Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Vincent Rossby. Berättelse af Emilie Flygare-Carlén. XXIV-XXVII
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
»Tusen, tusen tack, min ädle Vincent, för att du så
fullständigt befriat mig från alla farhågor!.. Är
det din fasta mening, att icke ens i framtiden låta
ditt härliga verk uppträda ur askan? – Kan hända har
du då fått en annan åskådning af tingen ...»
»Tyst dermed. Det är ej för en så klok hustru, som du,
att kasta fram dylika vinkar, vexlar, ställda på en
framtid, som derigenom skulle kunna mista den solida
redighet, som på sista tiden ofta hägrat för mig. Nej,
jag är lycklig att veta, det jag räddat mig, vare
sig från högmodets farliga framgång eller förtviflans
nesliga ingifvelser. Man skall nu vänta på min opera,
men hvarken berömma eller sönderslita den. Dessutom
befinner jag mig för närvarande i ett stadium, hardt
nära den punkt, der en passion sotdör.»
»Men jag skulle kunna tro», inföll Emmy med en ömt
forskande blick, »att ett sådant slags död torde
båda soluppgången för en annan tidräkning ... O,
min älskade, jag är alltför lycklig och förtjust att
våga säga något mera, helst jag väl vet, att din
egen känsla talar det varmaste språket för honom, som
omfattat oss båda med en så stark faderlig kärlek,
att han alltid glömt sig sjelf. Huru många tårar,
som föllo inne hos mig, då doktorn ansåg dig som
svagast! Jag fick ej se dem, efter jag sjelf var så
ytterligt klen, men mamma har sedan sagt mig, att
hon aldrig funnit en allvarligare och djupare sorg.»
»Jag är säker att du har rätt, min älskling ... Men
nu böra vi icke längre missbruka lyckan att fritt
få språka med hvarandra. Vi måste väl också spara
några ord till middagen, den första, der vi efter
så lång tid anses berättigade att få plats vid vårt
eget bord, och den sista din mor är hos oss. Jag
måste ju tacka henne och din förträfflige styffar,
som jag minns att jag helst alltid tyckte om att
finna sofvande ... Men se här kommer barnflickan
med lille VYinny, fäktande att vilja ned, och tant
Julia bredvid ynglingen Knut, som kör ett spann af två
hvita kattor. Hvilken lifvande målning! Så illa, att
jag ej har mitt ritstift och min skissbok till hands!»
Ett par timmar senare äro alla familjens medlemmar
församlade kring det festligt ordnade middagsbordet,
der hvarje servet af miss Julia blifvit prydd med
blommor. Emmy och Vincent, som blifvit helsade likt
långväga kära gäster, der de för första gången i
ordentlig toalett infunnit sig, sitta i högsätet,
och farbrodern och svärmodern betrakta dem med så
glada blickar, att de säga långt mer än farbrors lilla
vackra lyckönskningsoration, i hvilken generalskan
instämmer.
»Nu», inföll Vincent höjande glaset, »»är det väl
också billigt att jag, om än aldrig så kort, får
uttrycka mina känslor. Och som jag vet att farbror,
alltid ridderlig mot damerna, icke skulle tillåta
att jag först adresserade mig till honom, vänder jag
mig med hjertat på läpparna till min vördade svärmor,
öfvertygad att hennes outtröttliga vård bidragit till,
att jag för andra gången af hennes hand erhållit den
ljufvaste och bästa hustru, hvarmed en man blifvit
välsignad, och i det glas jag nu får tömma, innesluter
jag min redlige och faderlige vän, majoren. Säg honom,
att jag älskar honom, vare det nog... Och under
en annan tidpunkt få ni nog se, om jag förtjenade
att från den återvändsgränd, vid hvilken jag stod,
då ni besökte oss, komma tillbaka in på den station,
der jag förut varit anställd endast som extra biträde,
men der jag nu tänker söka fast plats.»
Han lyftade glaset till läpparna, och så fort
skålen blifvit tömd och af generalskan högst nådigt
besvarad, ehuru hon ej förstod slutet, steg Vincent
upp, gick sakta med det ånyo fyllda glaset fram
till farbrodern, lade sin arm om hans hals, och,
kämpande med den frambrytande rörelsen sade han
blott: »Den fasta plats, jag numera söker, är hos
huset Rossby! Musikläraren och komponisten har lagt
ned sin verksamhet, spelmannen skall hädanefter
lära sig konsten att spela på börsen! Konserter och
sällskapsspektakler få hjelpa sig utan honom.»
