Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - En karolins berättelser om sina öden. Ur efterlemnade anteckningar af A. M. Dahlberg. VII. Befrielse. - Åter i fäderneslandet. - En lycklig tid
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
367
till mera, ty mina anförvandter, som jag träffat,
äro icke förmögna.»
Han sade: "De kunna mynta hundra riksdaler till,
så skall du slippa lös; du gör ändå aldrig godt mer,
det vet jag.»
Jag begärde då, att få någon tid på mig och att
jag med vakt måtte få gå ut i staden och uppsöka
mina hjelpare. Tre dagars tid beviljades mig, och
sergeanten fick befallning att låta en vaktkarl följa
mig om dagen, men hafva mig innesluten, som förr,
om nätterna. Med detta utslag gick jag ganska förnöjd
ifrån honom och sedan jag för kamraterna berättat min
med fursten träffade öfverenskommelse, hvaröfver de
hjertligen gladdes, gick jag att uppsöka förenämnde
hofrättsadvokat Bissel-stein och presenterade honom
landshöfdingens vexel, hvilken han genast accepterade,
sägande att penningarna kunde lyftas när jag
behagade. Emellertid visade han mig mycken höflighet
och obligerade mig, att i närvaro af hans fru och
barn berätta mina äfventyr vid ett glas rhenskt vin,
det jag ock till en del gjorde, förbehållande mig att
fortsätta, då jag komme på fri fot. Han tillbjöd mig
ock i sitt hus fri bostad och kost till min blifvande
afresa, hvilket’jag med mycken tacksamhet mottog;
ändade jag alltså denna dagen med glädje, fast jag om
aftonen måste krypa i mitt gamla hål och järnkoppel
igen. Andra dagen lät jag genom sergeanten begära
företräde hos’ fursten, hvilket strax beviljades,
då han med öfvermåttan blid uppsyn frågade, om jag
kunde bringa så mycket penningar tillsamman, som
jag mig utfästat, då jag svarade, att jag törhända
finge bedja om någon ytterligare tid, ty det vore
svårt att på tre dagar få hela summan tillsamman,
men inom sex dagar vore jag viss om alltsammans.
Då svarade han: »Det står en i salen, som skall hafva
en summa pengar, och mig fattas hundra riksdaler;
kunde du skaffa mig dem i dag, så vill jag lemna den
begärda tiden med resten.»
Jag lofvade göra mitt bästa och fick ett glas bränvin,
hvarpå jag gick till Bisselstein, berättade honom hela
historien och bad honom följa mig och gifva sig ut
för min farbror, som af medlidande ginge i förskott
för mig, fastän han vore oviss om han finge något
igen eller intet, hvartill han samtyckte, och sedan
jag spisat hos honom, följde han mig och tog med sig
sin skrifvare, som under kappan bar en pung i hvar
hand. Yid ankomsten anmälde jag, att jag var anländ
jämte min farbror, som åstundade göra sin uppvaktning,
och vi fördes in i salen, der fursten stod för oss,
då jag anhöll att min farbror och jag måtte få tala
vid fursten enskildt, då jag måste agera tolk. .Jag
sade då hvad jag ville, som tjente till mitt bästa och
onödigt är att anföra; det som mest behagade honom var
dock penningarna, som då blefvo till fullo utbetalda,
då han icke kunde dölja sin glädje och befallde mig,
att med bränvin fylla tolf små tumlare, som voro
gjorda af rubler och stodo på en presentertallrik,
hvarpå han bad min farbror att tömma dem för hans
välgång. Men som detta var honom omöjligt, slapp
han med två, men resten måste jag supa ut. Derpå tog
fursten mig i famn och kysste mig, sägande: »Broder,
nu äro vi inför Gud förlikte; lofvad vare Herren!»
Derpå skref han mig ett pass och öfverlemnade det
med tillönskan . af en lycklig resa.
Under mycken gråt och hjertliga välsignelser skildes
jag och mina fångkamrater åt, lemnande jag dem i deras
eländes kula och förfogade mig med herr Bisselstein
till hans hus, hvarest jag blef väl möttagen och
undfägnad. Under de fjorton dagar, jag här vistades,
använde jag de pengar, jag i mitt fängelse samlat,
som belöpte sig till tolf riksdaler, till linkläder
och tog ännu fyrtio riksdaler af herr Bisselstein
på landshöfdingens räkning och lät göra mig passabla
gångkläder.
Sedan nu allt var färdigt, tog jag från detta goda
huset afsked och begaf mig till Schrondom, hvarest
landshöfding Vittinghoff residerade. Denne gudsmannen
tog mig med mycken glädje emot, sägande, att hvad
han gjort vore en ringa sak mot alla de tjenster, min
salig farbroder grefve Dahlberg honom bevisat. Derpå
bad han mig hålla till godo vinterqvarter och när
våren komme, kunde jag alltid beqvämligen fortsätta
resan från Libau eller, om jag ville, från Memel
sjövägen till Stockholm.
