Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Fåglarna. Tammelin - Den första kärleken
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
sommarsolens sken der står Vid hyddan buren granna,
Fast stundom höken kretsar slår Och som på lur
ses stanna,
Och piper i så sorglig ton, Att lätt den kunde
röra, Änskönt han är en stygg kujon,-Blott skapad
att förstöra.
De fåglar små i buren dock Traktera hvar sin cittra;
Bastarden der med mörkgrön lock Hörs öfver alla
qvittra.
Han är den vackraste af dem, Det kan ju icke nekas,
Och här han funnit har ett hem För kyssas och för
smekas.
Han är den förste speleman Bland fåglarna i nejden,
Och ingen drillar såsom han I ädla sängar fejden.
Nu skogens fåglar rundtomkring, Så gamla liksom unga,
Sig samla i en brokig ring, Att lyssna och att sjunga.
Så blygsam ljuder deras sång - För skalder hvilken
lära! - Frisk och melodisk på en gång, I toner
himmelskt skära.
De våra i sin granna bur Ha’ mera konsten inne,
Men äga mindre af natur Och mera ytligt sinne.
Ej nöjer dem så enkel spis, Som skogens fåglar vilda,
Och gerna höra de sitt pris, Fast ifrån högmod skilda.
De huldas också om hvar dag Af oss, men mest af henne;
Vi rosa deras små behag, Vi ärligt det bekänne!
Dock dela de - en älsklig sed! 7 Af rika öfverflödet:
Se bara, hur det stryker med, Det fina saffransbrödet!
En sådan kost ej skogen plär Ät sina barn förunna,
Dock äga de en skatt mer kär, Än vi det tolka kunna.
De gäster under kärligt bjäbb De fångna värdars
skänker Sött taga i sin lilla näbb - Men en och hvar
så tänker:
"Vår frihet hålla vi ej fal, Se, hur sig vingen
spänner! Och skogens vida pelarsal Har nog åt sina
vänner."
Snart skogens alla fåglar små Sig åter dit begifva. De
våra - som vi märka då - Så allvarsamma blifva.
Tammelin.
I> en förstå
har fört ett mycket oroligt lif under de senaste åren
och för det mesta har jag mitt hem i jernvägskupeer,
väntsalar, på hoteller och värdshus. Jag läser en
hel hop och har afstått ifrån att vara så särdeles
kinkig på lektyr., Jag har stor respekt för engelska
och franska romaner, skrifna af författare, som
antingen äro för mycket okända eller hvilkas stil
jag icke tycker om. Jag törs aldrig öppna någon af
deras böcker, icke ens i ögonblick af den största
tråkighet. Men med undantag af dessa, griper jag
mig an med hvad jag kan komma öfver på tidningsbord
och bokhyllor och ögnar .igenom hvar-enda vecko-
och månadsskrift, som jag träffar på i läsrum, på
hoteller etc. Deraf kommer det sig, att jag alltid har
frag-menter af åtskilliga historier i mitt hufvud,
och det händer ibland, att jag blandar ihop dem och
förenar slutet af den ena med början af den andra.
Somliga af dessa hoplappade historier tycker jag
lika mycket om, som de mest berömda berättelser af
namnkunniga författare. Detta är en smaksak. Ibland
afslutar jag efter mitt eget hufvud en berättelse,
hvars början jag har läst någonstädes, eller ock
fogar jag de första kapitlen till en andra afdelning,
som fallit mig i händerna. Emellanåt har jag riktigt
svårt för att komma ihåg, hvad som är mitt eget och
hvad som är författarens arbete. Mången gång har jag
om morgonen, då jag lemnat en stad, glömt hvad jag
läst aftonen förut. Men när jag tycker om en historia,
upprepar jag den för mig sjelf, under det jag färdas
framåt, och påminner mig den då och då, liksom om
den vore en episod, som jag sjelf upplefvat eller
diktat. Följande berättelse är en af detta slag. Jag
minns icke hvar jag läste den första gången, ej heller
vet jag om historien, sådan jag nu ämnar förtälja
den, är likadan, som jag läste den. Men iden är
icke min. Jag tror, att jag fann den i en fransk
tidskrift. Men det måtte hafva varit för många år
sedan-, ty några af mina vänner i Paris, som läsa allt
hvad som utkommer i form af periodisk litteratur,
kunna ej påminna sig att de någonsin hafva läst
den. Skulle författaren en gång göra anspråk på den
såsom sin tillhörighet, så vill jag med tacksamhet
återställa den; här är emellertid historien sådan
den småningom antagit form i min hjerna:
Grefvinnan de B-s talrika gäster började försvinna
vid elfvatiden, och fram emot midnatt befann sig
endast ett fåtal af familjens intimaste; vänner
i salongen. Den ståtliga Palaméde hade afgifvit
sitt slutomdömme om aftonens mest anmärkningsvärda
toaletter, Eéné hade talat om sista duellen, Edmond om
sista kapplöpningen; den färskaste skandalhistorien
inom societeten hade afhandlats med vanlig mildhet
och skonsamhet, och för första gången under aftonens
lopp började konversationen aftyna.
Grefvinnan vände sig till sin granne Gaston.
»M är språksammare än vanligt i qväll», sade hon;
Dunder sista halftimmen har ni suttit och sofvit med
öppna ögon.»
Den man, hon sålunda tilltalade, satt på en låg
stol, alldeles fördjupad i ett samtal med elden i
spiseln. Nu vände han sig långsamt om och sade:
»Jag tänkte på min första kärlek.»
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