Onödigt är att säga huru den sista skålen upptogs.
Den blifvande köpmannen nästan qväfdes under
jubelsmekningar.
Emmy hotade att svimma af idel lycksalighet.
XXVII.
Knuts-dagen.
Farbror Knut hade på morgonen af denna
märkelsedag, från hvilken den nydanade firman skulle
börja sin verksamhet, blifvit väckt af den ståtligaste
manskör under anförande af för detta musikläraren
Vincent Rossby, som sedan hösten med sin familj
bebodde andra våningen af den äldre Rossbys hus.
När dagens hjelte visade sig i ny paraddrägt,
både kroppslig och andlig, den senare till följd af
glädjen att ändtligen hafva sett uppfylld sin högsta
önskan, så emottogs han af all slags hyllning,
från sång, skålar och tal, intill hurrarop och
kringbärning till bordsplatsen ... Allt detta
berörde emellertid den gamle hedersmannen så pass
starkt, att han, för att kunna vara en artig värd på
eftermiddagen för då ankommande långväga gäster och
desslikes vid festen å Fenix på aftonen, fann sig
föranlåten att i tid afskeda sin stora uppvaktning
och, insvept i sin gamle trotjenare till nattrock
samt af lilla miss Julia försedd med tofflor, pipa
och sodavatten, gå till ankars på sin breda, gamla
skinnklädda soffa, der han snart, släppande pipan,
seglade in i drömmarnas land. Här uppläts för honom
ett perspektiv af aftonfesten, der han såg sig sjelf
högtidligt förande vid armen i stora promenaden fru
generalskan i egen person.
Medan Rossby senior så klokt använde sin tid, skyndade
husets yngre chef upp till eget bo, ledsagande sin
hustru, som varit värdinna vid morgonfesten, der hon
blifvit så varmt beundrad och hyllad, att Vincent
påstod, att det var hennes pligt som äkta maka, att
icke alls göra sig vacker på aftonen, då han eljest
torde bli så svartsjuk, att han störde hela hennes
nöje. Han hade redan haft känningar.
»Ack, prata inga dårskaper, älskade», sade Emmy,
»jag är så orolig innan jag kommer in och får se huru
vår lille hjelte befinner sig. Hafva icke vi hos oss
också en Knutsdag att fira, då jag icke ville tillåta
att han fick komma ned i allt bullret?»
»Nå, tror du, min Emmy, att jag glömt bort
pilten. Var så god och titta hit!» Vincent stack
handen ned i fickan och drog den upp fullastad
med drufvor och fikon. Då de unga föräldrarna
inträdde till den yngste Knut Rossby, funno de
Julia före sig och det födelsedagsbord, som Emmy
sjelf dukat på morgonen med alla leksakerna, nu
ytterligare dekoreradt med både blommor, apelsiner
och pyramider af valnötter och konfektrussin.
De båda små medborgarna voro i ett lynne, hvars
glädtighet hördes långt ifrån, och när nu pappas
»förning» kom till, hoppade de rundt omkring och
slogo sina små händer omkring far och mor, som
helt lycksaliga lekte som barn med sina älsklingar,
hvilkas förtjusning knappt kunde hejdas.
En festlighet med sådana qvantiteter godsaker var
också en storartad fest i deras unga lif, ty Emmy,
som var den allra förståndigaste uppfostrarinna,
lät intet slags öfverflöd i någon väg blifva till
vana hos barnen. Hon hade svårt för att hålla sin
man tillbaka, då han alltid ville köpa nya leksaker,
men hon visade honom, att ingenting skulle komma
att äga värde eller gifva barnen någon sann glädje,
om de ej först hade lärt sig att umbära. På så sätt
bereddes dem först en rätt lifvande njutning.
»Hvilken ovanligt tänkande qvinna du är, Emmy», sade
Vincent, i det han förde sin hustru ut i den stora
salen, medan Julia rustade för de små herrarna Rossby
och var värdinna vid deras taffel. För denna högtid
hade hon framtagit och till kalaset inbjudit alla
eleganta herrar och damer ur sitt eget länge sedan
tillåsta dockskåp. Och man kan väl tro med hvilken
passande vördnad hjelten Knut (den lille) mottog sina
gäster. Yngre brodern, lille oefterrättlige Vinny,
ville nödvändigt draga slöjorna från de främmande
fruntimmernas hattar och näsdukarna eller muffarne
ur deras händer, men då den
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
