Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Pandurerna. A.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
111
åtagit sig att värna, och att der begå de skändligaste
grymheter och plundringar. Då regeringen lät anställa
jagt på dem och de kommo i handgemäng med de reguliera
trupperna, behöllo de oftast öfverhanden, och om man
ansatte dem för hårdt, drogo de sig tillbaka till
de stora skogarna, hvilkas ogenomträngliga snår
och gömslen endast de sjelfva kände till och dit
ingen skulle vågat att förfölja dem. Om de blifvit
förrådda af folket i någon by, så nedhöggo de samtliga
invånarna och stucko derpå husen i brand. Lyckades
det någon gång att drifva dem tillbaka eller besegra
dem, blefvo de snart ersatta af en ny skara och gåfvo
sig då ingen ro, förr än de utkräft en fruktansvärd
hämnd. Deras befälhafvare buro det halfturkiska namnet
Harum-pascha; de valdes bland de vigaste och starkaste
i truppen och valet skedde genom omröstning röfvarena
emellan. För öfrigt kunde de nästan fritt genomströfva
landet, lätt igen-känliga på sina stora juvelringar
och på sina med stora silfver-knappar rikt besatta
jackor; de voro sjelfva allt för fruktade för att
hafva något att frukta.
Det var på dessa skaror som Trenck, efter återkomsten
från kriget mot turkarne, vände sin uppmärksamhet,
dock långt ifrån i något fredligt syfte. Trött på
att tillbringa tiden med att jaga högdjur i skogarna
och uttråkad af o verksamheten, hittade han på att
förändra jagten till ett krigiskt tidsfördrif - och de
laglösa stråtröfvarena gjordes till jagtoffer. Han
använde först en uppbådad trupp af vasaller och
sedermera några reguliera trupper, som hofvet i Wien
skickade honom. Detta krig erbjöd måhända större
svårigheter och kräfde minst lika mycken skicklighet
och lika stort mod, som ett krig med stora arméer. Men
Trenck hade just af naturen fått hvad som be-höfdes
för att lyckas: natt och dag var han på benen och
på skallgång efter stråtröfvarena, dem han följde
i spåren, som om de varit vargar, dödande än en,
än en annan, stundom affårdande hela skaror i ett
enda slag. Han hyste ej ett grand af betänklighet
eller medlidande, kände icke något band af ömsesidigt
ingångna öfverenskommelser, inga hederspligter. I
vildhet, förrädiskt handlingssätt och skurkaktighet
hade dessa banditer i Trenck funnit sin mästare. Såsom
bevis derpå kunna anföras ett par drag, hvilka äro
betecknande. *
En dag hade han låtit på pålar spetsa fadern till
en harum-pascha; aftonen samma dag var han stadd på
rekognoscering vid stranden af en flod, då han på
andra sidan floden fick se menniskor och i månskenet
igenkände den dödades son, omgifven af sitt folk.
"Trenck», ropade denne öfver floden, »jag har igenkänt
dig på rösten; du har låtit spetsa min far; kom hit
öfver, bortlägg som jag alla vapen utom sabeln, så
skall jag skicka bort mitt folk, och sedan skola vi
se till, hvem som kommer lefvande härifrån.»
Trenck gick öfver floden och de mötte hvarandra
med sabeln i hand. Men i andra handen hade Trenck
förrädiskt hållit en pistol gömd och med denna
sköt han sin motståndare, afskar hans hufvud och
lät uppspika det på en påle vid sidan af faderns
döda kropp.
En annan gång blef han inne i skogen öfverraskad af
natten och ströfvade länge omkring i mörkret, innan
han upptäckte ett enstaka liggande hus. Der spelades
dansmusik och ljus strålade genom fönstren. Trenck
gick in, men studsade, ty han hade igenkänt tvänne
höfdingar, af hvilka den ene just höll på att fira
sitt bröllop.
»Trenck», sade de två höfdingarna till honom, »du
förföljer oss med en exempellös grymhet, du är nu
i vårt våld, men du är trött; ät och drick med oss;
när du hvilat dig, skola vi med sabeln i hand afgöra,
hvem af oss som skall behålla segern.»
