Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Bilder från Prag. I.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
blef väl den en månad förut slutna freden kungjord i
Böhmen och Mähren. Men det dröjde rätt länge, innan
de svenska trupperna utrymde dessa länder. Under
loppet af 1649 lemnade de Böhmen, men Mähren först
i Juli 1650.
Man har från denna tid i behåll en lista på
städer, slott och byar i tyska riket och i kejsarens
arfländer, hvilka under tretioåriga kriget skola hafva
blifvit förstörda, »mestadels» af svenskarna. Den
utvisar följande summor: 1,976 slott, 1,629 städer,
18,310 byar, oräknade de kloster och adeliga hus,
som »de låtit gå upp i rök mot himmelen», oräknade
också järn-och andra industriella verk. Af de nämnda
talen falla på Böhmen 215 slott, 80 städer, 813 byar;
på Mähren 63 slott, 22 städer, 333 byar. Kanske
äro siffrorna ej så oriktiga, men anklagelsen
mot »svenskarna» kan likväl vara mycket obillig,
ty Sverge var väl den ledande makten, men ej den
enda krigförande på den protestantiska sidan,
ocht dess härar voro långt ifrån rent svenska.
’ . .
Det finnes ock en samtida berättelse om tillståndet
i staden Olmiitz efter fredsslutet. Före svenskarnas
ankomst;- heter det - funnos der 700 borgerliga,
adeliga och andliga hus. Men nu äro af de 77 adeliga
och andliga 23 beboeliga, 18 tiU hälften förstörda,
36 alldeles »sammanfallna»; af de 623 borgerliga
husen bebos ännu 145, halft förstörda äro 242,
helt och hållet sammanstörtat hafva 236. Dessutom
hade i de stadens jurisdiktion underlydande
förstäderna funnits öfver 656 hus, af hvilka intet
var qvar. Inbyggarnas antal hade från mer än 30,000,
som det var år 1640, nedsjunkit under 1,700. Dock,
säges det, ökas antalet i det att »dagligen de
frånvarande återkomma». - Om en annan ort, Neustadt,
säges i en samtida berättelse: »Efter det svenska
infallet har staden råkat i yttersta ruin, skada och
högsta armod, i det att den med sina förstäder och
kyrkan genom eldsvåda lagts i aska, byar, qvar-nar
och andra underlydande tillhörigheter af fiendehand
härjats och i grund förstörts, samt de byggnader,
hvilka ej brunnit, nedrefvos till användning vid
befästningsarbetena. Befolkningen aftog så, att den
ännu år 1658 utgjorde blott 963 personer, och i staden
voro knappt 170 hus, men nästan inga funnos, emedan
den svenske kommendanten Dankwart genom uppkastade
jordskansar, raveliner och contrescarper samt täckta
vägar gjort staden till en fästning.»
Att segraren »gör byte» och dervid ej håller sig blott
till statsegendom och krigsmateriel, förekommer ju,
som man erfarit, ännu i våra dagar. I hvilken skala
det handtverket drefs under förste Napoleons krig
och hur hans generaler för-stodo att rikta sig, är
väl bekant. Krigföringen nu för tiden må i allmänhet
vara humanare, än den var för ett par hundra år sedan
- undantag torde dock gifvas -, men kan näppeligen
anses hafva i det afseendet gjort några jättelika
framsteg. Detta bör ihågkommas, när man läser om,
huru i det tretioåriga kriget segraren roffade och
plundrade. Beryktadt är det stora byte, som gjordes,
när en del af Prag intogs. För denna framgång hade
svenskarna i ej ringa mån att tacka en för detta
kejserlig officer, öfverstelöjtnanten Ernst von
Otto-walsky, för en blessyr i armen afskedad ur
kejsarens tjenst, som sökt och fått anställning
vid svenska hären, sedan han förgäfves sökt att få
åter inträda i den kejserliga; sådan öfvergång från
en fana till en annan var i den tiden ingenting
ovanligt. Ottowalsky, som vistats i Prag, ägde en
noggrann lokalkännedom, och under hans ledning
lyckades derför, natten till den 26 Juli 1648,
utan svårighet öfverrumpligen af »Lilla sidan»
af Prag. »Jag hade ock kunnat eröfra gamla staden»
(Altstadt, på flodens högra sida) -säger Königsmark -
»om jag ej hade saknat nödigt fotfolk.» Beskjutning af
den på högra flodstranden belägna hufvuddelen af Prag,
hvartill hörer »Judestaden», numera efter 1848 kallad
Josephsstadt, började väl strax, men fredsslutet
mellankom och räddade den. Många berättelser bekräfta,
att det byte, som togs, var ofantligt. En del deraf
var visserligen krigsförråd, men en annan del var
penningar och dyrbarheter. »Konstkammaren» plundrades;
Königsmark skrifver till svenska sändebudet vid
fredskongressen i Osnabrtick, Johan Oxenstjerna, att
han »med all flit efterforskat den kungliga kronan»,
men denna hade kort
förut blifvit bortförd. Det kostbara biblioteket
i kejserliga borgen på Hradschin togs ock. »General
Königsmark och alla andra förnäma svenska officerare»,
heter det i en berättelse, »skicka ett osägligt
stort rof, som ej kan beskrifvas, till Eger, der
generalens gemål en tid uppehållit sig, till Erfurt,
till Leipzig.» Skattmästaren på kejserliga borgen
skall med hotelse om tortyr hafva tvungits att visa på
allt, som fanns under hans vård. I ett bref, tre dagar
efter öfverrumplingen skrifvet från Prag, yttras:
»Nu, eftermiddag, få vi underrättelse, att Lilla
sidan är alldeles utplundrad, och att han (Königsmark)
låter kasta allt på vagnar och bortföra det; silfret
hos Colio-redo (ståthållaren), som varit 60 centner,
lastas på mulåsnor och skickas bort.» I ett annat
bref omtalas, huru vid plundringen en fått släppa
till tolf, en annan två tunnor guld, en tredje »en
kista full af rosenobler» och så vidare. Af andra lät
man betala sig brandskatt. Grefve Schlick hade dolt
penningar och klenoder till ett mycket stort belopp;
svenska soldater uppdagade skatten, hvilken Königsmark
säges hafva delat med fälttygmästaren Wittenberg.
