Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Gurli. Novell af Daniel Fallström
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
348
Hade han kännt henne bättre, skulle han vetat, att
hon i qväll var vid ett ypperligt lynne, ty hennes
retsamhet var just ett bevis derpå.
^Behagar ni dansa en vals? Ni skulle göra mig
utomordentligt lycklig.»
"Kan så litet göra er lycklig, så - med största nöje!»
De gingo ut i salongen. Gurli återsåg ej sin okände
vän från sommaren efter demaskeringen, och baron
Axel Örnefelt kunde ej heller någonstädes upptäcka
den franske målaren, Richard Casarin, hvilken han
ifrigt sökte.
>Jag skall väl träffa honom i hans atelier»,
mumlade baronen, när han vid midnatt lemnade
maskeraden. "Skulle det verkligen vara han, så . . ."
Han rynkade ögonbrynen och slog betänksamt af askan
på sin cigarr.
III.
Det var åter sommar. Rosorna doftade, lärkorna sjöngo
sina glada sånger, och allt var solljust och gladt.
Der stod, såsom under förra sommaren, det gamla
tornet, ocli murgrönan slingrade allt tätare sina
rankor omkring de gråa, förvittrade murarna. Svalorna
flögo nu, liksom då, ut och in genom torngluggarna,
och der nere i dalen blänkte sjön Ingen fram mellan
mörkgröna ekdungar och ljusgröna björklundar, och på
dess yta summo de hvita och gula neckrosorna.
Uppe i den förfallna tornruinen satt Gurli och band
samman små buketter af Linnés älsklingsblommor, de der
med de små, skära, klocklika kalkarna, de långa efter
marken krypande refvorna och det oförlikneliga doftet.
Den unga flickan var klädd i en hvit musslinsklädning
och håret svallade efter vanan fritt kring hennes
axlar. Hennes fina drag voro något blekare än förra
sommaren, och de mörka ögonen ännu mörkare och
outgrundligare än någon sin.
"Hvarför icke?" frågade hon högt sig sjelf, "hvarför
kan det ej ske? Hvarför skulle jag ej egna mig åt
konsten, då hufvud och hjerta mana mig dertill? Jag
föraktar männen - dessa egenkära narrar - som vilja
hafva oss till sina ro-dockor. Det skulle aldrig
falla mig in att binda mig vid en man, som ej kunde
förstå mig, som endast i mig såg en guld-grufva,
ur hvilken han hemtade medel till sina förströelser,
och en prydnad för sin salong. - Och han, sedan, den
der hemlighetsfulle mannen, hvad jag hatar honom! Han
söker att beherrska mig genom sitt hemlighetsfulla
väsen, - och jag, jag känner mig bunden af en
trollmakt, då han talar. Jag hatar honom, emedan jag
ej kan spränga dessa bojor. Han uppmanade mig att
följa vägen, som leder till konstens tempel, och jag
vandrar rastlöst, men jäg är för svag, jag sjunker
tillsammans af tröstlöshet, när jag står ensam framför
min tafla och ej äger någon, som kan säga mig hennes
fel och brister. Pappa är rädd för målare. Det är ej
folk att lita på, de der männen af paletten, som fara
hit och dit, fria som himmelens fåglar’, brukar han
säga. Kanske har han rätt. De äro obeständiga, emedan
de aldrig slå sig till ro någonstädes, de äro . . ."
Hon afbröt sitt halfhöga samtal med sig sjelf och
dolde hastigt anletet i handen, ty hon hörde steg,
som hon en gång förr hört ljuda i trappa^n. Då hon
såg upp, stod främlingen, som hon senast träffat på
maskeraden, när hon var på besök i hufvudstaden,
framför henne. Hon hade varit beredd på hans
inträdande och ingen förrädisk rodnad röjdes på
hennes kind. Ögonen riktades tankfulla på honom,
men de rosenröda läpparna förblefvo slutna.
Han tog den gråa sommarhatten af sin lockiga bjessa
och bugade sig djupt för henne.
"Jag sökte er, fröken Gurli Falkenstjerna; lyckan
gynnar mig, - jag har funnit er, der jag anade att
ni skulle vara."
Gurli hade beslutit att synas kall och likgiltig, ty
det retade hennes qvinliga fåfänga, att han ej yppat
sitt namn för henne, ehuru hon begärt att få veta det.
"Ja så, ni har sökt mig, herr . . . herr . . . Åh, jag
har alldeles glömt ert namn. Var god och säg mig det!"
