- Project Runeberg -  Svenska Familj-Journalen / Band 17, årgång 1878 /
214

(1869-1885)
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Ur en konstnärs lif. Berättelse af Isidor Palm. Andra afdelningen

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

214

med plaid öfver axlarna såg sig allvarligt omkring
och gjorde anteckningar i en annotationsbok, och
ladyn vid hans sida/ läppjade på bockbier samt vände
undrande sitt fina hufvud-, eleganta kavaljerer och
arbetare i blus, välfödda borgare och taråigt magert
folk trängdes om hvarandra, och sorlet af samtalande
röster blandades med sqvalpet från öltunnorna.

»NI här»., sade på tyska en mörkhyad man med svart
skägg och breélskyggig hatt, i det han slog Yilhelm
Levall på axeln, »skola vi sätta oss vid samma bord?"

"Det går an . . . aj, stöt inte till min seidel! Jag
tycker om att se det rörliga lifvet här . . .alltid
samma törst . . .» »Alltid!^ svarade den mörkhyade
herrn och såg sig skrattande omkring! »De värda
munchenborna trätta alltid med samma nöje i sig sitt
bier. Ja, gesundheit! Nå, .och edra ’dansande barn’?»

»Äro nu som bäst i full färd med sin polska.» »FMten
sjelf ... nå ja, om man vill framåt ...» »Det har ni
rätt i, herr Schreiber, kom snart In i min atelier.»

»Jag skall inte underlåta.»

De båda männen, hvilka som hastigast tittat in i
ölstugan, skakade hvarandras händer och skildes åt.

»Hör på, Schreiber! Tar det en af våra, som ni talade
med?» sade en välklädd person med guldbågar på sina
glasögon, hvilka han just nu tog af och torkade.

Herr Schreiber, söm stuckit händerna i sina
rockfickor, gjorde en nick på sitt "hufvud, under
det han lutade sig mot en dörrpost, der han i denna
lediga ställning inväntade den tilltalande. .

»En att göra affärer med?» fortfor denne. »En,
som duger till någonting, herr Hamberg!» »M brukar
ha godt väderkorn, he! Har ni ätit middag ännu?
Jag bjuder er in här snedt öfver Platzl i Orlando
di Lasso. Kom!»

Herr Hamberg syntes taga för fullkomligt afgjordt,
att herr Schreiber skulle följa honom, och han
gjorde det också - på det sista tiotalet af år,
hade väl knappast någon hört, att herr Schreiber
svarat »nej» på en sådan fråga, huru ofta om dagen
den än månde förekomma. Han. hade den förmågan, ^att
kunna spisa middag eller supera gång efter annan,
om det så gällde, utan särdeles uppehåll-, men det
funnes måhända också dagar, då han knappast åt ett
enda ordentligt mål, och efter som dessa stundom
kommo som en sorts öfverraskning, ungefärligen såsom
det spillda sädeskornet för en fågel, skulle han
ansett sig som en »dum hund», om han icke begagnat
sig af de lyckliga tillfälligheter, der rykande fat
och fulla pokaler väntade. Herr Schreiber var en
målare utan atelier, utan att hvarken äga staffli,
palett, väfbit, ej ens ett stycke kol; men då han dref
omkring i andra målares atelierer och det vid något
tillfälle föll honom in att fatta en pensel, så gjorde
han raska drag och målade med säker hand. Berömde
någon då hans skicklighet, höjde han på axlarna och
rynkade ögonbrynen. Det fanns ännu en och annan,
hvilken påminde sig, att Ludvig Schreiber varit en
ung begåfvad man, som konstkännare redan hade fästat
stora förhoppningar vid, just vid den tidpunkt han
började föra ett kringdrifvande lefnadssätt, då han
helt bekymmerslöst tycktes öfverlemna sig åt att
lefva på Guds försyn och de små förtjenster, dem
en och annan konsthandlare ansåg tillkomma honom,
då han spårat upp någon god tafla, på hvilken de
kunde göra indrägtig affär.

Föll det någon in att tala till Schreiber om, att det
väl ännu icke vore för sent, om han grepe sig an och
började arbeta på nytt, så skrattade - han bittert,’
på" samma gång han qväfde en suck, och vissa morgnar,
då han vaknade upp med tungt hufvud och bultande
tinningar, sade han sig sjelf, att det skulle bära
direkte af med honom till Blocksberget. Han kunde
då måhända i tankarna -göra upp kompositionen till
någon tafla, som han föresatte sig att innan qvällen
göra utkastet till, men den dagen försvann för honom
liksom de föregående, utan att han ens så mycket som
vårdade sig om att fatta ett ritstift en gång, och för
gamla kamrater nämnde han sig skämtande »förlorad».