Den på Upsala universitets bibliotek förvarade
Codex Ar-gentus är den namnkunnigaste qvarlefvan af
svenskarnas krigsbyte i Prag.
Prag, enligt hvad förut blifvit antydt, belägen på
ömse sidor om den här ganska ansenliga Moldau, är
indelad i Alt-, Neu- och Josephsstadt på flodens högra
sida och Kleinseite och Hradschin på dess venstra,
och räknar med förstäderna Smi-chow, Karolinenthal och
Wyschehrad omkring 190,000 invånare. Sedt från till
exempel S:t Yeits dorn i Hradschin, i förhållande till
den öfriga staden högt belägen såsom ungefär Mosebacke
i Stockholm, erbjuder det åldriga, tornrika Prag en
högst intressant panorama, och hvad Hradschin med dess
på krönet burna slott och andra stolta praktbyggnader
beträffar, kan man tryggt påstå, att ej många städer
på jorden, om ens någon, kunna framvisa någonting
imposantare. Vi skola framdeles meddela en och
annan bild från denna märkliga stad och blifva då i
tillfälle att göra våra läsare bekanta med hvad han
har mest sevärdt och hvad som der i främsta rummet
tilldrager sig främlingens uppmärksamhet. Nu skola
vi blott tillägga några vägledande ord till det parti
af Hradschin, som pryder sid. 112 i detta häfte.
Den pragska stadsdelen Hradschin utgöres egentligen
icke af hus, ordnade i qvarter och skilda af
regelbundna gator, utan af en stor byggnadskomplex
eller sammangyttring af slott, kloster, kyrkor,
fästningsverk, torn, palatser och kojor, hvilka
visserligen äro skilda från hvarandra, men dock
förenade, fastän icke genom murar, utan genom
trädgårdar, hvilka här, yppiga och färgrika,
sprida ett egendomligt behag Öfver den egendomliga
stadsdelen - en verld för sig. Det är emellertid
slottet, som gifver Hradschin hela dess yttre
karaktär och, snart sagdt, äfven dess inre, ty dess
historia är hela stadsdelens och till god del hela
stadens. Staden grundlades dock på 700-talet, men
slottet först vid midten af 1300-talet, af kejsar
Karl IV. Det fullbordades först af Maria Theresia och
omfattar nu en ofantlig mängd rum, använda till olika
ändamål. Utsigten från slottet öfver den pittoreska
staden, på alla sidor beherrskad af höjder, mellan
hvilka den breda Moldau vältar sig på sin leriga
bädd, förskansad genom höga och brant stupande
strandbräddar, är af outplånlig verkan.
Bland de många historiska minnen, hvilka knyta sig
till Hradschin, talar ett om en händelse, hvilken, så
föga märklig den i sig sjelf trots all sin brutalitet
än var, fick verldsomska-pande följder. Det hände
nämnligen här, hvad som förut blifvit antydt, att
genom ett af fönstren i landtdagens samlingssal de
bägge kejserliga ståthållarna Martiniz och Slawata
blefvo, på befallning af grefve Thurn, utkastade,
hvilken våldshandling utgjorde signalen till
det trétioåfiga religionskriget, deri vårt land
skulle komma att spela en; så ingripande roll. Man
visar ännu »Slawata-fönstret» för de resande. På
teckningen å följande sida utgöres hela den högst
belägna byggnadsräckan, med metropolitankyrkan S:t
Veits döm i midten, af slottet. Denna kyrka, hvartill
grunden lades 1344, är i sig
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