Han smålog och svarade:
"Vi hafva ju aldrig blifvit presenterade för hvarandra
. . Mitt namn är Richard Casarin."
"Richard Casarin - ni? Ni är således den store,
franske målaren, min herre?"
"Ja, jag är den franske målare, som ni behagar
kalla stor."
Hon slog ihop händerna af idel förtjusning: hon
befann sig här med honom, som hela den konstälskande
allmänheten talade om, han hade kommit för att söka
henne - endast henne i den gamla ruinen!
"Jag ber er förlåta min djerfhet, att ännu en gång
beträda detta rum, och i synnerhet nu, då ingen
regnskur h*!’} den godheten att jaga mig hit in. Men
jag färdades här föini på morgonen och kunde ej motstå
begäret att upplifva gamla minnen. Jag kom att tänka
på henne med de mörka ögons n och den fina profilen,
och så kom jag hit upp för att återse henne."
Han talade ledigt och otvunget. Om någon var en
verlds-man, så var det han, ty han förstod så väl att
under en lugn 3 U dölja, hvad han verkligen kände. Men
hade Gurli kunnat s.> in i hans hjerta, skulle hon
hafva funnit, att der brann c n ren, skär låga,
som hette kärlek. Hon skulle hafva sett sin bild stå
ristad i trogna drag i hans hjertas innersta gömma,
dit aldrig en oren tanke nådde, der barndommens engel
änui drömde sina Jjufva drömmar om hopp och tro. Nu
deremot såg hon honom endast stå der med-hatten i
hand, ett soligt leende i ögonen och på läpparna,
lugn som vanligt.
Orsaken, hvarför Casarin låtsade denna likgiltighet,
var den, att han ville vara säker på sin sak, innan
han böjde knä för en qvinna. Han var också stolt,
den franske mästaren!
Gurlis kinder betäcktes af en varm rodnad. Omedvetet
lät hon den ena doftande linnean efter den andra
falla på kalkstensgolf ve t ur sin lilla hand.
"Jag kom för att taga farväl af er, fröken Gurli,
ty i qväll reser jag med järnvägen till Malmö och
sedan vidare till mitt sköna Frankrike. Jag kommer
att tillbringa vintern i Schweiz, uppe bland alperna,
ty drottningen af Storbritannien har beställt några
vinterlandskap derifrån. Jag skall aldrig återse
Sverge."
"Aldrig?» sporde Gurli drömmande. Hennes tankar
voro fjärran i Schweiz; hon tyckte sig vandra
genom grönskande dalar, öfver svigtande broar hän
mot alpernas toppar, på hvilka evig snö hvilade
och der Isjungfrun hade sitt palats af gnistrande
iskristaller.
"Nej", svarade han, "jag ser er troligen för sista
gången, men dessförinnan, innan jag skiljes från er,
så ..."
Han tog ett steg fram emot henne, och en fuktig
glans skimrade i hans öga. Han fattade hennes
hand och slöt den i sin, då i samma ögonblick steg
hördes i trappan och löjtnant Örnefelt visade sig i
tornkammaren. Casarin rynkade omärkligt ögonbrynen
och släppte, hennes hand.
Örnefelt syntes högst öfverraskad att råka den franske
målaren, och ett isigt leende smög sig öfver hans
läppar, då han bugade sig för Casarin. Dennes blick
var deremot varm, när den hvilade på löjtnantens
spensliga gestalt.
Gurli märkte, att hennes närvaro lade ett pinsamt
tvång på de båda männen, och med en röst, så mild och
ljuf, att den kom Casarins hjerta att klappa fortare,
sade hon till honom:
"Farväl, min herre! Besöker ni ännu en gång mitt
fosterland, så glöm ej att låta mig återse er."
Hon räckte honom sin fina, marmorhvita hand, och
han förde den, under det hans ögon för ett ögonblick
sänkte sig i hennes, till sina läppar. Sedan hon tagit
blombuketterna, aflägsnade hon sig med en böjning på
hufvudet för baronen.
Casarin lade armarna i kors och hans drag
mörknade. "Besynnerligt att träffa dig här", sade
löjtnanten. "Kan så tyckas, men likväl är det
ej så underligt, att jag ville ännu en gång, den
sista, återse de ställen, der min barndom förflutit.
Nu är jag dock ej så glad, som när jag förra sommaren
återsåg mitt barndomshem. Bittra tankar stjäla
s?g på mig; jag blir hårdare, mera oförsonlig och
sjelfvisk, när jag tänker på min far, baronen.
Du sade till mig, när du upp-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
