- Project Runeberg -  Svenska Familj-Journalen / Band 19, årgång 1880 /
123

(1869-1885)
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Menniskans arfslott. Berättelse af Emilie Flygare-Carlén. (Forts. fr. sid. 94.)

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

123

halsen, eller med omedvetet behag kasta dem hit
och dit, då var det han, som sjelf blef varm och
purpurröd, helst när de vida klädningsärmarna högt
uppskötos och den hvita, fasta armen lade sig i
åtskilliga, ogenerade fasoner öfver skrifbordets
gröna saffian.

»Är det något svårt, efter du stannar så ofta?»
frågade hon en dag helt oskyldigt och litet otåligt.

»Ja, det är ej så alldeles lätt. Jag tvekar om något,
som är dunkelt för minnet.»

»Kan jag icke alls hjelpa dig?)’

»Icke det ringaste. Du bör begagna tillfället att gå
in och hvila litet. Stackars Hermine, du är så het!»

»Het, ja, det är jag verkligen, men af ifver . . . Jag
är så intresserad, jag glömmer allt och lefver
med. Nej, se, mina flätor hafva tagit sig friheter,
som jag behöfver af hjelpa. Farväl så länge då. Du
ser, att jag satt saften och sodavattnet på bordet
bredvid dig.»

»Ja, det var just det, jag fick ögonen på. Tack! Du
är en så uppmärksam hustru, som en man kan önska.»

»Det ligger i sakens natur. Men vet du, hvad jag
trott glädja dig nästan mera än något annat?»

»Hvad då?»

»Att din husandakt, som du genast i början satte i
verket, slog så väl. ut, att tjenstefolket sjelfmant
bedt dig att äfven på onsdagsaftonen läsa för
dem. Detta bevisar icke blott deras tillgifvenhet och
förtroende till dig, utan äfven deras förhöjda förmåga
att fatta och känna hvad du föredrager. Det är dina så
lämpliga förklaringar, som utöfvat detta, förutom att
du i allt Öfver egendommen förer en rättvis spira.»

»Om du tänker så vackert, Hermine, så säg det ändå
icke, man kan så omärkligt blifva egenkär, om man
lyssnar på det, som smeker örat. Det är en helt annan
kraft, än min, som verkar på dem, men det gör mig
nöjd i alla fall, att de synas uppriktigt belåtna.»

Kort efter ofvanstående samtal gick emellertid ett
moln öfver solskenet i hemmet.

Det hade kommit till en af egendommarna i
grannskapet en ny ägare med en stor och lysande
familj, uppväxta söner och döttrar. Fröknar, raka
och utstyrda som mönster af franska modjournalen,
och söner, löjtnanten, hofrättsnotarien och en förnäm
kammarherre på köpet, hvilken notabilitet skulle
stanna i slägtkretsen tills öfver julen.

Redan strax efter ankomsten hade denna familj-karavan,
som fyllde två vagnar, gjort besök hos baron Conny
och hans fru. Men visiten eller, rättare sagdt, de,
som gjorde visiten, behagade ej Conny, som sjelf med
inre gedigenhet afskydde all lätt barlast, och här
visade en sådan sig lätt hos alla medlemmarna.

Besöket måste besvaras och Conny tyckte sig redan
då finna, ehuru han ej sade det, att hans hustru
offrade allt för stor tid på toaletten och att den var
utsöktare, än som be-höfdes. Han återkom i ett ännu
sämre lynne, ty löjtnanten och hofrättsnotarien hade
varit så enträgna i sin uppmärksamhet mot Hermine,
att de endast kunde öfvervinnas genom den nonchalans,
hvarmed kammarherren, figurligen taladt, sköt dem
åt-sides för att sjelfskrifven taga närmaste stol
och alldeles öfver-rösta modern, en mycket beskedlig
dam och ytterlig be-undrarinna af sina söner, hvilken
snart var tystad.

Värden sprakade med Conny och fröknarna med andra
besökande.

På hemvägen talade knappt den unge äkta mannen,
och Hermine försökte förgäfves att förströ honom,
tills hon meddelat, att den nykomne egendomsägaren
med gemål om en vecka skulle gifva stor middag för
hela pastoratets herrskapspersonal.

»Och du vill dit?» sade han med en viss försåtlig
vänlighet.

»Ja, i fall du så tycker.»

