviländc öfver axeln! Det var Marthas
skrattande ansigte, som vände sig mot solskärmen,
hvilken målaren slagit upp öfver sitt staffli,
vid hvilket han dagen i ända hade arbetat och från
hvilket han nyss vikit ett stycke åt sidan, för
att i solnedgången studera de skuggor och dagrar,
hvilka skogen kastade öfver bergväggen och bergväggen
öfver insjön.

Martha såg sig spörjande omkring. Hon upptäckte icke
en kristen själ, som kunde hindra henne från att se
efter, hvad det egentligen var, som målaren hela Guds
långa dagen hade smetat på väfbiten.

Åh kors, der var ju Majrosa, Stjernan och Kulla,
och der satt hon ju sjelf lifslefvande och mjölkade
Grefvinnan . . . så tokigt! Der välte ett hölass
omkull öfver Maja Brita och der satt herrgårdsfröken
midt i lasset och stör-Olle höll dric-kesstopet för
munnen – ja, han gjorde då aldrig annat! Nej, ett
sådant hvimmel af folk i skjortärmar, precist som om
de lefde, och nu kunde Martha icke annat än skratta!

»»Hvad nu, hvad står på?»

Der fångades den skrattande jäntan af ett par starka
armar och en kyss trycktes på hennes kind.

»»Så här straffar man nyfikenheten!"

"Skäms han inte!»

»Hvad är en kyss, som ingen ser?» sjöng artisten och
var på väg att ge henne en till, då hon slet sig ur
hans famn och rusade ner för backen, kastande en half
blick bakom sig.

»Jag tror karl’n är förryckt!»

Men tyst! Der borta, stack herrgårdsfröken fram sitt
fina hufvud bakom några buskar och genast skälmskt
böjde sig tillbaka, på det han icke skulle märka
henne, samt fattade om sin väninnas, fröken Livias,
arm.

»’Livia, såg du hvad han gjorde?"

»»Ja visst», svarade Livia och vände sin vackra profil
något bort, »>de der artisterna äro. . .»

»»Hvad är det, du alltid har emot honom? Att vid
lägligt tillfälle kyssa’ en vacker flicka, är väl
inte någon dödssynd heller! I tians ställe skulle vi
kanske gjort detsamma.»

Nu kom herr Levall i deras närnet, och han lyfte
sin runda hatt, i det han kastade en blick på de
unga damerna, kanske undrande om de sett hans ystra
tilltag.

»Herrskapet har åkt i höet?» frågade han.

»»Häruppe sitter herr Levall på utkik», inföll fröken
Clara med ett litet leende-, »’ingenting kan tilldraga
sig, som ni icke observerar.»

»»Det finnes nog också andra, som ha den förmågan»,
genmälde han, halft frågande och med ett leende.

»Kanske», sade hon gladt. »»Men du säger ju inte ett
ord, Livia! Hvad går åt dig?»

Det visste hon knappast sjelf-, hon kände en underlig
be-klämning, och när herr Levall talade till henne,
rodnade hon och vände sitt hufvud bort,

Så gick en stund under muntert prat mellan två och
under tystnad af en tredje. Vilhelm Levall hade
nu följt dem skogsvägen, och en bit framför bredde
herrgården ut sin ståtliga fasad, vid sidan om hvilken
och halfskymda af träden flygelbyggnaderna lågo. I
en af dem residerade herr Levall, ty fru Alm, modern
till den glada flickan, hvilken g&jk vid hans sida,
hade gästvänligt upplåtit sitt hem för honom under den
tid, han sträfvade omkring i trakten och drömde bort

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sun Jul 3 20:09:55 2016 (aronsson) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/famijour/1878/0187.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free