Med detta anbud var jag ganska nöjd, helst jag då
finge tid att från min slägt, om någon lefde, draga
penningar för att betala min skuld. Men han vidhöll,
att jag skulle låta betalningen vara min minsta sorg,
emedan han ingenting tänkte föra mig till räkning,
utan lemnade i stället mig ett egenhändigt qvittb,
att jag de två hundra fyrtio riksdaler, som han till
min lösen förskjutit, riktigt och till fullo betalt,
förbehållande sig blott, att om jag träffade något
af hans barn i sådan nöd, jag då, om mina medel
ville det tillstädja, ville göra dem samma tjenst
igen. Här lefde jag nu som hans son, förnötte min
tid i nöje och led brist på ingenting, allt intill
slutet af Mars månad följande året 1713, under hvilken
tid jag hade den förmånen att få se och uppvakta så
väl czaren som ryska tronföljaren och deras gemåler,
när dessa höga personer, hvar efter annan, under resa
från Tyskland till Petersburg, hade på slottet sitt
nattqvarter och hviloställe.
Sedan jag tre månader hos honom njutit angenäm och
riklig gästfrihet, skulle jag öfver Memel fara till
Stockholm. Försedd med god reskassa och adress på
landshöfdingens alla vänner vid vägen, af hvilka
jag ytterligare förseddes med mynt och annat, kom
jag till Memel, der jag dock måste uppehålla mig
i två månader i brist på sjölägenhet till Sverge,
tills omsider en skeppare, som förde en galliot,
lastad med lin och hampa, efter mycket prut åtog sig
att föra mig öfver till Stockholm mot tjugo daler
silfvermynt för frakt och kost under resan.
Efter åtta dagar var han klar att afgå, men i detsamma
kom ett fartyg från Nyköping med berättelse att fyra
ryska fartyg gingo och kryssade mellan kurländska och
svenska vallarna, för att snappa upp alla till Sverge
ernade fartyg. Min skeppare, en beslutsam sjöman,
som hette Haquinus Keyenberg, tog underrättelsen
temligen lugnt, men jag blef så illa till mods, att
jag hardt när ville förtvifla, ihågkommande. mitt
förra ryska slafveri och fruktande att råka i detsamma
tillbaka. Jag upptäckte då för skepparen min fruktan
för hvad mig kunde förestå, ifall jag åter råkade i
ryssarnas händer, emedan jag redan tre gånger rymt
från dem. Men den barske sjöbussen intalade mig mod
och sade, att det för oss skulle intet hafva något
att betyda, ty han ville skaffa sig pass som borgare
i Memel och köpa sig en brandenburgisk flagga, och
dåj om än ryssarna råkade på oss, skulle de icke
våga antasta oss. Sålunda ställde han mig någorlunda
till freds, så att jag blef vid mitt en gång fattade
beslut, att med honom göra öfverfarten. Detta allt
drog nu ut ytterligare fyra dagar, innan vi voro i
ordning; emellertid ankommo fyra svenska trumpetare,
hvilka äfven rymt från ryssarna, och tingade sig plats
på samma fartyg som jag. På skepparens inrådan lade
vi oss alla till sjömanskläder, då han försäkrade
att vi af ryssarna icke hade något vidare att frukta.
Så gingo vi då omsider dagen derpå, den 13 Juni,
om jag minnes rätt, under trumpetklang i Herrans
namn till sjös, med en god och förlig vind, och
efter nitton dygns förlopp, under ett ganska hårdt
oväder med åska, hagel och regn, ankommo vi lyckligt
till stockholms-skären och ankrade vid Dalarön på en
bönedagsafton, hvarest vi på bönedagen med hjertans
glädje och innerlig andakt bevistade gudstjensten,
tackande Gud med glädjetårar, att han omsider, efter
så stora faror och vedermödor, hulpit oss i säkerhet
hem till vårt eget kära fädernesland.
Atrån att snart råka vänner lemnade oss ingen ro, och
hvar timma syntes lång som ett år, ty begåfvo vi oss,
efter om bord undfången middagsmåltid, landvägen till
fots, omkring fyra mil, och kommo andra dagen klockan
nio förmiddagen till Stockholm, hvarest jag skildes
vid mina fyra trumpetare på Södermalm vid källaren
Hamburg, der de togo qvarter. Jag förfogade mig till
staden att uppsöka min morbror revisionssekreteraren
Hjelmberg, hvarest jag blef med all kärlek undfången
och tillbjöds mig genast fri bostad och kost uti
hans hus, så länge jag i staden vistades, hvarjämte
han begåfvade mig med tre hundra daler silfvermynt
till kläder och utrustning, utom en skön värja och
ett par goda pistoler.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