Han skyllde sjelf på en medfödd, inbiten lättja;
men en af hans barndomsvänner, f. d. akademikamrat
och nuvarande professor, kom mycket väl ihåg den tid,
då Ludvig Schreiber varit uppe med solen och arbetat
intill dess nedgång. Att en sådan tid funnits för
honom, derom nämnde han sjelf aldrig ett ord; ja, det
syntes till och med obehagligt för honom, om någon
kom att tala derom. Han var en lättjefull odugling,
som kastat bort sin pensel och icke förstod något
annat, än att drifva omkring, och som väl aldrig
heller förstått något annat.

Der han nu satt med en portion ålsoppa framför
sig, 6 syntes ett drag af förnöjsamhet på hans mörka
ansigte, i det han sade: »Ni kan hålla tusen mot ett,
herr Hamberg, att då Milchthal spekulerar är det
alltid af värde. . .»

»Jag har också knipit bort åtskilliga taflor och
konstsaker för honom. Han är derför så ursinnig på
mig, att om han kunde dränka mig i den här talriken,
skulle han göra det.»

Schreiber skrattade kanhända öfver, huru herr
Hainbergs lilla klotrunda figur skulle taga sig ut i
drunknande ställning, kanhända också öfver Milchthals
ursinnighet.

»Gå -bara på, som ni har börjat, hvarenda bit ni
rycker undan ...» Schreiber afbröt sig, hans ansigte
var blekt och hans ögon lågade. »Milchthals affärer
gå fortfarande bra?»

»Så, .tusan heller, man säger både si och så! Men
det känner ni ju i alla fall till.»

Schreiber slog med sin gaffel takt mot bordduken; det
var som om han på afstånd hörde någon musik. »Ja, ja»,
sade han, liksom om de orden i alla fall icke voro
ovälkomna för honom att höra. »Men ni, herr Hainberg,
någon stor kapitalist var ni egentligen icke, när ni
började, och man kallar er nu en rik man ... I den
mån, jag kunnat, har jag stått er till tjenst...»
x ’ -

»Ni är en präktig karl, ni- är min högra hand,
Schreiber. Behöfver ni något mynt?»

»Ni gör ibland barnsliga frågor . .". Har ni i ert
lif träffat någon, som icke behöfver sådant?» Herr
Schreiber var i en stämning, som kom honom att tala
i en skämtsam ton, och Hainberg tog med ett småleende
upp sin börs, ur hvilken han skakade ett par guldmynt.

»Håll ögonen öppna, min bäste Schreiber», sade han,
»och om ni märker något ...»

»Det är inte så utan, att jag i dessa dagar har gjort
det . . , Han, som ni såg jag nyss talade med, har
’dansande barn’. Täflan är, bröder emellan, värd sina
tvåtusen . . .».

»Gå till honom, min bäste, säg i förbigående att den
är värd sina tusen, om ni till ett högt pris skulle
värdera den ...»

»Godt . . . ja, gesegnete Mahlzeit! Farväl, herr
Hainberg, jag tittar vid tillfälle in till er. Ni
får sedan sjelf sköta er affär med artisten.»

»Ja, det är klart! Men hör på ... värdera täflan
icke-högre än till femhundra ...»

»Lita på mig . .’.»

»Ännu ett ord, käre vän, när jag närmare tänker
på saken, går jag icke längre än till trehundra.» ,
Herr Schreiber gjorde en otålig axelryckning.

»Tid allt hvad heligt är, Schreiber, jag kan inte
gå längre ... Jag har nyligen gjort stora förluster,
tiderna äro svåra ...»

»Adjö, herr Hainberg», sade Schreiber kort, i det
han gjorde min af att aflägsna sig.

»Ni är ett brushufvud, ni är alltid så fördömdt svår
att göra till lags!»

»Jag vill bara säga er, att det finnes en ny firma,
och herrar Maximilian & söner skulle icke vara
obenägna att täfla med er.»

»Men ni kan väl förstå, att jag icke kan låta ruinera
mig, att jag inte kan låta pressa ut mina sista
styfrar . . .»

»Men att pressa ut de sista dropparna af unga
konstnärers hjertblod, det aktar ni icke för rof. Och
hör nu på, herr Hainberg, vill ni ge ett tusen? Hvarom
icke, slipper ni täflan, det är ingen som tvingar
den på er. Jag vet, hvad ni förtjenar i alla fall
och som det är förtjensten man lefver på, vill jag
ha mitt vanliga honorarium ... Jag är aldrig den,
som låter pruta med mig.»

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sun Dec 10 00:31:59 2023 (aronsson) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/famijour/1878/0218.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free