Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Ett fosterländskt Bildergalleri. LXXXIII. Nicolas Sahlgren. Axel Krook
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Ett fosterländskt
LXXXIIL IVIcolas
öteborg är en lycklig stad. Det har som en god
moder haft och det har tacksamma söner, hvilka genom
arbete och företagsamhet kunnat skapa sig rikedommar,
af hvilka en stor del användts till moderns bästa,
till det allmänna. Och sådant gifver frukt igen; ty
härigenom lefver deras minne i deras gerning och de
komma* på skam det gamla ordspråket: gull ej annat är
än mull. Guldet är tvärt om genom deras användning
af varaktig halt. Det är menniskokärlekens, det är
konstens, det är bildningens medel. Såsom ett sådant
medel må det skattas; men skattas må ock de män och
qvinnor, som dertill använda det. Derför är skatt värd
Nwolas Salilyren, ett äkta barn af Göteborg, der
han föddes den 18 Marsl 701, Hans föräldrar voro
rådmannen Nils Pehrsson Sahlgren och Sara Hervegh,
af engelsk slägt. Han förlorade tidigt sin far, men
erhöll af modern en god uppfostran, hvari på den
tiden ingick mycken patriotism. Trött vid krigen,
äfven de som öfvergötos af glansen från Karl XH:s
bragder, ville man sträfva att bringa äfven landets
inre hjelpkällor till heders, hvarför-utan den yttre
storheten skulle vara en såpbubbla, som måste förr
eller4 senare springa sönder. Derför heter det redan
om den sextonårige Sahlgren, att han brann af lust
»att hos oss upplifva den anda, som gjorde det forna
Tyrus och Kartago så florerande». Detta Tyrus, detta
Kartago skulle Gustaf
Adolfs stad, skulle Göteborg varda; och han, Sahlgren,
skulle blifva en af dess främste män. Liksom Kartagos
driftige köpmän läto sina skepp gå till fjärran kust
att söka bernsten och annan rikedom, så skulle han en
gång sända sina fartyg med den blågula flaggan i topp
långt bort, att skaffa fosterlandet nya afnämare för
dess alster och taga andras i utbyte. Hvad krigen
ödelagt, skulle handeln åter upphjelpa . . . och
näringarna skulle vakna upp på nytt. Yxans hugg
skulle genljuda i våra skogar, svedjningens
rök skulle uppstiga från nybrutna odlingsfält,
smedjornas hamrar skulle gifva återskall i nejderna
och masugnarnas eldqvastar bryta sig mot natthimmelen,
bergen skulle öppna sig för grufarbetarens hacka,
forsarna skulle stäfjas och ej blott vara * ystert
framdansande imgdommar, bekymmers-lösa i sitt
braskande, yrande skum, utan äfven bringas till
att vara fridsamt drifvande krafter för qvarnar,
styckebruk, koppar-hamrar, pappersbruk och annat mera,
väfstolarna skulle slamra
3NTicolas Sahlgren
i byarna, korteligen, det skulle blifva ett lif på
nytt i de ödsliga bygderna, der allt för länge blott
värfningstrumman ljudit och på vägarna dragit fram
hopar af uthungrade och trasiga invalider, i stället
för friska och glädtiga arbetareskaror.
\ sanning, det var en herrlig, en fosterländsk dröm,
den unge mannen hade!
Men för att af drömmen skulle blifva verklighet,
måste för denna ett underlägg danas. Sahlgren skulle
ut i verlden, för att bilda sig till en köpman med
större blick, än den för sill- och kabeljosalteriet,
hvilket då var Göteborgs förnämsta
rörelse. Och så for han till Holland, der han 1717
sammanträffade med sin äldre broders vän, den af lika
patriotisk ifver brinnande, då tretiotvå-årige Jonas
Alström (sedan Alströmer), hvilken annars hade sitt
kontor i London. Af- -ven mellan dessa båda landsmän
knöts ett vänskapsband, som hade hela lifvet till
längdmått.
Alström skaffade Sahlgren plats på herrar Tietzens och
Schröders stora handelskontor i Amsterdam, hvarest
han stannade i sex år. Då Alström skulle resa hem
till fäderneslandet, för att der bosätta sig, beslöt
Sahlgren att göra honom sällskap. Det var då Alström
med egen lifsfara hemsände ett fartyg med strump- och
band-väfstolar, ullkardor, kammar, valktun-nor, ull,
färgstofter samt några och tjugo skickliga arbetare,
hvilka äfven
lyckligt anlände till Göteborg, der de mottogos af
Sahl-grens broder Jakob, som lät vidare befordra det
hela till Alingsås. Nu foro de båda tillsammans hemåt,
under färden genomresande en del af Tyskland, der de
sågo sig väl omkring, togo intryck och lärde. Och
komna hem, fortsatte de äfven att resa en tid, med
forskande öga "klättrande öfver berg och nedstigande
vid hvarandras hand i grufvor». De fortforo sålunda i
två år, hvarunder ingen betydlig ort, intet bergverk,
ingen handelsplats lemnades ouppmärksammad. Sahlgren
var dock ännu icke nöjd: han ville se mera, lära mera,
och det är alltid en dygd. Med sedermera presidenten
Edv. Carleson for han till England, år 1726. Äfven
här reste han omkring i två år och tog i praktisk
erfarenhet och kunskaper byte, som väl uppvägde
eröfrade trasiga fanor och glindrande krigarära,
skördad i fiendeland. Sahlgren reste från England till
Frankrike, der han uppehöll sig ett år och hvarifrån
han skulle
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
