- Project Runeberg -  Svenska Familj-Journalen / Band 17, årgång 1878 /
285

(1869-1885)
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Aktören och presten. Skiss af Hjalmar Ekerot

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

jag då på sätt och vis anförtror er? Kom ihåg, att
jag på dommens dag ställer er till räkenskap! Kan
jag förlita mig på er och vill ni svära?» frågade
Hjortsberg, sökande med sina forskande ögon intränga
i prestens innersta tankar.

»Jag svär!» svarade presten med stadig röst,

»Godt!» återtog Hjortsberg, som syntes nöjd med
sin forskning. »Här har ni en biljett till parkett,
för den händelse ni önskar åse stycket.»

»Jag besöker ej teatern, men vill för i afton göra
ett undantag. Jag tackar er!»

»Farväl då! Efter föreställningens slut träffar ni
mig här!»

Aktören och presten skildes åt, bägge med hufvudet
fullt af tankar. Sedan den unge mannen aflägsnat sig,
gick Hjortsberg allvarsam och med strålande blick
fram och tillbaka i klädlogen, under det att ett
förklaradt leende då och då spred sig öfver hans
ädla drag. Hans tankar upptogos lifligt af hvad
som nyss passerat. Prestens lika oförmodade som,
åtminstone till en början, egendomliga uppträdande
och det plötsligen åter till lif väckta minnet af
hans ungdoms drömda brud, hade mäktigt tilltalat
Hjortsbergs känsliga sinne.

»Förmenade mig ett oblidt öde», sade han sakta till
sig sjelf, »att blifva något för dig, du min ungdoms
oförgätliga käresta, tyckes nu en mild försyn förunna
mig att söka göra något för din son. Kommen derför
I, lyckliga minnen af en ren och oskyldig kärlek,
för att adla skådespelarens framställning, liksom hon
fordom eldade ynglingens håg till ärlig sträfvan för
framtiden! Låt din ande, du min barndomsbrud, omsväfva
och styrka mig, då jag nu går att med konstens heliga
vapen kämpa för ditt barn!»

Han rätade upp sig och syntes plötsligen ung på nytt,
då regissörens klocka ringde sista gången.

*



Presten hade gått att intaga den honom anvisade
platsen.

Den öfverfyllda salongen med alla dess lysande
toaletter gjorde ett egendomligt intryck på vår unge
hjelte. Allt var för honom främmande. Han visste ej
rätt hvarför, men han kände sig pinsamt beklämd midt
ibland den glada menniskoskaran.

Ridån gick upp.

Åskådarna följde med spänd uppmärksamhet de vexlande
scenerna i Moliéres förträffliga arbete. Trots
den kungliga familjens närvaro, som då för tiden
uppfattades helt annorlunda än i våra dagar, ådrog
sig dock med rätta publikens förklarade gunstling,
Lars Hjortsberg, som innehade Orgons roll, hvilken han
mästerligt utförde, flertalets af åskådarna odelade
uppmärksamhet. Ty Lars Hjortsberg öfverträffade
denna afton sig sjelf. Aldrig hade man sett honom
inne i sin roll. Han gaf den mest helgjutna bild
af den godtrogne och bedragne äkta mannen. Täta
handklappningar och sorl af bifall kommo också hans
själfulla uppträdande till del.

Den unge presten förblef ej heller oberörd af den
allmänna förtjusningen. Till en början likgiltig
för hvad som tilldrog sig å scenen, började dock så
småningom hans tankegång följa stycket, och snart
var han med hela sin själ inne i handlingen. Han
välsignade Hjortsberg i sitt hjerta och hans
blickar följde skådespelaren med beundran och
tacksamhet. Med fasa ryste presten för den med
förfärande natursanning tecknade Tartuffe och beslöt
inom sig sjelf fast och allvarligt, att hans eget lif
och egen framtida presterliga verksamhet skulle blifva
just motsatsen af hvad som här så lifligt och målande
framställdes. Hjortsbergs och prestens blickar hade
under styckets fortgång flera gånger sökt och funnit
hvarandra. Huru mycket låg ej i desamma och hvilket
tyst, men betydelsefullt språk talade de ej!

Mellanakterna föreföllo den unge kyrkans tjenare
till ytterlighet pinsamma och långa, ty han brann af
otålighet att se upplösningen af styckets mästerligt
uppgjorda intrig. Pratet och glammet rundt omkring
honom störde honom i hans tankar, men det enstämmiga
lofordet öfver Hjortsbergs högst ovanliga uppträdande
denna afton gladde presten öfver höfvan.