Trenck satte sig ned vid bordet, men under måltiden
upptog han oförmärkt två pistoler ur sin ficka,
riktade dem under
bordet mot underlifvet på sina grannar och dödade
dem båda två. Derpå tog han till flykten, sedan han
likväl stjelpt hela bordet öfver gästerna.
Banditerna voro i det närmaste besegrade och ansågo
nu sin oförskräckte bödel såsom den störste hjelte
i verlden, då kriget plötsligt utbröt 1740. Trenck
erhöll från hofvet i Wien tillåtelse att uppsätta
en frikår, med allmän amnesti för alla tjufvar,
som inträdde i densamma. Han hade nu för afsigt
att i harum-pascharna skaffa sig officerare och
i stråtröfvarena soldatämnen. Efter att hafva
levererat en hård drabbning och instängt alla sina
fiender mellan floderna Save och Sarsawa, lät han
uppläsa amnestien, i det han erbjöd dem en ärofull
kapitulation mot vilkor att de inträdde i hans
kår. De flesta an-togo förslaget; de frågade för
öfrigt föga efter annat, än tillfällen att plundra
och utgjuta blod.
De slavoniska röfvarena blefvo således i förening
med dem, som så länge bekrigat dem och under en
och samme befälhafvare, kärnan till den ryktbara
kår, som man känner under namnet pandurer. Blotta
åsynen af deras röda mantlar var nog, för att injaga’
förskräckelse, och de listiga knep, som de hade lärt
under sitt tjufyrke, frambragte lika förvånande som
oväntade verkningar. Också bemöttes Trenck af prins
Carl med mera ynnest, än någon partigängare någonsin
före honom: han bildade öfverallt armens förtrupp och
följde den franska och bajerska armens eftertrupper
ända in i Bajern. Han hade fatt tillståndsbevis
att plundra efter behag och han spred eld och blod
öfverallt, hvar han gick fram. Äfvenså hade han
förbehållit sig rättigheten till allt byte; han köpte
sjelf af sina soldater frukterna af deras rofferier
och taxerade dem efter behag - och alltsammans
lastades på fartyg och fördes i massor till hans
slott i Ungern.
Den illbragd, hvarmed pandurerna i synnerhet väckte
Europas harm, var uppbrännandet af staden Cham. De
trodde sig hafva skäl till missnöje med några af
invånarna, och för att kräfva en värdig hämnd kunde
de icke hitta på något lämpligare, än att sätta
eld i stadens fyra hörn, sedan de först nedhuggit
hela den manliga befolkningen. Då qvinnorna blefvo
varse elden, sökte de att fly öfver bron, medtagande
det värdefullaste af sin egendom, för att rädda det
undan lågorna; men pandurerna hejdade dem på bron och,
sedan de slitit af dem kläderna, kastade de dem jemte
barnen i vattnet. Midt i adertonde århundradet och i
hela Europas åsyn blef sålunda en hel stad jämnad med
jorden af stråtröfvare, hvilka formligen inskrifvits
under* en kristen monarkis fanor!
Var det väl denna sista handling som marskalken af
Cordova åsyftade, då han i slutet af sin rapport om
den af Maria Theresia anbefallda undersökningen, ined
anledning af de illdåd, hvarför pandurerna beskylldes,
yttrade: »att dessa klagomål icke voro tillräckliga,
för att låta återkalla till Wien en man, som var så
nödvändig för armen, och att det för öfrigt vore
bäst att se genom fingrarna med obetydligheter,
i betraktande af hans vigtiga tjenster»?
Vare härmed huru som helstj så var denna rättegång
allt för befallande påyrkad af den allmänna opinionen
och af Trencks fiender, för att kunna nedläggas; den
fullföljdes, och den 20 Augusti 1763 blef Trenck,
genom utslag af den utomordentliga l domstol, som
nedsattes för att dömma honom, dömd till lifstids
inspärrning på fästningen Spielberg. Der intog
han gift och slutade så vid tretionio års ålder
sitt brottsliga lif. Han hade emellertid genom rof
och plundring samlat flera millioner, som blefvo
konfiskerade.
Hvad pandurerna vidare angår, så behöll Österrike
dem i sin tjenst. Man gaf dem en annan chef, och
efter freden med Preussen blefvo de organiserade
såsom regulier trupp. Men efter den tiden förlorar
sig deras namn eller uppgår i andra regementens.
A.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