Han svarade ej, men gjorde icke en enda invändning,
när invitationen kom. Han endast, på den utsatta
dagen, observerade sin hustru noggrannare än
vanligt. Och då hon kom ut i förmaket, klädd för
middagsbjudningen, tog han alldeles

ofrivilligt tre steg tillbaka.

Han hade nu så länge, med ett eller annat enkelt
undantag för svart siden, sett henne i en brun eller
grå qväkare-kostym, att han rent af blef bländad af
hennes praktfulla skönhet, som hon i dag, i stor
toalett, ej genom konst sökt dölja och förhindra
att synas.

»Hvad är det, käre vän?» Hon betraktade honom helt
oroligt.

»Yill du, min hustru, eljest så blygsamt klädd för
din mans ögon, komma i denna utmanande kostym inför
en hop gapande främlingar? Hermine, hvem skall en
gift qvinna behaga framför allt?»

»Naturligtvis sin man! Men kan jag fara på stor middag
i en mörk, upp till halsen gående ylleklädning?»

»Äro dessa toaletter de enda, som behaga mig? Är
jag kanske ett skenhelgon? Jag tycker icke om,
att mina sinnen tvingas ifrån mitt moraliska jag,
men ännu mindre kan jag förlikas med att en qvinna,
som jag ansåg lefva endast för mig, skall gifva hela
sin skönhets fulla glans åt andra ögon. Tro dock ej,
att jag är svartsjuk!»

»Nej, naturligtvis icke! Men din sedliga känsla är så
sträng, att du fordrar afsägande af den oskyldigaste
prydnad. Jag lyckas ej behaga dig så här.»

»Jag ryser med rätta för, att du skulle få ett välde
genom din blotta skönhet. Hermine, min älskade,
blif hemma!»

»O, ja, med förtjusning!»

XV.

Huru Oormy iförliteer sitt enskilta ocli
Itrus-faderliga sairwetsl>ryd.erl. Bref från J

Det blef en afton helt och hållet på sidan om den
vanliga ordningen, den, som nu inträdde.

Men först var den helt annat än behaglig, ty icke förr
hade Hermine uttalat sitt bifall: »Med förtjusning»,
i afseendf på uppropet att blifva hemma, än bullret
af den framkörande vagnen inkastade Conny i ett
oförutsedt bryderi.

»Hvad är att göra?» utbrast han. »Först och främst
har man tjenstefolket, som jag ju sjelf på detta
sätt lemnar materialier till sqvallerhistorier, om
jag uppgifver någon slags osanning (hvad jag i alla
fall icke vill), som anledning att vi blifva hemma,
då vi redan äro färdiga. Och hvad skall jag kunna
skrifva för passande ursäkt. Icke kan jag väl säga,
att jag fann min hustru allt för vacker att ses
af profana ögon. Nå, nu pratar jag dumheter. Det
gör man ändtligen alltid, när man skall taga tvära
beslut. Saken är den, Hermine, att säll-skapslifvet
är mig motbjudande och att det vore mig rätt kärt,
om du för någon gång delade min tanke.»

»Det gör jag, min gode Conny, och ditt lilla
förhastade skämt ingifver mig ej ringaste egenkärlek.»
Det var den allra vackraste modulation af blygsam
trovärdighet i Hermines stämma. »Och än mer», tillade
hon, »jag skall gifva dig ett skäl, lämpligt både
för din biljett och för vårt tjenstefolk.»

»Hvad då för skäl?» frågade han ifrigt.

»Jo, just under det jag klädde mig, fick jag en så
långvarig svindel, att jag- fruktade en svimning,
och som Lena skyndade till köket efter fullkomligt
kallt vatten, veta de andra flickorna redan
härom. Hushållerskan hade då undrat, om jag skulle
kunna resa bort»

»Och om detta säger mig hvarken du eller någon annan
menniska ett enda ord!» Det syntes väl, att Conny nu
blef rädd, ty han blef helt blek.

»Jag trodde, att du icke ogerna bevistade denna
middag.»

»Jag! Men säg då för all del, hvad som kom åt dig?»

»Jag vet det ej. Kanske sitter jag ibland för länge
stilla?»

Några minuter senare var vagnen bortkörd och ett
ridande bud afsändes med en artig biljett från
baronen, innehållande nödig ursäkt till följd af hans
hustrus hastigt påkomna illamående.

16*

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sun Dec 10 00:33:18 2023 (aronsson) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/famijour/1880/0127.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free