Ridån föll öfver sista akten. Baletten egnade presten
ingen uppmärksamhet, utan försjönk i drömmar och afbidade
otåligt dess slut. Publiken började slutligen aflägsna
sig, och äfven presten lemnade salongen. Han ilade,
upp på scenen, för att efter aftal sammanträffa med
Hjortsberg. Huru tacksam var ej presten mot denne,
huru högt beundrade ej nu äfven han denna scenens
prydnad!

Han fann aftonens hjelte sittande på en
stol. Hjortsberg var mycket blek och syntes
uttröttad. Själsansträngningen hade ännu lemnat spår
efter sig i hans anletsdrag, hvilka buro vittne om en
inre själsstrid. Skådespelaren omgafs af beundrande
kamrater, hvilka alla lifligt och hjertligt betygade
honom sin hyllning.

Då Hjortsberg varseblef sin skyddsling, ty numera
ansåg han presten såsom en sådan, tryckte han
stillatigande hans hand och hans goda ögon sågo mildt
upp mot den reslige, unge mannen.

»Tack, hjertligt tack!» var allt, hvad presten
förmådde säga. »Huru gjorde jag min sak?»

»Jag skall aldrig, hur det än må gå, glömma denna
afton och er. Tillförne har jag hyst ringa aktning
för den dramatiska konsten och dess utöfvare. Men det
var derför, att jag ej kände den förra i dess innersta
väsende och ej var bekant med er. Nu, sedan jag fått
ögonen öppna, måste jag skänka hela min beundran åt
en konstart, som så förstår tala till känslorna och
förädla dessa. Lycklig den, som försynen gifvit den
stora förmågan, att som ni kunna tolka allt detta!»

»Skådespelarens lott är otacksam, men skön», sade
Hjortsberg allvarligt. »Äfven han kan i sin mån föra
ljusets och sanningens talan.»

»Ja, och detta på ett högst verksamt sätt!» utbrast
presten hänförd.

»Äfven det bästa kan urarta», återtog Hjortsberg. »Den
rena och sanna kristendommens vrångbild tronar ofta
i våra hjertan, villomeningar skjuta som svampar ur
jorden och fanatismens förbannelse blir rådande, der
försoningslärans frid och fördragsamhet ensamt borde
herrska. Konstens heliga eld oskäras ofta. Författare
och skådespelare finnas beklagligtvis, som ockra på
menniskornas förskämda smak, som hölja lasten och
brottet i skämtets täckmantel och derigenom utså
ogräs bland det godas hvete. Shakspeare, Moliére,
Racine, Calderon m. fl. äro dock namn, som skola föra
teatern till dess rätta bestämmelse, den, att vara en
förädlingens och bildningens förkämpe. Det kan dröja
många och långa år till dess, men den dagen skall dock
randas, och det är mitt hopp, min stödjepelare i mörka
och sorgsna stunder», tillade Hjortsberg inspirerad.

Presten och aktören förstodo nu hvarandra.

»Har ni haft något bud från konungen?» frågade
presten.

»Nej!»

De väntade ännu en god stund medan Hjortsberg klädde
om sig. Men intet bud af hördes. Besynnerligt! Carl
Johan hade hela aftonen varit vid det bästa
lynne och sjelf flera gånger gifvit tecken till
applåder. Presten stod som på nålar, och Hjortsberg
sjelf syntes verkligen förvånad. Hans samvete var
fredadt, ty han visste och kände med sig sjelf,
att han för den unge prestens skull gjort sitt
bästa. Slutligen upplyste man dock, att Carl Johan
under sista aktens lopp lemnat sin loge, emedan en
anländ vigtig depesch kallat honom upp till slottet.

»Allt har då varit förgäfves!» utbrast presten
nedslagen.

»Att hoppas kostar ju ingenting», svarade Hjortsberg.

»Men det dröjer länge, innan ni här åter uppträder
inför konungen. Jag är född och dömd till otur»,
suckade presten, som såg ett nytändt hopp sviket
och förloradt.

»Säg ej så, min unge vän!» varnade
Hjortsberg. »Motgångarnas skola är lifvets. Vi måste
alla taga afgångsbetyg derifrån, mången kanske först
vid inträdet till ett bättre lif.»

»Min mor, min Anna!» beklagade sig presten.

»Ännu är ej allt förloradt Huru länge stannar ni här
i Stockholm?» frågade Hjortsberg med deltagande röst,
i hvilken han försökte inlägga förtröstan och lugn.

»Endast omkring en vecka.»

»Kanske det ännu kan hjelpas. Jag skall se till, hvad
som kan göras. Kom upp till mig om ett par dagar. Här

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sun Dec 10 00:31:59 2023 (aronsson) (diff) (history) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/famijour/1878/0289.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free